Brev till min dotter

Brev till min dotter är en antologi med tretton bidrag. Tretton kvinnor skriver till döttrarna om sina liv; om erfarenheter de gjort; om misstag som de skäms över; om felaktiga val de gjort; om uppväxtförhållanden och - framför allt - om den stora kärleken till döttrarna. Som vanligt i antologier skiftar kvaliteten i de olika bidragen, men det de har gemensamt är just kärleken. De medverkande är: Elaine Eksvärd, Mia Skäringer, Therése Söderlind, Martina Montelius, Märta Tikkanen, Katarina Mazetti, Maxida Märak, Carolina Neurath, Anneli Furmark, Nabila Abdul Fattah och Alexandra Pascalidou. Elcim Yilmaz är redaktör för boken och hon står också för det tyngsta bidraget. Hennes lilla dotter är fyra år när Elcim Yilmaz får veta att hon har en dödlig sjukdom. Hon blir naturligtvis förtvivlad och framför allt för dotterns skull. Hon sätter sig ner och skriver ett ocensurerat brev om sitt liv till dottern som denna ska få läsa någon gång i framtiden. Det här brevet är skrivet med hjärteblodet. Dessbättre lyckas behandlingen för Elcim Yilmaz och hon finns fortfarande för sin dotter. Andra bidrag jag var speciellt förtjust i är Therése Söderlinds, Martina Montelius och Maxida Märaks. Det kan inte ha varit helt enkelt att skriva dessa brev. Jag funderar på vad jag själv skulle ha skrivit i ett brev till min egen älskade dotter?
Brev till min dotter är utgiven på Forum bokförlag.

"Jag är inte den jag var"

År 8 e. Kr. förvisades Publius Ovidius Naso ur landet av kejsare Augustus. Skälen är oklara, men man tror att det kom sig av att Augustus höll på med någon form av moralisk upprustning och kände sig stött av Ovidius Konsten att älska. Eventuellt hade Ovidius också haft något samröre med Augustus dotterdotter Julia som också blev förvisad, dock inte ur landet.
Ovidius föddes år 43 f. Kr i Sulmo utanför Rom och dog år 17 el. 18 i landflykt i staden Tomis vid Svarta Havet (numera Rumänien).
I Brev till min dotter av Theodor Kallifatides låter författaren sin huvudperson Ovidius skriva till sin älskade dotter från exilen. Han berättar om hela sitt liv, sin uppväxt, sin utbildning, sina kärlekar och sin oförmåga att låta bli att skriva vers. Trots faderns uttalade missnöje.
Ovidius berättar om hur han i Tomis betraktas som en barbar. Den primitiva folkstammen geterna förlöjligar främligen som inte kan göra sig förstådd, klär sig som en kvinna, ligger till bords när han äter och har en färgad man som sin tjänare. Ovidius skriver brev till alla sina vänner och bekanta och försöker få dem att verka för hans sak. Men hans böner klingar ohörda.
Plötsligt märker man att en annan exilförfattare smugit in på scenen. Det dyker upp ungdomar som springer ut med vita mössor på huvudena, man badar vinterbad, man dyrkar solen, man äter glass, man firar midsommar. Man kan fnissa lite, men jag föredrar ändå Ovidius egen berättelse.
Ovidius arbetar bland annat mycket med de grekiska myterna. Han vill ge dem nytt liv, berätta dem på sitt sätt och sitt språk. Myterna är gränsen för vad som är möjligt i denna värld. Arbetet får namnet Förvandlingarnas böcker.
Kallifatides språk är som alltid njutbart. Åtskilliga gånger stannar jag till och antecknar aforistiska meningar, som till exempel "I gliporna mellan rollerna uppstår friheten"; "Det finns faktiskt ingenting så övertygande som självklarheter"; 
"Att leva är att alltid komma försenad till mötet med sig själv".
Vad är frihet?. Hur förhåller sig greker till romare? Hur är författarnas villkor? Finkultur kontra fulkultur?
Det är frågor som Ovidius funderar på medan åren går. Han smälter undan för undan in i stadsbefolkningen, lär sig språket och byter slutligen ut pennan mot svärdet för att delta i försvaret av Tomis som "en människa bland människor".