Fem en fredag v. 13 2023: Medelsvensson

 elisamatilda: Fem en fredag v. 13: Medelsvensson

Bild lånad från Sfi, Sandviken

1. Hur är du en riktig Svensson? Vi har en villa och en son och en dotter

2. Vad gör du direkt när du kommer hem? Byter till något bekvämare

3. Vilken tid går du och lägger dig? 00.30

4. På vilket sätt är du tråkig? Tycker om att vara hemma. Också.

5. Har du en Ove i ditt liv. Det ska vara jag själv i så fall? (Men jag lämnar alltid tillbaka de saker jag eventuellt lånar och är inte särskilt snål = Ove Sundberg.) Här inser jag att jag svarat på "fel" Ove. Jag har svarat på Ove i filmen med Lassgård. Han som är grumpy och deprimerad.

Helgfrågan v. 13 2023

Mias bokhörna: Helgfrågan v. 13: Läser du fackböcker? I så fall om vad? 

Jag läser ofta fackböcker om allt möjligt. Just nu läser jag Att läsa Proust av Olof Lagercrantz och Jesus av DickHarrison. Olof Lagercrantz blir en inte besviken på. Han är så kunnig och har ett väldigt fint språk. Dick Harrison föreläste om sin bok i tisdags på sitt sedvanliga medryckande och övertygande sätt. Honom blir en inte heller besviken på. Som en kuriositet kan nämnas att Att läsa Proust kostar 5 - 600 på antikvariat!

Veckans kulturfråga v. 13 2023

 enligt O: Veckans kulturfråga v. 13: Vilka bokserier följer du nu? Väldigt lätt att  besvara den frågan just nu. Jag följer nämligen bokseriernas bokserie På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust och är nu på del tre med undertiteln Guermantes. Min metod är att läsa minst 20 sidor per dag. Det kan tyckas vara lite men det är det inte. En måste läsa sakta och noga. Betydligt snabbare går det att läsa Elly Griffiths serie om arkeologen Ruth Galloway eller Louise Pennys serie om kommissarie Gamache i kanadensiska Three Pines. Jag är inte klar med varken Vardagar av Ulf Lundell eller Min kamp av Karl - Ove Knausgård. Den nya serien har jag inte ens börjat på.

Tisdagstrion v. 13 2023: Brev och dagböcker

Ugglan&Boken: Tisdagstrion v. 12: Brev och dagböcker 

1. Karin Boye. Okända brev och berättelser av Pia - Kristina Garde. Pia - Kristina Garde har forskat om Karin Boye i nästan 40 år. Hon har träffat många människor som känt Karin Boye; hon har fått ta del av unikt brev- och dagboks- och bildmaterial och nu har det blivit en bok till också utgiven på  ellerströms förlag.

2. Dagbok 1984 - 1989 av Sándor Marai är en av de vackraste böcker jag läst. Den  handlar om de fem sista åren i Marais liv. Han börjar känna av sin kropps förfall; han ser dåligt och måste gå med käpp. Men intellektuellt är det inget fel på honom. Han kommenterar klarsynt läget i världen och håller ett speciellt öga på utvecklingen i Ungern precis som han alltid har gjort. Och han läser klassiker.

3. Brev från min barndom av Emma Reyes. Emma Reyes föddes Bogotá i Colombia 1919 och dog i Bordeaux 2003. Mellan åren och 1969 och 1997 skriver hon tjugotre brev till vännen Germán Arciniega, historiker och kritiker, och berättar om sin barndom. Denne visar breven för Garcia Marquez som ringer upp henne och berättar att han haft stor nöje av läsningen. Emma Reyes blir rasande över att Germán Arciniega svikit hennes förtroende. Det dröjer tjugotre år innan hon talar med honom igen.

Bonus: Du vet inte vad krig är. En ukrainsk flickas dagbok av Yeva Skalietska. En tolvårig flicka berättar om hur livet med ens tog en ny och fruktansvärd vändning i och med Rysslands ockupation av Ukraina.

