Den gröna milen

Den gröna milen är en roman av Stephen King som kom ut på svenska 1997. 1999 blev det  film av den med skådespelaren Tom Hanks i rollen som polisen Paul Edercombe och David Morse i rollen som Brutus Howell, vän och kollega. Den väldige färgade fången John Coffey, spelad av  Michael Clarke Duncan, är betydelsefull i berättelsen. Han besitter magiska krafter som han använder i goda syften. Han är dödsdömd för att ha förgripit sig på två små flickor och även dödat dem. Paul och han blir goda vänner och för Paul står det klart att John inte gjort det han anklagas för. Allt fler är av den åsikten. Men John är trött på livet; han har som glasskärvor i huvudet; och han är trött på att människor är elaka mot varandra och att han inte har någon vän. Men han ville gärna se en film och han vill ha köttfärslimpa och sås som sista måltid. Paul och Brutus är mänskliga poliser och gör vad de kan för John och vid hans avrättning gråter de. 108 år gammal bor han på hemmet och berättar sin historia för vännen Elaine. Som han också kommer att få sörja. Hans liv blir långt. Han behöver tid för att sona sina synder. Jag läser inte Stephen King, men jag har sett några av hans 60 filmade böcker som jag har tyckt om; Dolores Claiborne med , The Shining med Jack Nicholson och Lida med James Caan och Kathy Bates

Maurice

Ett romantiskt drama om Maurice Hall, utmärkt spelad av James Wilby, som år 1909 kommer till Cambridge där han förälskar sig i den rike och intellektuelle Clive Durham, som spelas av Hugh Grant. De två inleder en passionerad kärleksaffär men tvingas hålla sina känslor hemliga eftersom homosexualitet är olagligt i Storbritannien på denna tid. Så småningom bestämmer sig Clive för att han nog är heterosexuell i alla fall och gifter sig plötsligt. Maurice är chockad och helt oförstående. Han saknar sin vän och älskade. Men så dyker Alec Scudder upp. Han är skogvaktare på Wilbys gods och intellektuellt underlägsen Maurice. Det är bäddat för problem. Rollen som Scudder spelas av Rupert Graves. Filmen, i regi av James Ivory, bygger på en roman av E.M. Forster. Jag tycker att filmen är väldigt vacker. James Wilbys prestation är särskilt imponerande.

Liljorna på marken

Idag var det matiné kl 16.00 i Svt 1. Liljorna på marken (1963) efter en roman med samma namn av William Edmund Barrett. En ung, vacker Sidney Poitier (1927 - 2022) fick en Oscar för sin roll som den kringvandrande diversearbetaren Homer Smith. Under en bilfärd behöver ha skaffa vatten till bilen och råkar då på en liten grupp nunnor från Östtyskland anförda av moder Maria. De lever ytterst spartanskt; de har inget kapell och inga pengar. Men moder Maria tror på bönens makt och ser Homer som sänd av Gud. Han ska bygga deras kapell. Nunnorna kan inte engelska och Homer kan inte tyska. Då och då kommer en ambulerande präst som verkar ha problem med spriten och som också saknar ett kapell. Homer försöker ge sig iväg gång på gång, men på något sätt blir han kvar i alla fall. Homer lär nunnorna engelska; han lär dem sjunga på ett sätt de inte är vana vid och de har det ganska trivsamt i största allmänhet. Homer charmar alla som kommer i hans väg. Lyckligtvis hittar han en sylta där han kan få en ordentlig frukost för det kan nunnorna inte erbjuda. 1997 och 2007 var Sidney Poitier bahamansk ambassadör i Japan.  2009 tilldelades han Frihetsmedaljen, USA:s högsta civila hedersbetygelse, av president Barack Obama.
 

