Writers in crisis

Writers in crisis. The American Novel 1925 - 1940 av litteraturvetaren Maxwell Geismar. 1947.

Long, too long America

Travelin roads all even and peaceful

you learn´d from joy and prosperity only,

But now, ah now, to learn from crises and anguish

Kapitel 1 behandlar satirikern och humoristen Ring Lardnder, som egentligen hette Ringgold Wilmer Lardner. Han arbetade som sportreporter och det är också sportens värld han skildrar i sina noveller. 

Kapitel 2 handlar om Ernest Hemingway och det är så klart honom jag kommer att koncentrera mig på. Ernest Hemingway: You can always come back

Kapitel 3 är också väldigt intressant i samband med Ernest Hemingway. Det handlar nämligen om John Dos Passos. Undertitel: Conversion of a Hero

Kapitel 4 William Faulkner: The Negro and the Female. W F föddes 1897; ett år innan Hemingway och ett år efter Dos Passos. Han växte upp i amerikanska södern där slaveriet satt sin prägel på samhället. Det räglar också Faulkners porträtt av amerikanska södern.

Kapitel 5 presenterar en författare som jag inte läst något av, nämligen Thomas Wolfe: The unfound Door. Kuriosa är att William Faulkner klassade Thomas Wolfe som den främste författaren under The Lost generation-eran, och sig själv som nummer två. Henry Miller skulle senare, på 1950-talet, jämföra beatförfattaren Jack Kerouacs prosa med just Wolfes, vilket inte är så konstigt då Kerouac hade Wolfe som sin främsta förebild i litteraturen.

Kapitel 6 ägnas John Steinbeck: Of Wrath or Joy. Vredens druvor har jag i varje fall läst. Och Öster om Eden. Nobelpriset. Vredens druvor handlar om berättelsen om en fattig familj som flyr från torkan i Oklahoma och försöker hitta ett nytt liv i Kalifornien.

Hemingway & Gellhorn

”Vi var bra under krig. När det inte var krig förde vi vårt eget. Ingen av oss överlevde familjelivet.”  Det var Martha Gellhorns lakoniska sammanfattning av sin relation med Ernest Hemingway. Hon var krigskorrespondent, skrev för Collier´s och rörde sig över hela världen. Hon tackade inte nej till något uppdrag för Hemingways skull. Hon borde packat väskan direkt när Hemingway snodde ett uppdrag från Collier´s mitt framför näsan på henne. Men hon gjorde något ännu bättre. Martha Gellhorn lyckades slinka med på ett sjukhusfartyg för att skriva om sjuksköterskor. På D - dagen var hon den enda journalisten som såg landstigningen på nära håll. Hemingway satt på redden och betraktade det hela genom en kikare. Det var i Madrid de träffades på allvar. Där fanns också författaren John Dos Passos som ofta kom i vägen för Hemingways giftpilar. Trots att de var vänner och båda tjänstgjorde som chaufför och sjukvårdare i ambulanskåren. Hemingway var över huvud taget ganska elak mot nästan alla omkring sig och hade lät att ta till smockan. "En självisk jävel," sa Dos Passos om Hemingway. Martha Gellhorn skrev sitt sista reportage vi 81 års ålder. Om filmen kan jag bara säga att Clive Owen var utmärkt i rollen som Hemingway medan Nicole Kidman saknade den kraftfullhet som jag förknippar med Martha Gellhorn. Men hon blev bättre med tiden. Som 81 - åring var hon riktigt bra. 