Territoriella anspråk

Frans Wachtmeister är född 1993 i Skåne. Under tio år har han bott i Tokyo och bland annat studerat konsthistoria. Nu har hans debutroman, Territoriella anspråk, kommit ut. Protagonisten i romanen är översättaren Hans, som arbetar på det största konstmuséet i Tokyo. Han är inte speciellt entusiastisk över sitt arbete där han nu har så många tekniska hjälpmedel att tillgå att arbetet inte längre kräver så mycket. Han är duktig på japanska men lärprocessen har avstannat. Han får i uppdrag av sin chef att hämta en tysk forskare på flygplatsen Narita. Han blir mycket förtörnad när han inte får ta firmabilen utan måste använda sig av tunnelbana. Men han måste ligga lågt. Han har ännu ett år kvar på kontraktet. Max Weiss (maximalt vit), den tyske forskaren, ska studera vilande Buddhor. Egentligen tycker jag att det är han som borde vara kränkt över att behöva åka tunnelbana och jag tror inte att japanerna hade behandlat en europeisk forskare på det sättet. Hans och Max är inte direkt besläktade själar. Hans är cynisk och livstrött medan Max bubblar av entusiasm. Hans går omkring i hawaiiskjorta vilket jag tycker är respektlöst och en onödig demonstration. Arbetskamraterna är korrekt klädda i kostym. Max å sin sida vill bli en riktig japan. Kostymen är självklar för honom. Oavsett hur de båda klär sig är de ju gaijin, 外人, för japanerna och kommer alltid att förbli. Max är beredd att gå långt i anpassning. Hans förklarar för honom att det kvittar hur han gör. Han blir aldrig japan. En kan inte välja identitet. Assimilation är omöjlig. Hans är en mycket ensam människa och har få om ens några vänner. Men han har inte precis bjudit till heller. När Max ska studera buddhor utanför Tokyo hyrs en lyxig Mazda och Hans blir chaufför. Bilen har en dekal som anger att bilföraren är utlänning. Ett korkat tilltag av Max gör att deras resa håller på att sluta i katastrof. De skogsklädda bergssluttningarna beskrivs som mörka och hotande och en kommer att tänka på alla japanska spökhistorier. De tjugofyra martyrernas kapell på Unzenvulkanen för tankarna till Tystnaden av Shusaku Endo. Thomas Manns Bergtagen nämns i texten. Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, sade redan Rudyard Kipling. Hans är mycket avvaktande och ganska njugg mot japanerna och det uppfattar jag är författarens attityd också. Frans Wachtmeisters språk är bra och romanen är mycket intressant och väldigt lättläst. Naturligtvis ger det helt andra erfarenheter att och arbeta i tio år i Tokyo än att ha varit där några gånger som turist. Men jag vill ändå gärna tro att min uppfattning om japanerna som ett vänligt folk som gärna ser européer i Japan är den som stämmer med verkligheten.

Titel: Territoriella anspråk

Författare: Frans Wachtmeister

Förlag: ellerströms

Tryckår: 2023

Antal sidor: 246

 

En smakebit på søndag v. 12 2023

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 

"Allt hade varit som vanligt natten till den 24 februari. Jag sov gott. Men av någon anledning vaknade jag sedan väldigt tidigt på morgonen. Jag bestämde mig för att försöka sova i vardagsrummet i stället för i sovrummet. Jag lade mig på soffan, blundade och började slumra in.  Klockan 05:10. Jag väcktes plötsligt av ett högt metalliskt ljud som ekade genom gatorna. Först trodde jag att det var en bil som tryckts ihop till skrot, vilket hade varit märkligt eftersom jag inte bor i närheten av ett skrotupplag. Sedan insåg jag att det  är en expolosion. --- Billarm började tjuta. Farmor försökte hålla sig lugn. Hon kom bort till mig och sa: Håller Putin verkligen på att starta ett krig emot Ukraina?

Ur Du vet inte vad krig är. En ukrainsk flickas dagbok av  Yeva Skalietska 

Fler smakebitar HÄR                                                                                               

Veckans mening v. 12 2023

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord: Veckans mening v. 12: "Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Häng på du också!" Min mening kommer ifrån Dessa vackra hästar av Cormac McCarthy

"En dag när Buddy kom hem oppifrån Oklahoma sa han att det slutade blåsa däroppe en dag och då ramlade alla hönsen omkull."

Trandagen

 

Tranbrev

Mästaren stod på stranden,
höll ett brev i handen,
tänkte med djup, gudomlig håg
på Betanias stilla by.
Vem ibland drängar alla
skulle som bud han kalla?
Då såg han upp och vinkade ner
en susande fågel ur sky.
»Trana, hör vad jag säger!
Vingar och ben du äger,
löp över träsk och flyg över berg
med min himmelska tankes ord.«
Tranan, stolt och förveten,
stöter se’n dess i trumpeten,
far med ståt i sin purpurhatt
som kurir mellan himmel och jord.

Se, nu kommer tranan,
tranan kommer från Kanan,
söker sig hit till sin nord igen,
sitt kärr, sina frostiga bär.
Hör du tranan skria,
öppna ditt fönster, Maria,
lyssna och tänk en bebådelsenatt
på den som dig rätt har kär.
Rent som med sol på driva
ville min längtan jag skriva,
sända den bort till din fjärran trakt
med det ädlast betrodda bud.
Hör du hornet i blåsten
tänk: Nu kommer posten.
Vänta, du grå postiljon, och bär
tillbaka min hälsning med Gud!

Erik Axel Karlfeldt , Ur Flora och Bellona

Fem en fredag v. 12 2023: Random Google

 elisamatilda: Fem en fredag v. 12: Random Google

1. Vilken är den bästa konsert du varit på? En magisk utomhuskonsert med Leonard Cohen

2. Bäddar du sängen på morgonen? Nej

3. Vilken årstid är din favorit? Våren

4. Hur för du anteckningar? I anteckningsböcker, på tidningar, kuvert, kvitton, alla lösa papper

5. Vad har funnits längst på din nuvarande att göra-lista? Att städa ur mina överfulla skrivbordslådor

Helgfrågan v. 12 2023

Mias bokhörna: Helgfrågan v. 12: En del påstår att om man "läser" ljudböcker så läser man inte. Vad tycker du? Om någon frågat för ett par år sedan hade jag instämt. Men eftersom jag faktiskt börjat lyssna ganska mycket själv så är jag inte så säker längre. På sätt och vis har en ju läst en avlyssnad bok, men jag vill gärna komplettera med den tryckta versionen. Särskilt om jag tänker skriva något om boken. Det är något speciellt med tryckt text. Boksidorna talar till en på något sätt. Tycker jag.

