Det osynliga templet

Ida Theréns förra roman, Att omfamna ett vattenfall, handlade om June Mansfield, tjänarinna och älskarinna åt Henry Miller. Den är ett exempel på s.k. exofiktion – en roman i jagform men skriven ur någon annans perspektiv. Ida Theréns nya roman, Det osynliga templet. En vision om Hilma af Klint är också exofiktion. Till skillnad från autofiktion. Konstnärinnan Hilma af Klint befinner sig 1928 i London för att för en enda gångs skull ställa ut sina tavlor vid en spiritistisk konferens anordnad av teosofer och antroposofer. Hon är 65 år. 1906 fick hon det första uppdraget av guiderna från andevärlden. När hon fullföljt det dröjde det sju tomma år innan hon fick nästa uppdrag. Det var inte tänkt att hennes målningar var för gemene man och skulle inte visas på utställningar. Hilma af Klint sammanlevde med Thomasine Andersson som varit sjuksköterska åt Hilmas mor. Hilma af Klint var ganska ovarsam med sina vänner och hennes sociala kompetens var inte särskilt utvecklad. Antroposofen Rudolf Steiner var en viktig förebild för Hilma af Klint. Han ägnade inte henne mycket intresse och var måttligt intresserad av hennes målningar. Själv kastades hon mellan hybris och mindervärdeskomplex. Hilma af Klint blev inte berömd förrän efter sin död. Men nu är hon desto mer känd och hennes målningar betingar skyhöga priser. Dessutom pågår en tvist mellan aktörerna i den stiftelse som ska handha Hilma af Klints verk; släkten, antroposoferna och delar av Ax:son Johnson-stiftelsen. Ida Therén är varsam och respektfull i sin framställning av Hilma af Klint. Hon har gjort noggrann research och hennes eget intresse är tydligt. Som läsare får en mycket att fundera på. Hur hade det blivit om Hilma af Klint inte varit en överklasskvinna? Hon behövde inte arbeta för att försörja sig. Hennes bergfasta övertygelse om sitt uppdrag ter sig gåtfull. Hilma af Klint förefaller ha varit en ganska komplicerad person som inte var så lätt att umgås med. Och en undrar om hon någonsin var riktigt glad? Hon kände sig motarbetad från många håll; främst av män. Jag tycker mycket om Ida Theréns sätt att skriva, hennes språk och respekten för de personer hon skildrar. Och hon väcker läsarens intresse för Hilma von Klint. Anna Laestadius Larssons bok Hilma kan läsas som ett bra komplement till Det osynliga templet.

En smakebit på søndag v. 14 2025

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Min smakebit på søndag v. 14 kommer från Det osynliga templet. En vision av Hilma af Klint av Ida Therén.

De senaste åren, under våra återkommande resor till Schweiz, hade Thomasines tyska varit till stor hjälp, särskilt innan min blivit bättre. Hon sade att hon älskade det tyska språket, bruset, ljudet av Rhens dån och Goethe. Men hennes engelska lät också betydligt bättre än hon påstått på tåget ner genom Europa, på väg till London. "Har tavlorna..." Jag kunde några få glosor och hade svårt att greppa orden, få bukt med deras valörer, och det ovana språket kändes klumpigt, trubbigt i munnen. Jag avbröt mig för att svälja och sträckte sedan på mig, hatade att jag alltid behövde titta uppåt, räckte knappt den lilla gruppen av brittiska antroposofer till axlarna. Som ett barn. Jag vände mig till Thomasine och bad henne översätta resten "... kommit fram väl?" Svaret kom överdrivet långsamt. "Allt är i säkert förvar, friherrinnan."

Fler smakebitar HÄR

Att omfamna ett vattenfall

Ida Theréns debutroman från 2020, Att omfamna ett vattenfall, har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar om någon skulle komma på idén att fråga mig. Så elegant skriven, så fina dialoger, så fint språk. Författaren är född 1985 och är utöver författandet även litteraturskribent. Att omfamna ett vattenfall är enligt författaren själv ett exempel på exofiktion; ett ord jag aldrig hört tidigare. Begreppet kommer från Frankrike och togs snabbt upp i Danmark. Så här står det i DN: "Vad är motsatsen till autofiktion, det vill säga en självbiografisk roman? Jo, exofiktion – en roman i jagform men skriven ur någon annans perspektiv. Veckans mest omtalade exofiktion är Göran Greiders ”Nu när man är död” där han låter Cornelis Vreeswijk tala." Ida Therén har skrivit en bok om en av Henry Millers fruar, nämligen June Mansfield. Hon var en fattig och vacker kvinna av judisk börd med en mor som inte var så förtjust i henne men dock krävde att June skulle bidra till familjens försörjning. Det gjorde hon genom att på begäran dansa med rika män. Förmodligen blev det lite mera också. Men så träffade hon Henry Miller på ett café och de fick ögonblicklig kontakt. Och därefter fick June försörja honom också. Han måste ju skriva! Förhållandet varade några år tills Henry Miller inleder ett förhållande med den franska författaren Anaïs Nin. June packar och drar medan Anaïs Nin och Henry Miller sitter och dricker té. Några av Junes levnadsregler: Lev och låt leva; Konsten måste vara fri; Jag äger inget men ingen äger mig. June träffar en snäll och rik man som vill gifta sig med henne. Men när hon ärligt berättar för honom att hon inte attraheras av honom faller det budet och han tar till och med tillbaka telefonen han gett henne. Den tänker han ge till sin dotter i stället. Junes utlevande tillvaro sliter på henne och till slut sitter hon på ett vårdhem och har bara ett enda färgband kvar. Jag blev mycket förtjust i den här romanen och June Mansfield som är alldeles för vacker för sitt eget bästa. Kanske är hon för snäll och för ärlig också. Hennes sätt att försörja sig (och en del andra) är naturligtvis diskutabelt, men hon gör inga försök att skaffa annan utkomst. En kan ju tänka sig att hon skulle tjänat för lite på annat arbete. Romanen har även ett vackert omslag. 

Titel: Att omfamna ett vattenfall

Författare: Ida Therén 

Förlag: Natur & Kultur

Tryckår: 2020

Antal sidor: 268 s.