Och solen har sin gång

1926 debuterade journalisten Ernest Hemingway med romanen Och solen har sin gång; en fantastisk debut måste man säga. Han var då 27 år. Året efter skilde han sig från första hustrun, Hadley Richardson, för att genast börja sitt liv tillsamman med gemensamma väninnan Pauline Pfeiffer. Skrivandet var han diciplinerad med antingen det gällde tidningsartiklar eller det egna skönlitterära.  Har han bara en bra mening kan han utgå ifrån den. Han litar på sin skrivförmåga. Romanerna ligger alltid nära självbiografin tillstår han. I Och solen har sin gång följer en författarens alter ego amerikanen Jake (Jakob) Barnes och hans entourage i Paris. De flesta saknar sysselsättning. De rör sig mellan barer, kafeer och olika matställen. De dricker kopiösa mängder av whisky, pernod och champagne. Somliga har krigsskador på ena eller andra sättet; Jake också. När jag först läste den här boken var jag mycket ung och undrade mycket vari den där skadan bestod. Jag anade väl. Och så var det. Lady Brett Ashley  är den vackra kvinnliga medelpunkten i gänget. Förebild är Duff från Skottland. Brett och Duffy har androgynta namn och röker och dricker som någonsin en karl. Brett har en ful maskulin filthatt men uppfattas likväl som vacker och elegant. Alla männen faller som käglor omkring henne. Värst drabbad är juden Robert Cohn. Han står utanför gänget och det fälls ganska råa och inte sällan antisemitiska omdömen om honom. Nu bestämmer sig Bill Gorton och Jake sig för att åka till Spanien och fiska och sedan åka direkt till fiestan i Pamplona. Jake har beställt rum och ordnat biljetter till tjurarnas ankomst och till själva tjurfäktningen. Brett ber att få följa med tillsammans med sin fästman Mike Campbell. Hon ska snart skiljas från sin man med titeln. Miljöbeskrivningen under vandringarna och taxifärderna i Paris gör staden levande. Naturen i de spanska bergen under fisketuren beskrivs så en tycker att en är med på fiskafänget. Det är öring som gäller och de fiskar både med agn och fluga. Man får en tydlig bild av hur manlig vänskap ser ut. Det pratas inte så mycket ; män är med varandra. Ibland klipper de till varandra i fyllan och villan men faller sedan gråtande i varandras armar och ber om ursäkt. Stämningen under veckan som fiestan pågår är väldigt speciell och beskrivs väl. Hemingway är vad som kallas en aficionado. Han kan det det där med tjurfäktning som han betraktar som en konst. Tjurfäktningen kan ses som en metafor för hans skrivande liksom sedare kampen med den stora fisken i romanen Den gamle och havet som han sedan fick Nobelpriset för. Hemingway kunde vara charmerande men han kunde också vara direkt oförskämd mot människor som hjälpt honom i nödlägen. Han avskydde att stå i skuld. Fruarna hade det inte lätt heller. Innan Hemingway begärde skilsmässa hade han försäkrat sig om nästa kvinnliga sällskap. En människa svek han dock aldrig och det var lady Brett Ashley. När hon kallade kom han. Myckt kan sägas om honom men ingen kan förneka att 1954 års mottagare av Nobelpriset i litteraturvar en stor och betydelsefull författare. Och jag känner att fascinationen jag kände i unga år finns kvar.

Titel: Och solen har sin gång

Författare: Ernest Hemingway

Översättare: Christian Ekvall

Förlag: Bakhåll

Tryckår: 2012

Antal sidor: 270 

Hemingway et al.

Föga anade jag när jag läste nästa läsecirkelbok Edens lustgård av Ernest Hemingway vad det skulle föra med sig. Helt plötsligt sitter jag där med massor av författare och andra människor som jag måste gå vidare med. Utöver alla andra Hemingway - titlar jag måste läsa och som nu finns i nyöversättning av Christian Ekvall och nyutgivning på Bakhåll förlag finns det rader av andra namn att kolla upp. De fattiga Paris - åren på 20  - talet - som inte hade behövt vara fattiga - delade Hemingway med första frun, Hadley Richardson. Det finns beskrivna i Åren i Paris av Paula McLain Hemingways tredje fru, krigskorrespondenten Martha Gellhorn som var den enda av fruarna som övergav honom. Naomi Woods bok Mrs

