Jag står här och stryker

Novellsamlingen Jag står här och stryker innehåller Tillie Olsens (1912 - 2007) mest kända texter.  Hon föddes av ryskjudiska immigranter i Nebraska. Hon blev kommunist och hamnade  som politisk aktivist i fängelse. Där ådrog hon sig TBC.  Tidigt började hon skriva på en roman om en arbetarfamilj under 30 - talet. Den kom inte ut förrän 1974 under titeln Yonnondio. 1936 gifte hon sig med Jack Olsen och fick med honom tre döttrar. Dessutom hade hon en dotter, Karla (efter Karl Marx), sedan tidigare. På grund av makarnas politiska verksamhet blev det svårt med arbete för dem. Tillie Olsen förvärvsarbetade, skötte hemmet och försökte få tid att skriva. Kvinnorättsrörelsen och medborgarrättsrörelsen hjälpte henne framåt. Hon är nu en etablerad författare och föreläser och skriver om bortglömda kvinnliga författarskap. Numera finns hennes egna verk på de akademiska litteraturlistorna. Ge mig en gåta hette novellsamlingen när den första gången gavs ut på Trevi förlag 1980 i översättning av Else Lundgren. Titelnovellen handlar om en mamma som medan hon står och stryker reflekterar över sin äldsta dotters barndom och uppväxt. Alltför tidigt fick dottern ta ansvar i familjen och stå tillbaka för sina yngre syskon. Modern är ensamstående och har inte mycket val. Hon inser fuller väl vilket pris hennes dotter fått och får betala. Den här berättelsen är hjärtskärande. Moderns sorgsna, nakna  berättelse griper tag i en med tusen hullingar. I novellen som handlar om den vita flickan, Helen, som följer med sin färgade bästis, Parialee Phillips (bara namnet), till hennes baptistkyrka när hon ska döpas är en omtumlande upplevelse för Helen - och läsaren. Flickornas olika ställning i samhället och hudfärg kommer att sätta deras vänskap på prov. Parialees munviga jargong är mycket roande. Tillie Olsen förstår att "piska upp" en stämning. Jag blev helt andlös. Samlingen sista novell, Ge mig en gåta, skildrar en 69 - årig kvinna, Eva, som kommit därhän i livet att hon vill ha det tyst och lugnt och ensamt omkring sig. Hennes man sedan 45 år förstår inte mycket. Han vill flytta till Fridhem. (Om det inte vore så sorgligt skulle en kunna skratta.) Fridhem är ett äldreboende där man har full service och folk omkring sig hela tiden. Eva vill inte längre rätta sig efter andras idéer, men frågan är om det inte är just det hon får göra. Jag tycker mycket om Jag står här och stryker; allt ifrån innehållet till formatet och det fina omslaget som designats av Lotta Kühlhorn.

Veckans mening v. 13 2022

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord leder en lördagsutmaning som han kallar Veckans mening. Vi bjuder på en mening som av någon anledning fått oss att stanna till. Min mening kommer ifrån sidan 26 i Jag står här och stryker av Tillie Olsen. Romanus & Selling 2022. Else Lundgren översätttare. 

"Susan, barn nummer två, guldlockig och knubbig, snabbtänkt, pratsam och säker, var allting i utseende och sätt som Emily inte var; Susan som inte kunde motstå Emilys "skatter" och slarvade bort eller hade sönder dem; Susan som berättade roliga historier och gåtor när vi hade främmande och knep applåder medan Emily satt tyst (för att efteråt säga till mig: det var min gåta, mamma, jag hade berättat den för Susan ); Susan som trots de fem årens åldersskillnad bara var ett år efter Emily i sin fysiska utveckling."
 

Nadine Gordimer

Vera är sjutton år och bor med sina föräldrar i källarvåningen till det hus där modern arbetar. Sonen kommer att vara borta i ett och ett halvt år och därför hyrs hans rum ut. Hyresgästen är en stillsam ung man av annan hudfärg och helt andra sedvänjor. Han äter inte vissa saker, han dricker inte och han går inte på bio. Veras familj är färgad. Fadern är rockvaktmästare på en klubb och genom kontakter har han skaffat Vera ett bra arbete där hon hoppas avancera och få möjlighet till utlandsresor. Så börjar Nadine Gordimers novell Några föds till ljuva fröjder. Historien tar ordentligt fart efter det att den unge mannen hjälper Vera när hon kommer hem och är berusad och kräks. Hon skäms och han lägger lugnande sin hand på hennes. Därefter börjar Vera bli intresserad och den unge mannen, Rad, låter henne styra. Han är distanserad och återhållsam med uppgifter om sig själv. Här önskar jag att Veras föräldrar gripit in. De åser hjälplöst det hela, men Veras energiska förälskelse passiviserar dem. Vera är huvudlöst förälskad och självbevarelsedriften är helt satt ur spel. När hon upptäcker att hon är gravid ber hon Rad om ursäkt och säger att hon tänker göra abort. Rad säger nej, jag gifter mig med dig. Du är utvald. Och det är hon, men inte som hon tänkt sig. Rad säger att Vera måste åka till hans land och hälsa på hans föräldrar innan de gifter sig. Alla tycker att allt ordnar sig till det bästa. Särskilt Vera som är salig. Nadine Gordimer, som fick Nobelpriset i litteratur 1991, skildrar med psykologisk säkerhet den unga Veras förälskelse och Rads kyliga personlighet. Jag gillar hennes språk och sättet att bygga upp novellen fram emot det grymma slutet.Översättare är Else Lundgren. Albert Bonniers förlag 1992.

En onsdag i juni 1923

I år är det 90 år sedan Mrs Dalloway gick ut för att köpa blommorna själv.
Några entusiaster firade detta den 16 (!) juni med att promenera i London i Mrs Dalloways forspår. Man förklarade det med att James Joyce haft stort inflytande på Virginia Woolf med sin roman Ulysses.
Båda romanerna tilldrar sig under en enda dag i stadsmiljö,Dublin och London. Båda författarna undersöker medvetandet och den inre miljön i kontrast mot den yttre. Men medan Joyce är ytterst detaljerad är Woolf mera flytande.
Joyces frukostnjure har ingen motsvarighet hos Woolf. Vi får inte ens veta om Mrs Dalloway åt någon frukost. Exakt var bodde hon? 
Tiden är det avgörande i Mrs Dalloway medan platsen är det viktigaste i Ulysses. Mrs Dalloway uppehåller sig i sina minnen medan hon vandrar.
Borde Mrs Dalloway få en egen dag i juni? Det frågar sig Annika J Lindskog som är doktorand i litteratur vid universitetet i Lund. 
Läs hela artikeln  HÄR
2011 kom Mrs Dalloway senast ut på svenska i pocket;
översättning av Else Lundgren och med ett förord av Maria Sveland.