När kejsaren var gudomlig (2002) av Julie Otsuka fortsätter där Vi kom över havet (2011) slutade. Trots att den kom först. Det är februari 1942, tre månader efter den japanska attacken mot Pearl Harbor 7 december 1941. Vi följer en japansk familj i Berkeley i Kalifornien bestående av far, mor, en flicka och en liten pojke. Fadern hämtas i badrock och tofflor av FBI ganska omedelbart efter attacken och nu har det kommit evakueringsorder för resten av familjen. De har bott länge i USA, men helt plötsligt är de fienden. Modern fungerar som en robot och gör vad som måste göras. Den lilla kycklingen, papegojan och den gamla halvblinda Vit Hund måste åtgärdas. Husdjur får inte följa med. Mor och barn fraktas med tåg långt ut i öknen i Utah. En och annan tegelsten hittar vägen genom tågfönstren. Det är varmt och trångt; sysslolösheten och bristen på eget utrymme är enerverande. Pojken drömmer om sin stilige far som betyder allt för honom. De kan utväxla brev, men allt kan ju inte sägas. Julie Otsuka är sparsam i sin berättarteknik. Det är stramt och återhållsamt även när det hon berättar är explosiv vara. Det känner vi ju igen ifrån Vi kom över havet. Likaså berättelsens kör av röster. Efter tre år och fem månader får familjen komma tillbaka till sitt hus. Omgivningens reaktioner - eller brist på reaktion - är svår att hantera. En vacker dag kommer fadern. Men pojken känner inte igen sin far i den skallige, krokige mannen som kommer emot dem. Familjen kommer att bli helt beroende av modern, som är ett under av styrka och mod. Och i fortsättningen brer hon jordnötssmör och sylt på barnens matsäckssmörgåsar. Hon har valt en gång för alla.
När kejsaren var gudomlig är en fin roman, inte tu tal om saken. Men Vi kom över havet är så mycket bättre.
Visar inlägg med etikett När kejsaren var gudomlig. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett När kejsaren var gudomlig. Visa alla inlägg
torsdag 8 maj 2014
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)