Jag tar ett samlat grepp om månadens uppdrag att läsa skärgårdsnoveller. Jag lånade hem Iskalla ögonblick. Tio skärgårdsberättelser av Viveca Sten. Tidigare har jag nog sett en eller annan del av Morden i Sandhamn i TV. I Iskalla ögonblick möter en olika karaktärer ur Stens författarskap; och först och främst Thomas och Nora. I dessa tio minideckare får en kika in bakom kulisserna, säger författaren. Jag läste bl. a. Gömt i det förflutna. En livslång sorg och saknad får sin chockerande förklaring.
🐈⬛Därefter läste jag två väldigt korta och väsensskilda noveller av Tove Jansson i ett och samma lilla Novellix - häfte. Katten handlar egentligen om två katter. Sophia och farmor är på ön. Sophia jobbar ihärdigt med den lilla katten Ma Petit - i vardagslag Mappe - men Mappe hade sin egen uppfattning om allting och det var alltid Mappe som hade rätt. Sophia tycker att det där med kärlek är ett problem. Ju mer en älskar någon desto mindre kärlek får en tillbaks. Farmor instämmer. Så är det. Mappe växer och börjar jaga. Åtskilliga små fåglar får sätta livet till och alla måste stolt bäras in och visas upp. Sophia står inte ut. Hon önskar att Mappe aldrig blivit född. Eller att hon själv aldrig blivit född. En dag kommer Övergårds på kaffe och Sophia hittar en vit, tillgiven katt i båten. Raskt byts Mappe mot fromme Svante med en flaska rom som underpant. Och nu blir Sophia älskad så det räckte och blev över. Till slut står henne kärleken upp i halsen och hon förstår att det egentligen är Mappe hon älskar.
Novellen Ön inleds: Det är förvånansvärt många människor som går omkring med drömmen om en ö. - Ön; äntligen det privata, det avlägsna, det intima, en avrundad helhet utan broar och staket. Man går barfota, kläderna bleknar och mjuknar och håret tar formen och färgen av strandgräs. Man lyssnar annorlunda; gamla tankar förnyas eller dör ut. Så småningom blir livet på ön annorlunda. Fåglarna tystnar och vattnet blir kallt. Det blir mörkt och kusligt. Fotogenlampan måste tändas. Stadsmänniskorna fladdrar iväg i förskräckelse. "Du sommarkräk, tänker man. Du tror du att du älskar din ö och har aldrig uthärdat en vinter tillsammans med den." Men - i båten halvvägs till fastlandet - kommer en obehärskad längtan efter ön.
Bland mina egna böcker hittade jag Noveller nu. En svensk antologi från 50 - tal till 70 - tal. I den hittade jag Jag hette Marina (Afrodites död) av Ralf Parland; en suggestiv novell med mytiska inslag. Den blev jag helt fascinerad av. Den inleds som följer: Vågorna de viga risslar i mitt strandgrus: solflätat vatten klänger uppför mina bara ben, skummande, svämmande, vändande ned i sitt eviga kar. Poetiskt och tidlöst; med en vågrörelse genom hela berättelsen som tilldrar sig på en ö.
Inlägg