Min onkel och Elvira Madigan

Två klassiker av helt skilda slag inom loppet av två dagar. Jag hade ju föresatt mig att under året se lite mera film. Jacques Tati har jag aldrig ägnat mig så mycket år. Elvira Madigan har jag inte sett tidigare. Min onkel gjordes 1958 efter Fest i byn och Semestersabotören. Den handlar om den excentriske Monsieur Hulot med flaxande rockskört och pipan fastklistrad i mungipan gärna cyklande på en skraltig cykel. Inte långt ifrån  M Hulot bor hans syster och svåger, makarna Arpel. De bor i ett fruktansvärt modernt hus med fasansfullt fula och moderna möbler. Frun i huset sköter hushållet medelst knapptryckning. Trädgården är steril och försedd med plattor att ta sig fram på. Den lille sonen i huset sonen har en given bundsförvant i sin morbror. Samtidigt visas underbara levande bilder från marknader och ölstugor med levande och långt ifrån perfekta människor.På fredag kan en se en dokumentär om Jacques Tati i SvT2 kl 20.00.

Elvira Madigan är en bedövande vacker och sorglig film. Pia Degermarks naturliga skönhet är helt betagande. Tommy Berggren är väldigt ung. Hans rollfigur, Sixten Sparre, var tretton år äldre än Elvira Hedvig Madigan eller Hedevig Antoinette Isabella Eleonore Jensen, som hon egentligen hette. Han borde vetat bättre än att överge hustru och två barn för den unga vackra lindanserskan. Han hade militär utbildning och skulle ha svårt att få en civil tjänst. Parets pengar tar snart slut och de har inte ens råd till mat. Och till slut vet de inte vad de ska ta sig till. Endast en förtvivlad utväg återstår. Det är solig sommar under hela filmen. Landskapet är vackert, huvudpersonerna är vackra men det ligger något ödesdigert i luften. Naturligtvis gör det sitt till att en känner till slutet på det hela, men jag tror att det ominösa hade varit tydligt ändå. Musiken gör sitt till i filmen. Mozart, Pianokonsert nr 21.

Veckans kulturfråga v. 12 2023

 

enligt O: Veckans kulturfråga v. 12: Vilka (nya) böcker ser du fram emot att läsa i vår?  Det är naturligtvis en hel massa nytt och ett och annat gammalt. Som vanligt. Danska Christina Hesselholdt kommer med en fortsättning på Sällskapet från 2017 där hon samlar fyra kortromaner. Jag var väldigt förtjust i den och ser fram emot att läsa Sopa ihop löv mot vinden. Frans Wachtmeister, Territoriella anspråk handlar om integrationens omöjlighet. Han använder egna erfarenheter ifrån Japan. Fina Margareta Lindholms nya roman heter Syskonen. Hennes berättelser tilldrar sig ofta på landsbygden och i mindre samhällen och handlar om enkla människor utan makt och inflytande. Hennes stil är sparsmakat avskalad. Thella Johnsons namn hör en ofta i radion. Hon kommer ut med en roman med titeln Fred. Den handlar om människor i efterkrigstidens Sverige och Finland. Norska Marie Aubert känner en igen ifrån bl. a. Vuxna människor. Nu kommer hon med en ny roman med titeln Jag är inte sådan här. Aubert är skicklig på att skildra människors smärtpunkter. Agneta Pleijel fortsätter sin självbiografiska serie med Sniglar och snö. Hon blir Sveriges första kvinnliga kulturchef på en dagstidning och ska utöver det sköta man, barn och hushåll. Klart att det gnisslar i förhållandet. Och så fortsätter jag oförväget med Spaningen. Nästa vecka börjar jag med del tre med undertiteln Kring Guermantes. 662 pocketsidor.

Tisdagstrion v. 12 2023: De fattiga och de rika

Ugglan&Boken: Tisdagstrion v. 12: De fattiga och de rika

1. De fattiga och de rika av Irwin Shaw. Den gick som TV-serie och det är jättelänge sedan jag såg den, men jag kommer ganska väl ihåg den. Allra bäst minns jag den hemske Falconetti, ondskan själv, samt den gode snygge Rudy Jordache spelad av Peter Strauss.  Han bror, Tom Jordache, spelades av Nick Nolte. Rudy arbetar sig framgångsrikt uppåt på samhällssteben

2. Tokyo Ueno Station av Yu Miri. Kazu är född 1933. Han bor nu i ett tält under ginkoträden i Uenoparken i Tokyo, tvärs över gatan ifrån Ueno Station dit han kom 1963 i december för att 1964 börja bygga inför OS. Föräldrarna och familjen fanns hemma i Fukushima. Kazu brukade åka hem två gånger om året; en gång vid Obon, själarnas högtid, och en gång i slutet av året. Nu inser han vad han missat av sina barns utveckling och övrig samvaro med familjen. Du har inte haft tur i livet, säger hans gamla mor.

