Barfotakvinnan

Barfotakvinnan av Scholastique Mukasonga tilldrar sig i Rwanda där hutuer tvångsförflyttat tutsier från deras land till torra svårodlade områden i Nyamata där soldaterna fortsätter att trakassera människorna. Huvudperson i Barfotakvinnan är den kraftfulla Stefania som är mästare på att ligga steget före soldaterna. Hon hör dem på håll och skaffar undan familjen. Särskilt viktigt är det att flickorna göms. Våldtäkt är ett av folkmördarnas vapen. Inte sällan har soldaterna aids dessutom. Stefania är outtröttlig när det gäller omsorger om de sina. Stefania bygger med egna händer en hydda åt dem och hon vet vad livet som äkta tutsikvinna kräver. Familjen bor i en fyrkantig hydda. Stefania vill har runda väggar som i en riktig tutsihydda av halm, en inzu. Och så blir det. Hon är väldigt fäst vid traditioner, men visar sig vara öppen för en del nyheter såsom underbyxor. "De högtstående" de vill säga de som gå i skola lär hennes dotter som går på gymnasium i Kigali att man måse ha underbyxor på sig. Stefania är också den som håller ordning på giftasvuxna flickor i nejden. Hon iakttar dem diskret och bildar sig en uppfattning om dem och kan ge råd åt giftaslystna unga män. Grannkvinnorna är en tillgång. Men de tar tid. Stefania kan inte passera deras hyddor utan att stanna och prata. Kvinnorna arbetar mycket - ofta med hacka. Söndagseftermiddagarna ägnar de åt skönhetsvård och avlusning av barnen på baksidan av hyddorna som är kvinnornas område. Barfotakvinnan är en roman att älska. Det är mycket Stefanias förtjänst; hon är en favorit. Men en möter många andra kvinnor - och inte minst flickor - också. Berättarjaget heter Scholastique och hon för nog författarens egen talan. Männen finns mestadels med som kollektiv, som soldater. Stefanias man är en god man som hjälper andra flyktingar till rätta men inte ens han har någon framträdande roll i romanen. Madonnan vid Nilen är titeln på Mukasongas tidigare roman som jag absolut vill läsa. Barfotakvinna rekommenderas varmt.

Titel: Barfotakvinnan

Författare: Scholastique Mukasonga

Översättare: Maria Björkman

Förlag: Bokförlaget Tranan

Tryckår: 2022

En smakebit på søndag v. 8 2023

 

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås.

"Ofta hejdade sig mamma mitt i en av alla de otaliga uppgifter som hela tiden avlöser varandra under en kvinnas dag (sopa gården, sprita och sortera bönorna, rensa durran, luckra upp jorden, gräva upp sötpotatisen, skala bananerna innan de tillagas...) och ropade på oss, de tre yngsta flickorna som fortfarande fanns kvar hemma, inte med de namn som vi hade fått när vi döptes, Jeanne, Julienne, Scolastique, utan med våra riktiga namn, de som pappa hade gett oss när vi föddes och vars betydelse alltid blev föremål för tolkningar och tycktes skissera vår framtid: "Umubyeyi, Uwamubyirura, Mukasonga!"

Från sidan 7 i Barfotakvinnan av Scholastique Mukasonga. Fler smakebitar HÄR

Mera Afrika

Har just sett De dimhöljda bergens gorillor (1988) igen. Eftersom jag mindes den ganska väl visste jag precis när det var dags att göra något annat. Filmen känns inte på något sätt överspelad. Det jag särskilt uppmärksammade denna gången var den otroligt vackra miljön. Man kan förstå att människor från västvärlden kan känna att de hittat hem. Dian Fossey (1932 - 1985) spelas utmärkt av Sigourney Weaver - även om hon var lite för sval och vacker när jag tyckte att hon borde ha varit rufsig, svettig, smutsig, insektsbiten och stressad. Ibland var hon direkt dumdristig när hon borde varit vettskrämd. Men det kan förklaras med fascinationen för gorillorna och saken. Hon var inte ens särskilt rädd för alla som inte ville ha vita i Rwanda och alla som handlade med gorillor och tjänade stora pengar - något som till slut kom att kosta henne livet.
Boken med samma namn som filmen, skriven som en kombinerade forskningsrapport och memoar av Dian Fossey, kom ut 1984.