Markens gröda

Markens gröda av Knut Hamsun kom ut 1917. 1920 fick författaren Nobelpriset i litteratur mycket för just Markens gröda. Många stora författare som Hemingway, Kafka, Singer, Thomas Mann och H G Wells uttryckte sin förtjusning över den realistiska romanen. Huvudperson i boken är Isak, en man som en inte får veta så mycket om förrän han en dag ger sig ut i vildmarken och väljer ut en plats åt sig där han börjar med att bygga sig en koja. Allt eftersom tiden går röjer han mark, skaffar getter  bygger sig en bättre koja med två rum. Men han saknar en kvinna till hjälp. En dag står Ingrid i dörren. Hon talar otydligt och har ansiktet till hälften bortvänt. Hon ska över fjället, säger hon, men hon stannar kvar. Isak välsignar hennes harmynthet. Han tror inte att hon kommit till honom annars. De båda makarna arbetar bra tillsammans och besitter båda någon sorts urkrafter. Sönerna Eleseus och Sivert föds, men tredje barnet blir en flicka som är harmynt. Ingrid minns allt vad hon lidit under uppväxten och gör vad hon tror att hon måste göra. Hon kommer att få betala dyrt. Ingrids släkting, Oline tar sig fram mellan byarna som en stor fet larv och hon ser till att Ingrid avslöjas. Barbro är en ung flicka som speglar Ingrid liksom hennes arbetsgivare, Axel Ström, speglar Isak. Markens gröda är en hyllning till jorden, arbetet, naturen och den enkla människan. Staden betraktas med misstänksamhet. Den förstör de ungdomar som dras dit. Omkring Isak växer så småningom ett samhälle fram. Och när det upptäcks att fjället gömmer kopparmalm ökas befolkningen betydligt. Isak äger en del av fjället, men han är ingen vidare affärsman. Som så ofta annars ingriper den vandrande f. d. länsmannen Geissler. Han har ett speciellt intresse för familjen på gården Sellanrå som han till och med namngivit. Flera andra speciella karaktärer återkommer i berättelsen och en lär känna dem och deras egenheter. Lite överraskad blir en över ett brandtal för kvinnor som blir gravida utan att ha någon far till sina barn. De ska inte dömas utan få hjälp och stöttning. En förtvivlad, ensamstående mamma som i sin ensamhet och hjälplöshet drivs att döda sitt barn dömdes till döden. Eller många års fängelse. Detta vill man nu ändra på. Och det är män som för ordet! Det var väldigt intressant att läsa om boken. Det var helt andra saker jag fäste mig vid nu än vid första läsningen. Så är det ju oftast. Men jag uppskattade Markens gröda minst lika mycket - eller mera - den här gången. Jag har både läst och lyssnat. Helt rätt att Hamsun fick Nobelpriset i litteratur.

Titel: Markens gröda

Författare: Knut Hamsun

Översättare: Hugo Hultenberg

Inläsare: Dan Bratt

Förlag: Forum

Tryckår: 1953

Antal sidor: 311

Vitlöksincidenten i Paradiset

Bilden är lånad från Sydsvenskan

När de styrande i Gaomi - provinsen i nordöstra Kina sade åt bönderna att odla vitlök för sitt uppehälle så gjorde de det. De odlade, vattnade, gödslade, skördade, åt, luktade och levde vitlök.
Sedan visade det sig att de inte fick avsättning för all sin vitlök (om de inte hade förbindelser, förstås) och då stormade de uppretade bönderna länskontoret, slog sönder fönsterrutor, kastade ut akvarier och piskade upp tjänstemän. 
Det blev ett dyrt kalas för dem. De jagades, fångades, fängslades och misshandlades. Denna händelse fungerar som ett nav och centrum i Vitlöksballaderna av Mo Yan.
I botten ligger ett faktiskt bondeuppror.
Hackordningen i samhället är klar. I toppen finns naturligtvis de styrande. Därefter kommer arbetarna. Längst ner kommer spillet, bönderna.
Mo Yan utgår från den miljö han känner bäst. Han gisslar maktmissbruk, godtycklighet, lokalt översitteri och korruption. Bönderna dignar under skatter, avgifter och pålagor av olika slag.
Mo Yans speciella språkrör, den blinde skalden Zhang Kou, går hårt åt överheten.
Han inleder alla tjugo kapitlena med en slags sammanfattning.
Tiden är senare hälften av 1980 - talet (men det känns som mycket längre sedan). Mo Yan berättar inte kronologiskt, men det är inga problem att orientera sig. Bönderna skildras som gormande, kortsynta män  med dålig impulskontroll. De förskönas eller idealiseras inte på något sätt. De arma kvinnorna står allra längst ner på samhällsstegen och utsätts ofta för både hugg och slag.
Hygien är inget som prioriteras. Allt är smutsigt; luktar och stinker.
Fjärde fastern skiftar färg när man sprutar vatten på henne. När Gao Ma ska gå på friarfärd piffar han upp sig genom att skrapa tänderna med en kniv.
Blod, spyor och exkrementer skildras ingående. En man som besväras av löss äter helt enkelt upp dem. Ibland vill jag skydda mig och tycker att Mo Yan brer på för mycket. Det blir groteskt och tillför inget.
Däremellan kommer underbara skildringar av naturen, växtligheten, stämningar och dagrar.
Vid enstaka tillfällen ger någon uttryck för tafatt ömhet som blir extra rörande eftersom det är så sällsynt. Gao Mas och Jinyus slitstarka kärlekshistoria är robust med skira inslag.
Ibland skrattar man högt. Mo Yan har verkligen sinne för humor och vet hur man berättar en skröna.
Vitlöksballaderna är skriven av en riktig berättare. Men har man inte läst det förut? Och Nobelpriset? 
Jag säger som jag sagt förut: Grattis Tranan och Anna Gustafsson Chen!