3.Innan floden tar oss av Helena Thorfinn. Innan floden tar oss är Helena Thorfinns debutroman och handlar om en familj från Södermalm som kommer till Dhaka där hustrun Sofia ska arbeta med bistånd och Janne ska vara hemmapappa.
Sofia är en idealist, som snart stöter på problem. Hon är inte beredd på fattigdomen, smutsen, korruptionen och den skriande bristen på jämlikhet. De rika är enormt rika och de fattiga är hjärtskärande fattiga.

Lohengrin på Metropolitan

Lohengrin, svanriddaren, är huvudpersonen i Wagners romantiska opera med samma namn.  Musiken skrevs i Dresden 1846-48 och Wagner började komponera baklänges, såtillvida att han började med akt 3 och därefter tog sig av akt 1 och 2 för att avsluta med förspelet. Lohengrin finns med i sägner från olika håll i Tyskland. Henrik Fågelfängaren, Henrik I, den förste kungen av Sachen, artursagan och Graal - diktning är andra teman. Wagner var på väg mot något annorlunda skapande.

Den amerikanska sopranen Tamara Wilson spelar Elsa som skulle gifta sig med Lohengrin. Men hon fick inte fråga honom var han kom ifrån.

Om den elaka, trollkunniga Ortrud, magnifikt spelad av Christine Goerke, fick sin vilja fram skulle Elsas bröllop aldrig äga rum. Hon anklagar falskeligen Elsa för att ha mördat sin bror.

Piotr Beczała, tenor, spelar Lohengrin. Det har han fått lysande recensioner för.

Günther Groissböck, bas, gestaltar kung Henrik I med en alldeles fantastisk röst

Yannick Nézet-Séguin, dirigenten som vägrar frack, är ett charmigt energiknippe som byter tröjfärg efter färgen på scenen i de tre akterna.

Den jättestora kören är alldeles lysande. De är klädda i vändbara caper med olika färger på ut- och insida som används för scenskiften. Oscarvinnaren Tim Yip gör kostym och den storslagna scenografin.

Speltid Cirka 4 timmar och 54 minuter inkl. 2 pauser. (I den första pausen springer man och köper korv. I den andra dricker man kaffe.) Livesänds den 18 mars kl. 17:00. Metropolitan, New York. Produktion: François Girard.

Mets livesändningar når över 2200 biografer i 70 länder på sex kontinenter. Sedan starten 2006 har man sålt mer än 26 miljoner biljetter. Tänk så många som sitter över hela världen på samma gång och ser samma föreställning! Undrar vem som kom på denna lysande idé?

En smakebit på søndag

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 

"Min mor var trädgårdsodlare men det var som om Vortumnus och Pomona hade blivit en och densamma: hon kunde hitta något som växte vilt på hennes hemö (Dominica) eller på ön där hon bodde och födde  mig (Antigua), och om det behagade henne när hon tittade på det, eller om det bar fruk och smaken av frukten behagade henne, plockade hon ett skott (bröt helt enkelt av en kvist med händerna) eller fröet (skilde dem från den köttiga massan och lade dem i sin vackra rosa mun) och hon tog med allt till sin egen trädgård och tog hand om det på ett vårdslöst vardagligt sätt, som om det var den vilda skogen, eller som om det var en trädgård i ett kungligt palats"

Jamaica Kincaid, Bland blommor en vandring i Himalaya. sid. 12. Fler smakebitar HÄR

Veckans mening v. 11 2023

MIN 

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord: Veckans mening v. 11: "Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Häng på du också!"

Min mening kommer ifrån Den sista grisen av Horace Engdahl.

"Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att säga farväl till hoppet om att någonsin återfå den respekt och betydelse man ägde i en tidigare verklighet."

Fem en fredag v. 11 2023

elisamatilda v. 11

1. Vad hade du för orsak att fira senast? Makens födelsedag i mitten i februari

2. När klappade du senast händerna? Igår kväll när jag lyssnat på Anneli Jordahl

3. Vad för något fick senast tummen upp av dig? En dam som ringde in till Ring P 1 och tog ett samlat grepp på allt som är snett i samhället, som till exempel bankernas verksamhet eller brist på verksamhet. Hon var mycket upprörd och formulerade sig skarpt.

4. Firar du när tillfälle ges? Ja, men skälet ska vara bra.

5. Vilken dag på året firar du mest? Det är nog julafton tätt följd av påskafton

 

Helgfrågan v. 11 2023

Mias bokhörna: Helgfrågan v. 11: Vad handlar de böcker om som berör dig mest?