Hemingway  lyssnar jag på. (Tack Klimakteriehäxan för tips!) Hemingways fjärde hustru Mary Welsh har jag inte mycken kunskap om, men hon verkar ha varit en spännande kvinna, krigskorrespondent också hon. De fick 17 år tillsammans. Hemingway räddade livet på Mary när hon skulle föda den dotter båda längtade efter. Men hennes ena äggstock brast och hon var nära att dö. Det var Hemingway själv som räddade livet på henne efter det att kirurgen gett upp. Poeten Ezra Pound var Hemingways mentor och genom honom träffade Hemingway T. S. Eliot som också varit Pounds lärjunge. Scott Fitzgerald och hans hustru Zelda tillbringade mycken tid tillsammans med Ernest och Hadley Hemingway trots att Ernest och Zelda avskydde varandra. Författaren Sherwood Anderson hjälpte Hemingway med introduktionsbrev, men det hade han inte mycket för. Hemingway hade lätt för att komma i gräl med sina författarkolleger och nedvärderade dem i sina  romaner och noveller. Men det fanns en författare han hade respekt för och det var James Joyce. Hemingway hjälpte Joyce med utgivningen av Ulysses. Gertrud Stein får inte glömmas bort. Det var hon som myntade begreppet den förlorade generationen. Allt Hemingways skönlitterära skrivande gränsar till det självbiografiska. Jag gräver vidare i det gåtfulla isberget Ernest Hemingway. 

Edens lustgård

Ernest Hemingway påbörjade Edens lustgård redan 1946. Vid hans död 1961 var den inte riktigt klar. Men 1986 kom den ut på originalspråket och 1988 på svenska i översättning av Birgit Edlund. 2018 kom Edens lustgård i nyutgåva på förlaget Bakhåll och ny översättning av Christian Ekvall. Romanen bygger mycket på Hemingways eget liv. Den handlar om det nygifta paret Catherine och David Bourne som reser omkring på den franska rivieran i sin lilla Bugatti. De är väldigt kära. Catherine är kolossalt ljus (björkstamsljus, säger Birgit Edlund; björkvit är Christian Ekvalls ordval) och vacker och så småningom går det upp för en att det också är hon som har pengarna.  David är författare och har haft framgångar med sin första bok. Nu ska han skriva den andra. Catherine låter honom skriva medan hon tar sina turer till Nice och Cannes. En dag kommer hon hem med Marita (diminutiv för Mary som H:s fjärde hustru hette), en mörk skönhet, som blir ormen i paradiset. Både David och Catherine blir kära i henne. Catherine har redan tidigare lekt med identitet och genustillhörighet liksom författaren själv. Hon klipper sig kort som David och ger sig ibland ut för att vara pojke. De klär sig likadant i shorts och randiga tröjor. Det blir många besök hos frisören Jean som snart blir en personlig vän. Catherine och Marita lånar många drag av Heminways fyra fruar, bland annat  de täta frisörbesöken. Dessutom är kvinnorna hysteriskt angelägna om solbränna. Romanen igenom dricks det kopiöst många drinkar och det äts en hel del. Man badar, dyker och simmar i Atlanten. David skrivande går oväntat bra och det är intressant att ta del av hans skrivprocess. Han skriver om sin alkoholiserade, jagande far. David deltar som ung pojke i jakten på en gammal elefant med kolossala betar, vilket till slut fyller honom med avsmak. Jag förundrar mig över Davids förmåga att koppla bort allt och alla medan han skriver. Ibland flyter berättelserna ihop; gränserna blir inte så tydliga. Jag tycker mycket om språket. Hemingways isbergsteknik är effektiv. Det mesta ligger under ytan; exakt rätt ord finns över. Miljöskildringen är sådan att en får en stark närvarokänsla. I Edens lustgård framstår inte Ernest Hemingway som den machoman en brukar förknippa honom med att vara och som hans far gärna ville att hans skulle vara. Jag vet att jag för många år sedan hade en Hemingway - period när jag läste många av hans böcker och även lyckades se någon film. Det kanske är dags för ett omtag?