Storm över Tjurö

När Gustaf Hellström ( 1882 - 1953) skrev Storm över Tjurö 1935 gjorde han sig omöjlig på Utö i Stockholms skärgård där han hade sitt sommarställe. Boken är en nyckelroman och många lämnade Utö av rädsla för att bli identifierade.
Idag visades filmen i SVT 1. Den gjordes 1954 med Arne Mattsson som regissör och Sven Nykvist som filmare. Och vilket stjärnuppbåd! Gunnel Broström, Sif Ruud, Adolf Jahr, Sigge Fürst, Nils Hallberg, Åke Grönberg, Georg Rydeberg, Margaretha Krook, Erik Hell och Lissi Alandh.
Miljön är fint filmad, männen är ena riktiga skojare, kvinnorna är i underläge, men har skinn på näsan. Huvudperson är den rike bonden Carl Oskar Bohm, en skenhelig lymmel, svår på kjoltyg. Han har en dotter, Augusta, som han egentligen inte velat erkänna. När Augustas mor dör blir det så att Augusta stämmer Bohm för att han undanhåller tillgångar. Tekla, som varit i tjänst hos Bohm och också fått ett barn med honom kräver innestående lön och underhåll. Prästen gör fruktlösa försök att medla, men det är bortkastad möda.
En riktig rövarhistoria med mycket gott humör men - försedd med hullingar.

Räddningens öar

1969 kom den delvis självbiografiska romanen Papillon. Räddningens öar av Henri Charrière. 1973 filmades den med Steve McQueen och Dustin Hoffman i huvudrollerna. Jag såg den för många år sedan och igår kväll fick den en chans igen. Jag trodde att jag kom ihåg den, men det gjorde jag inte alls, så det kändes helt rätt att se om den. Steve McQueen har aldrig varit någon favorit , men den här rollen gör han utmärkt bra. Dustin Hoffmann är alltid lika bra. Han gör något personligt av varje roll. 
Papillon (McQueen) och Louis Dega (Hoffman) är båda fångar på Djävulsön eller île du Diable, som den egentligen heter, en av tre i ögruppen îles du Salut (frälsningens öar) utanför Franska Guyanas kust. Mellan 1852 och 1953 hade Frankrike en straffkoloni här och Djävulsön var den hårdast bevakade delen. (En känd fånge var den judiske officeren Alfred Dreyfus som efter falska anklagelser dömts som spion för Tyskland år 1895. Han tillbringade nästan fem år isolerad i en hydda på ön.) Något som förvånade mig var de fullständigt omänskliga vakterna i alla positioner och grader. Inte en enda liten glimt av (med)mänsklighet någonstans. Infomationssystemet var imponerande. Här kunde en verkligen tala om djungeltelegraf.  

Tystnaden på Olympic Cinema

I Barnes ligger Olympic Studios där en mängd kända grupper gjort inspelningar. Numera kan en gå på bio där, äta och umgås. På Olympic Cinema såg dottern och jag Martin Scorseses filmatisering av av den japanske författaren Shusaku Endos roman Tystnaden, som jag nyligen läst. Om den tyckte jag så här. Filmen var med nödvändighet långsam, vackert filmad, brutal och gav liksom boken upphov till många tankar. En utmärglad Liam Neeson spelade rollen som avfällingen fader Ferreira. Den unge, naive jesuitprästen spelas av Andrew Garfield. Lite besviken blev jag över att inspelningen är gjord i Taiwan. Tortyrscenerna blev väldigt påtagliga i filmen även om de inte var så många och kändes mer utdragna än i boken. Inkvisitorn Inoue Masashige spelas av en framstående japansk skådespelare, Issei Ogata. Jag hade gjort mig en helt annan bild av inkvisitorn. genom boken, men Issei Ogatas tolkning fungerade förvånansvärt bra. Fin miljö, extrafint sällskap, en bra film  och ett glas vin på det lilla bordet vid fåtöljen gjorde det hela till en festlig upplevelse.

 

Flygfilm

Gone Girl på utresan. Filmutbudet var allmänt uselt så jag satte mitt hopp till Gone Girl efter Gillian Flynns mycket lästa och älskade bok. Men jag blev ganska besviken. Särskilt på slutet.