Svårt att säga eftersom det är ganska mycket som berör om än på olika sätt. Men jag vet att jag blev väldigt berörd av Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grenvall och Beckomberga av Sara Stridsberg; Felicia försvann av Felicia Feldt berör alla barns förhållande till sina mer eller mindre avståndstagande föräldrar. De fördrivna av Negar Naseh berör på grund av olyckliga flyktingöden, dåliga relationer och ett lite barn med sömnsvårigheter. Mannen som älskade Sibirien berörde på så sät att en vandrade, frös och rös tillsammans med vetenskapsmannen Fritz Dörris som under 22 år utforskade Sibiriens flora och fauna. I Barfotakvinnan av Scholastique Mukasonga är det Stefania, kvinnan i familjen som berör i sin outtröttliga kamp för rädda familjen undan hutuerna och se till att alla fick mat i magen och hade någonstans att sova. Titlarna är klickbara.

Mannen som älskade Sibirien

2006 kom en kvinna, Randi Carelius Krogsveen, med ett handskrivet manuskript till den norske författaren Roy Jacobsen. Det  var hennes mormors far, vetenskapsmannen Fritz Dörries från Hamburg, 1852 - 1953, som skrivit ner sina minnen i tre exemplar, ett ex till var och en av de tre döttrarna. Han var då i 90 - årsåldern. Randi Carelius Krogsveen ville ha hjälp att läsa manuskriptet, men eftersom det var skrivet i en slags gotisk skrivstil kunde inte Roy Jacobsen heller läsa det. Här kommer hustrun, lingvisten Anneliese Pitz, in i bilden med sina språkkunskaper. Manuset översattes till norska och paret blev alltmer intresserade både av författaren Fritz Dörries och av hans resor i Sibirien i vetenskapens tjänst. Dörries hade i uppdrag att samla in växter och djur, i synnerhet fjärilar, åt olika muséer i Europa. Det ägnade han sig åt under 22 år. Paret Jacobsen/ Pitz har under de senaste femton åren rest i Sibirien och läst allt vad de kommit över om området och de bestämde sig för att presentera Dörries för en bredare allmänhet. Så tillkom dokumentärromanen Mannen som älskade Sibirien. Idag läser Sven Ahlström sista avsnittet av romanen i Radioföljetongen. Och jag kommer att sakna den. Så oroligt spännande och med fantastiska skildringar av den storslagna, obevekliga naturen som Dörries fick kämpa hårt med under sträng kyla och olika strapatser. Han träffade många människor av olika folkslag som han knöt vänskapsband med. Dörries förefaller vara helt orädd. Han är mycket väl medveten om alla faror men inget avskräckte. Inte ens björn, vargar och tigrar. Allt för vetenskapen. För att ta sig till Sibirien vandrade han 1877 genom ett krigsdrabbat Japan. Dörries rörde sig om natten. Kriget försiggick på dagen. Hundarna, snön, skogarna, ensligheten, kölden, mörkret, vidunderliga vyer - mycket för tankarna till Jack London. "Det finns inget mer givande än att vandra i orörd natur, i taigan och över tundran, där vintern är hårdare, våren mer berusande, somrarna mer strålande och hösten färgrikare än någon annanstans på jorden. Sibirien är för mig ett sagorike, " skriver Fritz Dörries. Författarna håller sig nära Dörries egen berättelse och använder sig av jag- form. 

Mannen som älskade Sibirien rekommenderas varmt!

Titel: Mannen som älskade Sibirien

Författare: Roy Jacobsen, Anneliese Pitz

Översättare: Staffan Söderblom

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2020

Antal sidor: 281 s.

Veckans kulturfråga v. 11 2023

enligt O: Veckans kulturfråga v. 11: Vilken är din relation till ljudböcker? Vilka ljudboksfavoriter har du?

Jag trodde aldrig att jag så snabbt kunde vänja mig vid ljudböcker som jag har gjort. Jag lyssnar gärna när jag kommer överens med inläsaren. Och jag lyssnar väldigt gärna på Radioföljetongen om jag gillar inläsaren. Elisabeth Åsbrinks inläs - ning av den egna boken om Victoria Beneditcsson, Mitt stora vackra hat, lyssnade jag med allra sörsta nöje på. Radioföljetongen, Mannen som älskade Sibirien, av Roy Jacobsen och Anneliese Pitz, läses av skådespelaren Sven Ahlström och de gör han riktigt bra. Halva Malmö besår av killar som dumpa mig av Amanda Romare läses av Fanna Ndow Norrby och hon tillför boken ytterligare en dimension. Rolf Lassgårds inläsning av Vladimir Sorokins gränslösa roman Snöstormen njöt jag väldigt mycket av.

Tisdagstrion v. 11 2023: Kräldjur

Ugglan&Boken: Tisdagstrion v. 11: Kräldjur

1. Sköldpaddsdagbok av Russell Hoban. Hoban är kanske mest känd för sina barnböcker om grävlingsungen Polly

2. Ormens år av Ulrika Ewerman. Köar envist på biblioteket. Judith, Vera och Valter är en oskiljaktig trio i mien av 50-talet. Judith ser dem som sin fasta punk i tillvaron, men förhållandena kommer att ändras.

