Efter livets höst anträds den sista resan. Fridfull och uppsluppen. Tid, plats och rymd smälter samman, krymper ihop i det osynliga. Här och där blir ett. Idag och igår. Nära och fjärran. En färd, välgörande och förutan mål, utan hast, utan hinder och trötthet och möda. En färd fri från avund, svartsjuka, fiendskap, bitter nöd och krig. En ädel själs önskan. En avfärd hett efterlängtad. Memduh Selim. Den vördnadsvärde Memduh Selim från Van inväntar sin avfärd. Han ligger utsträckt på sin säng. Blicken förlorad i fjärran, ett leende vilar över hans ansikte. Men han förblir döv och stum. Hans vidöppna ögon liknar två stora pärlor. De svarta pupillerna förlorar sig i tomheten över honom. Så som i en dröm. Årens fåror röjer ingen oro. Håret vitt och glest. Ansiktets hud stramar över kraniet. Tunna läppar. Också halsen fårad. En gammal skrumpnad man."
De anhöriga samlas omkring honom. Men Memduh Selim, drömmarnas mästare, svävar mitt inne i en färgrik dröm...
Från sidan 15 i Skuggan av en förlorad kärlek av Mehmed Uzun
Fler smakebitar HÄR.
Inlägg