På hemresan; annat bolag bättre film. Jag såg tre på raken
Still Alice efter Alice Genovas fina roman med samma namn. Vad händer i en familj när en utav föräldrarna drabbas av Alzheimers sjukdom. Tjusiga Julianne Moore spelar 
huvudrollen. Alec Baldwin är hennes stilige och ack! så förstående man. Allt är helt enkelt för tjusigt.Boken bättre.

Midnight diner - Shinya shokudô. En japansk film om en liten matservering som är öppen till mitt i natten. Dit kommer enkla människor som vill ha ett varmt mål mat och en pratstund. Inga yviga gester; ingen ation, men värme, vemod och medmänsklighet. 
A Stitch of Life - Tsukuroi tatsu hito - japansk film
"Ichie  is the owner of a dressmaking shop. Her grandmother started the shop and now Ichie runs the business. Her clothes are made with an old sewing machine and are very popular. Following her grandmother’s will, Ichie only makes clothes for individuals and turns down offers to turn her clothing into a brand."

Stillsam, vacker. Ichie själv är så stilfull och vacker och så säker på vad hon vill att hon envist står emot alla förslag om förändring och utvidgning. Hennes storslagna enkelhet och andliga resning gör ett starkt intryck

Berättelser från Engelsfors

Alldeles nyligen kom Berättelser från Engelsfors ut.
Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har tillsammans med tecknarna Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam arbetat fram ett seriealbum med anknytning till Cirkeln och Eld.
Man får veta något om förhistorien till händelserna i Cirkeln och Eld.
Rektorn Adriana Lopez hette en gång i tiden Adriana Ehrenskiöld. I Tornet, en berättelse av Kim W Andersson, får man ta del av Adrianas tragiska förhistoria. Det är min favoritberättelse.
Några av de andra berättelserna säger mig ingenting. Men det kan bero på att jag ännu inte läst Eld. Berättelser från Engelsfors förstås bäst av dem som läst både Cirkeln och Eld.
Idén till serieberättelserna kom ifrån s. k. fan - art på Facebook. Som läsare gör man sig ju ovillkorligen en bild av framför allt de unga flickorna. 
Måna Månstråle, cynisk och frän spådam i Kristallgrottan, sitter som spindeln i nätet i Cirkeln.
Även i de åtta berättelserna från Engelsfors har hon en sammanlänkande funktion.
Kim W Andersson har designat henne liksom omslagsbilden utöver tre berättelser i albumet.

I DN kunde man igår läsa att Cirkeln nu blir film tack vare ett ingripande av Benny Andersson
Nytt samarbete sluter Cirkeln är artikelns fiffiga rubrik.

Det var åtskilliga gånger under det att jag läste Cirkeln som jag tänkte att det fanns många bildmässiga scener. Och mycken dialog. 
Med rätt skådespelare i rätt miljö borde det kunna bli bra film.

Förunderligt och märkligt

Nu är En ängel vid mitt bord av Janet Frame (1924 - 2004) från Nya Zeeland läst och diskuterad i läsecirkeln. Några deltagare hade också sett filmen. Vi var överens om att vi tagit del av ett märkligt och gripande kvinnoöde. Men sedan gick meningarna isär om mycket. Janet Frame fick diagnosen schizofreni på mycket lösa grunder. Ingen läkare tog sig på allvar an hennes fall och under sex års vistelse på mentalsjukhus fick hon tvåhundra elchocker och sånär blivit lobotomerad. Janet Frame var själv övertygad om att hon inte alls var schizofren. Men på samma gång flydde hon in i sjukdomen när verkligheten blev för svår.Hon kände sig alltid ensam och utanför och hade ingen att tala med.Hennes högt uppdrivna känslighet gjorde henne emellertid

till en skarpsynt iakttagare.