3. Krokodilväktaren av Katrine Engberg. Köpenhamnsserien. 1. Författaren var dansös men lade av för at bli författare på heltid. Hon berättar att hon promenerar mycket överallt i Köpenhamn. En kan följa henne på kartan i böcxkerna.

Barfotakvinnan

Barfotakvinnan av Scholastique Mukasonga tilldrar sig i Rwanda där hutuer tvångsförflyttat tutsier från deras land till torra svårodlade områden i Nyamata där soldaterna fortsätter att trakassera människorna. Huvudperson i Barfotakvinnan är den kraftfulla Stefania som är mästare på att ligga steget före soldaterna. Hon hör dem på håll och skaffar undan familjen. Särskilt viktigt är det att flickorna göms. Våldtäkt är ett av folkmördarnas vapen. Inte sällan har soldaterna aids dessutom. Stefania är outtröttlig när det gäller omsorger om de sina. Stefania bygger med egna händer en hydda åt dem och hon vet vad livet som äkta tutsikvinna kräver. Familjen bor i en fyrkantig hydda. Stefania vill har runda väggar som i en riktig tutsihydda av halm, en inzu. Och så blir det. Hon är väldigt fäst vid traditioner, men visar sig vara öppen för en del nyheter såsom underbyxor. "De högtstående" de vill säga de som gå i skola lär hennes dotter som går på gymnasium i Kigali att man måse ha underbyxor på sig. Stefania är också den som håller ordning på giftasvuxna flickor i nejden. Hon iakttar dem diskret och bildar sig en uppfattning om dem och kan ge råd åt giftaslystna unga män. Grannkvinnorna är en tillgång. Men de tar tid. Stefania kan inte passera deras hyddor utan att stanna och prata. Kvinnorna arbetar mycket - ofta med hacka. Söndagseftermiddagarna ägnar de åt skönhetsvård och avlusning av barnen på baksidan av hyddorna som är kvinnornas område. Barfotakvinnan är en roman att älska. Det är mycket Stefanias förtjänst; hon är en favorit. Men en möter många andra kvinnor - och inte minst flickor - också. Berättarjaget heter Scholastique och hon för nog författarens egen talan. Männen finns mestadels med som kollektiv, som soldater. Stefanias man är en god man som hjälper andra flyktingar till rätta men inte ens han har någon framträdande roll i romanen. Madonnan vid Nilen är titeln på Mukasongas tidigare roman som jag absolut vill läsa. Barfotakvinna rekommenderas varmt.

Titel: Barfotakvinnan

Författare: Scholastique Mukasonga

Översättare: Maria Björkman

Förlag: Bokförlaget Tranan

Tryckår: 2022

En smakebit på søndag

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 

"Det fanns mycket varg, räv och andra rovdjur i trakten, huvudsakligen beroende på det stora hjortbeståndet. Eftersom militärposteringen låg mitt i skogen hade vi ständiga besök av varg. Särskilt om nätterna kunde de hungriga bestarna komma och sätta i sig resterna av vårt slaktavfall. I gengäld fick vi njuta av deras härliga tjut, som i den snötyngda ödemarken skapade ett säreget behag. Vid månsken kunde vi med dörren på glän betrakta hela orkestern som stod eller satt på baken i den glittrande snön, några med högt upplyfta nosar, andra med sänkta huvuden, fullt koncentrerade på att göra sin sång så vacker som möjligt, i synnerhet i januari."

Mannen som älskade Sibirien av Roy Jacobsen och Anneliese Pitz sid. 48

Fler smakebitar HÄR

Veckans mening v. 10 2023

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord: Veckans mening v. 10: "Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på." Min mening kommer från I skuggan av unga flickor i blom av Marcel Proust. På spaning efter den tid som flytt del 2.

"Man vägrar föraktfullt, för dens skull som man älskar men som en dag ska bli en så totalt likgiltig, att träffa den som idag är en likgiltig men som man imorgon skall älska, och som man kanske, om man gått med på att träffa henne, kunnat älska tidigare, vilket skulle kunna ha förkorta ens nuvarande lidanden - visserligen endast för att ersätta dem med andra.

Hemfärd till glömskan

Att lära sig leva i ögonblicket

när man strax ska ta avsked från det -

 

I skuggan under ett valnötsträd

vilar ett halvfullt lerkrus.

Över vattnets mörker simmar

en skalbagge från strand till strand -

liv och död, extas och förtvivlan

allt får rum i betraktarens rysning.

 

Som inom Alba Longas murar

timmen före stormningen

som inte ska lämna sten på sten,

inte liv intill liv.

Skaror strövar utan mål,

gripna av skimret i stenläggningen,

längs gator de ser för första gången.

 

 

 

Dags för uppbrott.

Jag stänger och låser lagårdsdörrn -

det blev aldrig av att laga den.

Och rosorna får vintern ta hand om. 

Jag kastar en samlande blick genom rummen,

detta djup av vitt med blågrå nischer

och en mörknande spegel i fonden -

en insikt målad av Hammershøi.

När jag står på lillgården,

knäpper upp gylfen

och under förrättningen glor upp i skyn

drar flyttfågelsträcken förbi,

plog efter plog av gäss

som lämnar sig efter sig efter sig.