Titel: Edens lustgård

Författare: Ernest Hemingway

Översättare: Birgit Edlund, Christian Ekvall 

Förlag: Bonniers, Bakhåll

Tryckår: 1988, 2017

Antal sidor: 261, 249 

Fjärilen och stridsvagnen

Madrid har varit belägrat i två år. Gatorna är översållade av lera och splitter. Alla är trötta, hungriga och överretade. En man i läderrock är på väg hem från censurbyrån och slinker in på baren Chicote för en snabbdrink för att komma undan regnet. Där är smockfullt med folk, mestadels andra män i läderrockar. De sjunger; ljudnivån är hög och cigarettröken tät. Mannen, som är författare, får en stol och slår sig ner vid ett bord tillsammans med en skvallrig tysk, som arbetar vid censuren. En ful storväxt kvinna - "livet är mycket kort och fula kvinnor är mycket långa" - och hennes manliga sällskap slår sig ner vid samma bord och alla bommar cigaretter av författaren . Efter en stund kommer en civilklädd man in i baren, valsar runt mellan borden och börjar skjuta med en vattenpistol på kyparna som hövligt ber honom sluta. Det gör han inte. Tre handfasta män slår honom över munnen och kastar ut honom och vattenpistolen på gatan. Men den blodige mannen kommer idiotiskt nog in i baren igen och så går det som det går. Våldet ligger tätt under ytan och det ena ger det andra. Nästa dag talar barägaren med författaren om mannen med vattenpistolen och liknar honom vid en fladdrande fjäril; " - den missförstådda glädjen som kommer i kontakt med det dödsallvar som alltid finns här".  Han hittar på titeln Fjärilen och stridsvagnen åt författaren och är mycket nöjd med den. Han tycker att det är underbart att han sitter där tillsammans med en författare och skapar litteratur. Jag ser mannen med vattenpistolen som en symbol för Madrid och motståndsrörelsen. Mannen visar sig ha ett syndikatskort i fickan. Stridsvagnen symboliserar naturligtvis spanska inbördeskriget eller vilket krig som helst. Miljön är väldigt macho och brutal. En slår först och frågar sedan. Eller inte alls. Redan i första meningen får en onda aningar "censurbyrån". Och alla dessa läderrockar, den flödande katalanska spriten och bristen på kvinnor och civilister.
Ur "I vår tid", (Bonniers 1967), översättning Mårten Edlund och Thorsten Jonsson. Fjärilen och stridsvagnen passar in på plats nr 38 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell II Läs en novell med något som kan flyga i titeln.

Ny radioföljetong

Ny radioföljetong börjar på onsdag 31 maj kl 11.35 i P1: Den gamle och havet av Ernest Hemingway.  Inläsare: Lars Väringer. Nyöversättning: Christian Ekvall

The Sun also rises

Alldeles i dagarna kommer det ut en ny upplaga av klassikern The Sun also rises innehållande tidigare ej publicerat material, skriver New York Times. Hemingways debutroman kom ut 1926; på svenska inte förrän 1947. Det som nu kommer med är det inledningskapitel som Ernest Hemingway valde att lyfta ut och som började med orden:  "Detta är en roman om en kvinna". Och så följer ett kapitel om en av romanens huvudpersoner, Lady Brett Ashley. 
Vi följer paret Ashley och Jack Barnes från 20-talets vilda nattliv i Paris till tjurfäktningsarenor i Spanien, "... a truly gripping story, told in lean, hard, athletic prose" (The New York Times). Hemingway sade själv att debutromanen var det svåraste han någonsin skrivit med alla strykningar, omarbetningar och prövade och förkastade titlar. I nyutgivningen finns ett förord av Patrick Hemingway, den ende av Hemingways tre söner som fortfarande finns i livet. Han föddes 1928 under Hemingways andra äktenskap med modeskribenten Pauline Pfeiffer. Dessutom har sonsonen Sean Hemingway (son till Gregory Hemingway) skrivit ett nytt förord.Kanske är det dags för omläsning? Och solen har sin gång innehåller stoff från författarens eget liv, men den ska inte läsas självbiografiskt. Romanen filmades 1957 med Ava Gardner och Erroll Flynn i huvudrollerna. Hemingways äktenskap - det första-  med Hadley Richardson skildras i romanen ÅREN I PARIS Paula McLain; ingen storslagen roman men den fungerar ändå som en påminnelse om Hemingway. Det gjorde också den uschliga filmen Hemingway & Gellhorn som visades i TV i måndags. Den handlade om spanska inbördeskriget och krigskorrespondenterna Hemingway och Martha Gellhorn, deras kärlekshistoria och korta äktenskap, Hemingways tredje. Det fjärde äktenskapet med Mary Welsh Hemingway blev det sista och längsta. Det varade hela 15 år och blev på slutet mycket dramatiskt.

