Agda Holst

Den vackra, hemlighetsfulla konstnärinnan Agda Holst, 1886 - 1976, levde större delen av sitt liv i Kristianstad på Cardellsgatan och var också den som fick stadens första kulturpris 1964. Hon var så självklar att det inte behövdes någon motivering. Hon har också fått en gata uppkallad efter sig i hemstaden. Fadern dog tidigt. Modern drev en sybehörsaffär och sedermera även syateljé i Kristianstad. Den i familjen som betydde mest för Agda Holst var brodern Walfrid - även kallad Wasa. I breven till honom framträder hon som mest öppen.Den norske konstnären Ludvig Karsten var djupt förälskad i henne; Hjalmar Gullberg och Tora Vega Holmström var hennes vänner. När brodern och Hjalmar Gullberg dog med ett par års mellanrum höll sorgen på att knäcka henne.

När Agda Holst behövde vila upp sig åkte hon till Hultafors sanatorium i Västergötland eller till Tyringe. I Hässleholm hade hon väninnan Clara Wangel - mor till litteraturvetaren Staffan Bergsten, som skrev romanen Omvägen hem med stoff från denna vänskap. Omslagsbilden på bokens Hanna har Clara Wangel som förebild.
Agda Holst var mycket privat. Hon ville t. ex. att hennes brev skulle brännas när hon dött. Så blev inte fallet. Det kan man väl tycka vad man vill om, men kunskapen om Agda Holst och förståelsen av hennes konst hade varit mycket knapp utan dessa brev till bl. a. modern, brodern och Tora Vega Holmström.  Konsthistorikern och författaren Birgit Rausing har skrivit en bok om konstnärinnan med titeln : Agda Holst - livet, konsten.  Den är vacker, intressant, mycket lättläst och har ett fantastiskt bildmaterial. Birgit Rausing har också skrivit böcker om tre andra skånska konstnärer, Tora Vega Holmström, Ellen Trotzig och Ester Almqvist. 

På Regionmuseet i Kristianstad kan en köpa en fin bricka med motiv från målningen Symfoni i grönt (1937) av Agda Holst.

Äppelodlaren vid Hardangerfjorden. Olav H. Hauge. del 2

Olav H. Hauge, 1908 -1994, bodde hela sitt liv på Ulvik vid Hardangerfjorden. Förutom några år som han tillbringade på mentalsjukhuset Valen med diagnosen schizofreni.
Han hörde röster och hade svår tinnitus. Tiden på sjukhuset minns han som vilsam. Även när han satt på avdelning D - stormavdelningen. Där träffde han enligt egen utsago många stora profeter. Han fick elchocker men undkom lobotomi.
Han skrev dagbok i 70 år - utan tanke på någon läsare mer än han själv.
Olav Hauge utbildade sig till trädgårdsmästare men det var inget han egentligen ville syssla med.
Hauge var en man med bestämda principer vilket inte betydde att han inte satte sig över dem om det föll honom in.
Tidningsläsning ogillade han, men icke förty prenumerarade han ibland. Intellektuella akademiker från överklassen tillhörde fiendesidan och var bara skräp i jämförelse med den enkle bonden som levde på det gården producerade.
Men det var väldigt roligt att diskutera med akademiker.
Och de som älskade Hauges lyrik allra mest var kvinnliga akademiker!
Vid 66 års ålder gifte han sig med textilkonstnärinnan Bodil Cappelen. De hade brevväxlat i många år och hon skilde sig och återtog sitt flicknamn för Hauges skull.
"Hon är det bästa som hänt mig", sade han.
"Vem frågar efter vägen när man har sådan vind?" skriver han i en dikt.
Vinden är ett återkommande motiv i Hauges dikter liksom vardagliga ting som en sågbock, en lie eller för den delen en katt.
Hauge debuterade 1946 med Glör i oska. 1962 var han en erkänd poet och fick ett statligt arbetsstipendium. Det publika genombrottet kom först 1966 med
Dropar i Austavind. Han fick sedan vänja sig vid att det kom både brev och besök. (Telefon hade han aldrig.) Ensamheten - den dyrbaraste lyxen - fick han ge avkall på och någon gång företog han till och med en resa.
Redan som tonåring blev han en kräsen storläsare.
Bibeln var en kraftfull inspirationskälla för Hauge
Vilhelm Ekelund höll Hauge mycket högt och Strindbergs Ensam var helt i hans smak.
I övrigt kände han väl till kinesisk och persisk lyrik och beundrade Swedenborg och Baudelaire. Bondeledarna Ho Chi Minh och Mao hyllade Hauge. De skrev ju också lyrik. (Men partier och kollektiv var han negativ till.)
Carl - Göran Ekerwald har skrivit en biografi om den egensinnige, märklige Olav H. Hauge och hans diktning, Det stora självporträttet.
Dikterna är ett destillat av dagböckerna säger Ekerwald, som uppenbarligen är mycket fascinerad av sitt ämne utan att för den skull bortse från avigsidorna.
De 84 dagböckerna, som gavs ut i fem band år 2000, är det stora självporträttet.
De är unika i Norden på grund av sitt tankedjup och den fortlöpande självanalysen.
Ekerwalds bok kom ut 2011 på Carlssons förlag.