Fem en fredag v. 10 2023: Fem

elisamatilda: Fem en fredag v. 10: Fem

1. Minns du hur du firade din 5-årsdag?  Har inte en aning

2. Vilka fem saker från barndomen har du i förråd/källare? En trasig trasdocka. Det är allt.

3. Hur firade du din födelsedag för fem år sen? Med mina syskon och senare med barn och barnbarn

4. Vilka fem kända personer skulle du bjuda på ditt nästa kalas? Gustav och Viktor Norén, Albin Lee Meldau, Karl - Ove Knausgård och Margaret Atwood

5. Har du just nu fler än fem saker på din önskelista? Saker är inte precis något jag önskar mig. Men ett fungerande "t" till mitt tangentbord skulle jag vilja ha så jag slipper sitta och kolla hela tiden och fylla i.  Ett fint tak till huset hade inte varit dumt, men annars är det mera upplevelser jag önskar mig; typ resor och dylikt.

Helgfrågan v. 10 2023

 

Mias bokhörna: Helgfrågan v. 10.

Mia undrar om vi har det tyst omkring oss när vi läser? Eller om vi har musik på? Om vi läser på bussen?

Det beror på vad jag läser. Om jag läser Proust får det vara lite tyst omkring mig, men jag kan lätt koppla bort tal i radio. Annan litteratur kan få samsas med TV-program och musik om det behövs. På tåg och bussar läser jag gärna om ingen sitter och pratar högljutt i telefon för då är det kört! Men allt beror på typ av litteratur och dagsform.

Avatar

Äntligen har även jag sett Avatar. Det var verkligen att lämna min bekvämlighetszon, men det gick väldigt bra. Science fiction är ju inte min starkaste gren men jag brukar göra försök med jämna mellanrum. Jag blev förvånad över att den kom ut så tidigt som 2009. Regissör och producent var James Cameron; hans första stora film efter Titanic från 1997. Det var också den första filmen där Cameron använde datoranimation för att skapa en helt ny värld. Planeten Pandora är som en färgstark undervattensvärld med fantastiska djur och jättelika helveckade orange trattkantareller och långa smidiga människoliknande varelser med stora ögon och öron som alfer. Nu har jordens människor funnit att de behöver mera utrymme och kastar ögon på Pandora. Där finns också värdefulla tillgångar som vissa smarta människor tycker sig behöva. Om någon har något en vill ha gör en sig till fiende med denne någon och kan gå till angrepp. Tekniken är ju högaktuell. Med hjälp av fantastisk teknik förvandlar sig vetenskapsmän till avatarer som liknar människorna på Pandora och kan utföra vetenskaplig forskning för framtida behov. Sigourney Weaver spelar en dedikerad forskare som far till Pandora tillsammans med den rullstolsburne marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) vars tvillingbror Tommy tidigare deltagit i pandoraprojektet men omkommit. Jake får i uppdrag att göra sig till god vän med folket på den främmande planeten. Det lyckas över förväntan, men de är mycket på sin vakt.  Slutstriden i Avatar var alltför utdragen för min smak, men för övrigt såg jag filmen med stort nöje och funderade mycket på hur man kunnat spela in alla fantastiska scener. Filmen är den fjärde dyraste filmen som gjorts. Fram till 2022 också den mest sedda. Fortsättningen heter Avatar: The Way of Water (2022) och den vill jag naturligtvis också se.    

Veckans kulturfråga v. 10 2023

enligt O tycker att vi ska uppmärksamma internationella kvinnodagen idag och det kan nog vara på sin plats. Jag tycker att den kommit i skymundan på senare år. Ändå finns det ju massor av kvinnor att uppmärksamma; många helt okända. Och på tal om Jonatan Unge så är Cecilia Düringer, historielärare, programledare och författare, en kvinna jag beundrar. Så kunnig och skärpt. Kunnig och skärpt var också Sara Danius. Och som en beundrade hennes vackra kläder! Maggie Smith är en annan favorit. Downton Abbey och Harry Potter är två serier hon medverkat i. Ida Trotzig, 1864 - 1943, gifte sig med sin betydligt äldre morbror som var polischef i Kobe och gjorde Japan till sitt andra hemland. Hon skrev bl. a. Japansk blomsterkonst.  Sanna Marin, Finlands rekordunga statsminister, är värd all beundran. Fredrika Bremer var en verklig pionjär och tidig kvinnosaksförkämpe med en vilja av järn. Listan kunde lätt göras lång, men jag nöjer mig med de här sex. Annars hade det ju varit lätt att lägga till några fantastiska författare, typ Kerstin Ekman och Margaret Atwood, också, men de är ju å andra sidan så självklara att de inte behöver nämnas. Så blev det en oktett till slut.