Och det är ju en tillgång för en författare.
Alla cirkeldeltagarna hade blivit mycket engagerade i Janet Frames uppväxt och skolgång. Alla drog sig till minnes den egna skoltiden och bitvis var igenkänningsfaktorn hög.
Familjen Paterson Frame flyttade ofta eftersom fadern arbetade vid järnvägen. Modern var den evigt uppoffrande kvinnan, religiös, tillhörande kristadelfianerna och med drömmar om att skriva poesi. Hela familjen läste. När Janet Frame fick lånekort på biblioteket släpade hon hem böcker till var och en i familjen.
Gruppen diskuterade vilken diagnos Janet Frame fått idag. Några tyckte att hon inte skulle ha någon diagnos alls utan att hon endast var väldigt blyg och känslig. Naiv, tyckte någon.
Janet Frames stora röda hår som (enligt henne själv) växte rakt upp orsakade alltid uppmärksamhet.
Hon tillhörde gruppen plugghästar i skolan och hon visste mycket tidigt att hon skulle bli författare och skriva poesi. Vi konstaterade att Janet Frame på botten av tingen alltid var tveklös och målinriktad. Hon drog sig inte för att tala inför publik, men kunde få tunghäfta i intimare sammanhang. Utan att tveka ger hon sig iväg till England och vandrar på bl. a. på Hampstad Heath i John Keats´fotspår.
Vi är flera som tycker att Janet Frame har humor och är ironisk, medan några andra inte inte alls håller med om det.
Om man vill vara riktigt grundlig och läsa alla Janet Frames självbiografiska titlar ska man utöver En ängel vid mitt bord (innehållande Till landet Är; En ängel vid mitt bord och Sändebud från Spegelstaden) lägga till Ansikten i vattnet och Mot ännu en sommar
Filmen En ängel vid mitt bord rådde det större enighet om. Alla som sett den (en eller flera gånger) tyckte mycket om den och tyckte att det var mycket skickligt av Jane Campion , regissör och Laura Jones, manusförfattare, att göra film av det utgångsmaterialet. Boken innehåller naturligtvis så mycket mera, men man har valt rätt delar av boken för filmatisering; miljön är rätt; stämningen är rätt och skådespelarna är porträttlika.

Broarna i Madison County

Omsedd - åtminstone till vissa delar - film: Broarna i Madison County från 1995 efter romanen med samma namn av Robert James Waller. Jag minns att jag då tyckte att filmen var ganska tråkig och boken är jag inte säker på att jag någonsin läst. Nu tyckte jag att problematiken var lite intressant och att det var riktigt roligt att se barnens sippa reaktioner på moderns kärlekshistoria.
Föräldrar förväntas per definition inte vara behäftade med något kärleksliv.
Men Clintan, Clintan. Med ungefär lika mycket sex appeal som en hyvlad tretumsplanka. Precis som 1995. Meryl Streep ficka ta hand om hela ruljansen. Precis som 1995. Och visst hade Rosemont Bridge varit mycket vackrare utan cykelstället?
Det blir till att läsa boken, tror jag. Och tänka bort Clintan.

The Stone Angel

För många år sedan läste jag en jättebra bok som heter Marmorängeln av den kanadensiska författarinnan Margaret Laurence. Jag minns att jag gillade den gamla ampra damen som är över nittio år och som sonen och svärdottern vill lämpa över till ett vårdhem. Hagar Currie Shipley blir rasande när hon ser petuniorna utanför vårdhemmet. "I hate Petunias!" rasar hon. Men hon tänker ju i vilket fall som helst inte stanna på Silver Elms så det kan göra detsamma.

Nu har jag sett filmen med Ellen Burstyn i huvudrollen. Den är mycket stark. Och Ellen Burstyn är plågsamt äkta. Min bild av Hagar (namnet är säkert valt med omsorg) blev delvis en annan. Hon är fortfarande samma gamla bitska dam, men hennes komplicerade personlighet blir så tydlig. Hagar är sin oförsonlige faders envisa dotter och hon får betala ett högt pris för sina felval och misstag.
Eftersom The Stone Angel finns i min bokhylla i ett gammalt pocketex blir det ingen annan råd än att jag får läsa om den. När jag slår upp den står det som motto ett favoritcitat av Dylan Thomas: Do not go gentle into that good night. Rage, rage against the dying of the light.