Hadley Richardson och hennes man

1921 gifter sig journalisten och den blivande författaren Ernest Hemingway och Hadley Richardson. Hon är åtta år äldre än han och en helt annan typ av människa, vilket var precis vad han behövde. Ernest Hemingway sökte beröm och erkännande under hela sitt liv. Den dominanta modern anklagas mer eller mindre direkt för att ha förstört hela familjen. Fadern och tre barn tog sitt liv. När Ernest skickade sin först utgivna bok till dem, In our Time, fick han den tillbaka med en uppmaning att återkomma när han skrivit något mindre ogudaktigt. Paula McLain har skildrat Hemingways och Hadley Richardsons korta äktenskap i boken Åren i Paris.  (Översättning: Isa Lybeck, Albert Bonniers Förlag 2013).Trots att man vet utgången av det hela tillför den här romanen mycket. Den berättas i jag - form och det är Hadley som berättar. Hon är sund och robust och vet att hålla sin vacklande man under armarna såväl fysiskt som psykiskt. De är mycket förälskade och man kan beundra Hadleys sätt att smälta in i Hemingways umgängeskretsar med cigaretter, sprit och förbjudna droger på caféerna i Paris.  Hon sticker ut - det vet hon - och många av vännerna välkomnar det. Ekonomin haltar redan från början och jag undrar hela tiden hur de har råd att göra alla sina resor. De åker på skidsemestrar; de åker på tjurfäktningar; de åker till Toronto och föder barn (John Hadley Nicanor; 1923) och hem till Paris igen. Många av deras vänner är stenrika och generösa, men Hemingway avskyr att ta emot hjälp. En väninna erbjuder Hadley sina avlagda klänningar, men Hadley tvingas tacka nej. De har hemhjälp och barnpassning och trots att Hadley är en engagerad moder hindrar det inte att hon lämnar barnet i dagar för att åka med sin man på skidsemester. De årliga tjurfäktningarna är ett måste för en karlakarl som Ernest Hemingway. Hadley åser som gravid sin första tjurfäktning utan att blinka. Boxning är en annan av Hemingways favoritsporter liksom hästkapplöpning. Hans skrivarvåndor skildras empatiskt och trovärdigt. Han får ingenting gratis. Gertrud Stein och Ezra Pound ger råd om det som senare blir Hemingways speciella isbergsteknik med korta meningar och det mesta under ytan. Hemingway avundas sin mera framgångsrike författarvän Scott Fitzgerald och avskyr hans galna hustru, Zelda. Åren i Paris är en bra tidsskildring av livet i konstnärskretsar i Paris i början av 20 - talet. Det är den förlorade generationens och Den store Gatsbys tid. Triangeldramerna är många bland vännerna men paret Hemingways äktenskap betraktas som något orubbligt.
När det då står klart att så kanske inte är fallet är det som bäddat för att ta parti för den ene eller den andra. Men så blir det inte. Man lider med dem båda. Man inser var skon skaver och att det är något som vuxit fram. Jag tycker att det är skickligt gjort av Laura McLain.
Under en tid i ungdomen var jag oerhört förtjust i Hemingway och läste en hel del. Kanske dags att läsa om? Den som spar hon har sina gamla Penguin - pocketar kvar. Med gloskrafs och allt.

Kaosutmaning 2.0

Ett sammanträffande

Av en ren händelse hamnade jag i filmen Midnight in Paris på någon kanal igår.  Jag fastnade för att någon sade Hemingway. Och minsann. In kommer Zelda och Scott Fitzgerald, Cole Porter, Gaugain, TS Eliot och Dali. Alla flockas de omkring Gertrude Stein. (Klokt av dem.). Kathy Bates är magnifik i rollen som Gertrude Stein.

Filmen är gjord av Woody Allen 2011. Eftersom han nöjer sig med att förekomma bakom kameran är filmen riktigt bra; en underhållande bagatell.

Gil Pender (Woody Allens alter ego) är en ung evigt pratande man som hoppas bli författare. Han befinner sig i Paris med sin rika fästmö och hennes föräldrar.  Den blonda bortskämda fästmön och Gil förväntas gifta sig inom kort.

Eftersom Åren i Paris av Paula McLain är nästa bok i vår läsecirkel tyckte jag att det var roligt att ha sett filmen. Åren i Paris handlar om Hemingway och hans första hustru Hadley. Hon finns inte med i Midnight in Paris, men miljön och tiden är ju där. Sedan kan man ju fylla på med Hemingways egen version A movable Feast om man vill.