Tisdagstrion v. 10 2023: Runt Östersjön

Ugglan & Boken: Tisdagstrion v. 10: Runt Östersjön

1. Tallin/Estland: Kustobservationer av Anna Fock handlar om Liis som är strax över trettio. Hon bor i Tallin och arbetar som hyttstäderska på Sverigebåten och konstruerar också korsord för ett par tidningar. Hon var en lysande stjärna under skolgången och gick från klarhet till klarhet. Men någonstans hakade det upp sig och hon gjorde ett studieuppehåll under vilket hon inte var välkommen att bo hemma hos mamma. Liis upptog aldrig sina universitetsstudier. Hon vandrar omkring i Tallin och iakttar hur staden förändrats.

2. Polen: Liten bok om döden av Andrzej Stasiuk Stasiuk reflekterar över döden och människors inställning till den; skillnaden mellan döden i staden och på landet. Farmor och en granne fick dö hemma i känd miljö. Vanligare är att människor dör på institution omgivna av okända. Under en resa med  barndomsvännen Aleksander visar det sig att denne är döende. Berättelsen om honom handlar om de samhällen de reser igenom, barndomen, uppväxten, de fabriksarbetande fäderna, teknik och musik. Ingen gång nämns döden eller att dö.

3. Lettland: Modersmjölken av Nora Ikstena fick sitt internationella genombrott med romanen Modersmjölken. Den handlar om Sovjetlettland och berättare är mor och dotter. I bakgrunden finns mormor och styvmorfar. Modern är framgångsrik gynekolog och fertilitetsläkare, men har svårt att underordna sig det förtyckande systemet. Det drabbar ju också dottern som blir förhörd av partigängare, lärare och rektorer.
 

Hemma

Den namnlösa protagonisten i Hemma av Judith Hermann bryter plötsligt upp från sin man, Otis, och sin utflugna dotter, Ann, och bosätter sig vid en polder i norra Tyskland. Hon bor i ett förfallet hus i en liten by som hon finner hemsk. Hon vill ha utrymme. Hon vill vara för sig själv och inte inlåta sig med någon. Hon arbetar hos sin bror Sascha, som är nästan 60 och har en sjökrog och en flickvän, Nike, som är 20. Nike ser ut som en muräna när hon sover och hennes hår glöder i mörkret, säger Sascha. Plötsligt tänds ljusen i huset intill kvinnans. Konstnären, Mimi, som bor där har kommit hem. Kvinnorna blir goda vänner och den namnlösa får även träffa Mimis bror, Arild, som är lantbrukare och doftar ensilage och after shave. Utan vidare krusiduller går kvinnan omedelbart i säng med Arild. Kvinnan skriver ofta kärleksfulla brev till sin man, hoardern Otis. Alla människorna i byn är äldre eller medelålders och aningen skamfilade av livet. De är måna om sin integritet; raka och enkla. I utkanten av byn finns en rad husvagnar som vaktas av hotfulla hundar. Unga Nike umgås i de där vagnarna. Sascha förstår inte vad hon gör där. Spelar kort, säger hon. I slutet av romanen händer något förfärligt som en aldrig får någon egentlig förklaring till. I boken förekommer ofta lådor av olika slag. Kvinnan har en låda på vinden för att infånga den mård som tros härja där. Nike hölls instängd i en låda av sina föräldrar, mm. De här lådorna symboliserar något. Många meningar läser jag flera gånger och försöker utvinna det mesta möjliga av dem. Hemma har något alldeles särskilt som är svårt att sätta fingret på.  En kan läsa Hemma rakt upp och ner och vara nöjd med det.  Men sedan börjar den leva sitt eget liv och symboliken stiger mot ytan. Och en börjar fundera. Hemma är det bästa jag läst på mycket länge.

Titel: Hemma

Orig:s titel: Daheim

Författare: Judith Hermann

Översättare: Jesper Festin

Förlag: Weyler

Tryckår: 2022

Antal sidor: 168

En smakebit på søndag v. 9 2023

"Flodens dån stiger upp mot huset. Regnet slår på fönstren alltsedan morgonen  och en tät vattenånga silar nerför rutan, vars ena hörn är spräckt. Den gulaktiga dagern slocknar. Det är ljumt och kvavt i rummet. Den nyfödde rör sig i vaggan... Ehuru gubben skjutit av sig träskorna vid ingången, knaka golvtiljorna under hans steg. Barnet börjar kvida och modern sträcker sig ut ur sängen för att trösta det. Farfadern trevar sig fram till lampan och tänder den, så att den lille ej ska bliva rädd för mörkret,  då han vaknar. Lågan upplyser gamle Jean - Michels rödbrusiga ansikte, vita borstiga skägg, buttra min och livliga ögon. Nu närmar han sig vaggan, hans kappa utströmmar fuktighet; han släpar med fötterna i de tjocka blå ullsockorna. Louisa gör tecken åt honom att ej komma för nära. Hon är ljus, nästan vithårig, dragen en smula tärda; det milda, fårliknande ansikte är översållat med fräknar; hon har bleka, svullna läppar, som ej kunna tillslutas riktigt. Hon ler blygt och smeker barnet med ögonen - blå svävande ögon, där ögonsenen är en helt liten punkt full av oändlig ömhet."

Från sidorna 7 och 8 i Jean - Christophe 1. Daggryningen av  Romain Rolland

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR