Läsecirkelns lilla hjälpreda

Är du med i en läsecirkel? Vill du starta en läsecirkel? I så fall kan du ha nytta av Läsecirkelns lilla hjälpreda. Immi Lundin, kulturjournalist,  författare och föredragshållare verksam vid författarskolan i Lund har skrivit några innehållsrika kapitel med praktiska råd och anvisningar. Hon tipsar om hur och var en hittar böcker, hur cirkeln kan utveckla sitt läsande och om hur boksamtalet kan gå till. Vidare finns här det ett avsnitt med cirkelrecept; det vill säga tips på enkla, goda rätter att servera vid cirkelträffarna som uppenbarligen alternerar mellan cirkeldeltagarna. Min erfarenhet är att samtalet lätt spårar ur om deltagarna ägnar sig åt ätande och (förmodar jag) vindrickande. Allra bäst är det att träffas på neutral mark, till exempel bibliotek som ibland har rum en kan få låna, och utan mat. Så har vi det i våra båda cirklar och det fungerar bra. Men smaken är ju olika. Efter recepten kommer ganska många sidor med plats för egna anteckningar från varje cirkelträff; plats för läsdagbok och allra sist en minneslista, som jag inte förstår mig på. Möjligen kan det vara någon sorts att - läsa - lista.  Upplägget av boken gör att det optimala är att äga den själv, men då är det å andra sidan inte plats för så väldigt många läsecirkelträffar. Men  Läsecirkelns lilla hjälpreda  kan vara en bra inkörsport för såväl cirkelledare som cirkeldeltagare. Immi Lundins kloka och erfarna råd är guld värda. Kabusa böcker 2017.

Tematrio - Nyårslöften 2013

Den flitiga LYRAN 
ber oss avge tre bokliga nyårslöften

Ett utav dem sammanfaller för min del  med ett av Lyrans, men det kan inte hjälpas.

1/ Jag tänker fortsätta att läsa och blogga om en blandning av gammalt och nytt i  olika genrer -  helt efter eget gottfinnande.

2/ Det blir en hel del ö-läsning under 2013

3/ Jag ska försöka dokumentera våra läsecirkelsböcker sedan många år tillbaka och låta det bli av att fylla på allt eftersom
    

Det skrivs många böcker om hur man ska få ickeläsare att läsa.

Däremot skrivs det inte så mycket om lustläsare

Men 2001 gav Läsrörelsen och
En bok för alla bibliotekarien Britt Isaksson
(1933 - 2011) i uppgift att skriva " en vällustig och opedagogisk bok om läsglädje..." 

Den fick titeln  Om tjocka böcker och tunna .

På omslagsbilden vältrar sig den hinduiske elefantguden Ganesha läsande en bok. 

Han är bl. a. författarnas beskyddare.

Britt Isaksson beskriver olika slags läsare, vad de läser, hur de läser och varför de läser. Det finns vildläsare, smygläsare, semesterläsare, lusläsare, storläsare, yrkesläsare, soffläsare, långläsarare, osv.

Och så finns det puddingläsare. "De som ser på romanen som en pudding  äter upp den och så är det inget mer med det".

Britt Isaksson citerar ofta Olof Lagercrantz, Anne Fadiman, Merete Mazzarella, Ruth Halldén, Daniel Pennac och Charles Lamb för att nämna några.

Böcker ska våga vara litteratur, slås det fast. De ska ha något att berätta och väcka känslor och tankar. Läsning förhöjer livskänslan.

Högläsning av olika slag får stort utrymme. Bl. a. talas om att dikter ska läsas högt även om man läser för sig själv. Det råder det ju delade meningar om.
Omläsning är något som alla barn förstår sig på. Och det gör Olof Lgercrantz också.

Någon borde uppdatera den här boken. Den har mer än tio år på nacken, men här finns så mycket bra stoff som är tidlöst att den skulle förtjäna en nyutgivning. 

Om tunna böcker och tjocka förmedlar läslust även till den som redan har stor lust till läsning.

 

O, äktenskapliga elände! Strindberg i Bokcirkeln

I Bokcirkeln i P1 börjar man idag 14. 25 diskutera
En dåres försvarstal.

De som diskuterar är René Vásquez Diaz, Liv Strömquist och Åsa Moberg. Marie Lundström är samtalsledare.

I min läsecirkel diskuterade vi boken förra veckan.
Nio personer var lyckliga över Strindbergs fantastiska språk, de underbara naturbeskrivningarna och kunskaperna inom så många områden. Vi var också imponerade av att Strindberg skrivit boken på franska. (Någon hade dock läst den franska texten och påpekade att franskan inte alltid var helt korrekt.)
Kvinnosynen var vi mera tveksamma till så klart.
Vi var ett par stycken som läst in medvetna överdrifter och komik där de andra sett enbart djup tragik. Strindbergs poetiska beskrivningar av nätta fötter och kängor, vackra knän, elfenbensaxlar som dörrknoppar för att inte tala om små killingar med skära nosar gjorde oss helt lyriska.
Men barnen - var fanns barnen i detta vuxendrama? Barnalstringen var ett sätt för Axel att hålla Maria i schack. "... det återstår mig blott att framkalla en ny grocess..." En annan gång: "En ny grocess inträffade."
Vi var helt överens om att det grandiosa jaget dolde en stor rädsla.
Och vi var helt överens om att vi delade en läsupplevelse.

Kanske ska man komplettera läsningen med August Strindberg av Olof Lagercrantz; romanen Siri av Lena Einhorn och Strindbergs första hustru av dottern Karin Smirnoff.

Den stora tomheten

2009 kom Jan Stolpes utmärkta nyöversättning av Albert Camus Främlingen.
När jag läst den skrev jag HÄR.
2010 kom pocketutgåvan som vi nu läst i läsecirkeln.
Här har Michael Azars mycket värdefulla efterord blivit förord.
Vill man välja en bok i en läsecirkel som man kan vara säker på att det blir diskussion om så ska man välja Främlingen. Den väcker en mängd frågor och tankar och det har den alltid gjort alltsedan den kom ut 1942.
1946 kom den första svenska utgåvan.
En deltagare hade haft boken som sin ungdoms stora läsupplevelse. Vid omläsningen fann han att mycket hade hänt sedan sist. Den mogne mannen läste en helt annan bok. Och han var besviken. Någon annan tyckte sig ana lite ånger hos Mersault medan andra saknade beskrivningen av araberna som människor. Och varför önskade sig Mersault många hatiska människor omkring sig när han lämnade det meningslösa livet? Hur hade hans tidigare liv gestaltat sig? Hur hade han blivit den han var? Varför märker man inte något av de historiska händelsern vid den här tiden i boken?
Någon tyckte att Frankrike fått väldigt många Nobelpris och att Camus inte borde ha fått det 1957. Hur ska man tolka den plågsamma scenen med den gamle mannen som piskar sin skabbiga hund men sedan smörjer in den skorviga huden med lindrande salvor.
Och hettan; den skoningslösa solen och det skarpa ljuset i bårhuset - vilken betydelse ska dessa tillmätas?
Det förefaller som om man borde läsa vidare. Till exempel Den första människan som är en självbiografisk roman och Pesten och Människans revolt.
I de senare titlarna har Camus närmat sig en mera humanistisk människosyn och det skulle åtminstone jag uppleva som en lisa.

Planering för våren

Läsecirkelsböcker till våren blir
Jane Eyre av Charlotte Brontë

Sargassohavet av Jean Rhys

En dåres försvarstal av August Strindberg.





En bok väljs senare beroende på vad som kommer ut i pocket under våren.

I korgen ligger Elizabeth Gaskells bok om
Charlotte Brontë
samt Jenny Uglows biografi om Mrs Gaskell

Av höstens läsecirkelböcker återstår Albert Camus, Främlingen.

Ett monument över depressionen

Ikväll diskuterade vi
Vredens druvor av John Steinbeck i läsecirkeln.
Den stora amerikanska depressionsromanen kom ut 1939;
filmades av John Ford 1940 och fick Pulitzerpriset.
1962 fick John Steinbeck också Nobelpriset för romanen.
Det blev ännu ett kontroversiellt Nobelpris.
Många menar att Steinbeck inte skrev något av betydelse efter Vredens druvor.
Meningarna var delade i cirkeln, men flera tyckte mycket om den, ett par stycken tyckte att den var tråkig och någon tyckte att den var just - sentimental. Att något skorrade.
Vi enades om att somliga företeelser i boken är eviga och universella.
Den lilla människans kamp mot en ansiktslös övermakt, till exempel; sökandet efter en utkomst och ett värdigt liv. Att finna en plats i tillvaron
Likheterna med statarnas förhållanden i Sverige är påtagliga.
Filmen och boken skiljer sig åt i en del avseenden. Slutet är ett helt annat i filmen. (Bättre tycker jag.) Och filmen är mindre sentimental.
Boken är väldigt bildmässig men i filmen missar man det poetiska bildspråket.

Läsecirkel hösten 2011

Läsecirkelböckerna för hösten är valda. Kanske tillkommer någon titel, men vi börjar med dessa.
Brott och straff är sommarläxa. (Den som hinner och vill läser också Zusak, Marcus, Boktjuven.)
Brott och straff (647 sidor) i översättning av Hans Björkegren och Vredens druvor (756 sidor) översatt av Thorsten Jonsson - två pocketklassiker från Albert Bonniers förlag. Det är många sidor, men stilen är läsvänlig.

Onsdagen den 7 september kl 19

Dostojevskij, Fjodor, Brott och straff

Onsdagen den 5 oktober kl 19
Steinbeck, John, Vredens druvor

Onsdagen den 2 november kl 19

Hirdman, Yvonne, Den röda grevinnan

Onsdagen den 7 december kl 19

Camus, Albert, Främlingen

Matlag och läsecirkel

Hulda Callmer (1852 - 1937 började med matlag för studenter på Tomegapsgatan i Lund 1883 och höll på med det till några år före sin död. Callmerister kallades matgästerna. Bland dem fanns till exempel Frans G. Bengtsson. Dessutom deltog Hulda Callmer i en läsecirkel. 1919 läste hon bl. a.
Från Pilträdens land och syrénernas stad av Emma Bendz.
Matlagning och läsecirkelsläsande - precis vad vi sysslar med 2011!
Släng er i väggen, Per Morberg och Nina Frid!

Läsecirkel VT 2011

I läsecirkeln ska vi under våren läsa följande böcker - som alla finns i trevliga pocketutgåvor.

Alakoski, Susanna, Håpas du trifs bra i fengelset (på begäran)

Oksanen, Sofi, Utrensning

Greene, Graham, Brighton Rock

Toole, John Kennedy, Dumskallarnas sammansvärning


I den danska bokcirkeln läser vi högt och diskuterar

Helle, Helle, Rødby - Puttgarden

Cirkeln om Buddenbrooks

Nu har vi diskuterat Buddenbrooks i läsecirkeln.
Som vanligt var det mycket givande att få det lästa synat från flera olika håll.
Vi var överens om att vi läst en gedigen klassiker som känns mycket aktuell även om den har mer än 100 år på nacken.
Vi tyckte också att språket är fantastiskt. Trots långa vindlande meningar
kändes det lätt att läsa. Ulrika Wallenström har gjort en smidig översättning .
Vi upplevde att vi "flyttat in" i romanen och den buddenbrookska sfären.

Några tyckte att första hälften var bättre än andra. Men andra tyckte tvärtom.
En deltagare hävdade att Bergtagen är bäst.

Vem upplevs som huvudperson? Vi kunde inte riktigt bestämma oss för om det är Tony eller Thomas. För egen del tror jag att jag väljer Tony ändå. Hon finns hela tiden i bakgrunden även om fokus ligger på någon annan.
En läsare visade sig ha ett horn i sidan till Tony, som upplevdes som en inskränkt och eftergiven kvinna. Flera andra anmälde avvikande uppfattning.
Humorn, all maten (rosenvatten lär enligt några cirkeldeltagare vara på väg in i matlagningen igen), de olika personernas utmärkande drag; tragiken i förhållandet mellan Thomas köpman och sonen Hanno, musiker; kvinnornas underordnade ställning (fast Thomas´gåtfulla hustru Gerda går sin egen väg); släktens/familjens ängsliga upprätthållande av fasaden ; de måleriskt beskrivna miljöerna från Lübeck, Travemünde och Hamburg till interiörerna i huset på Mengstrasse skapar en känsla av att vara där.
Flera tyckte att Thomas Mann gott kunde kostat på sig någon sorts fortsättning på Tonys
tidiga förälskelse. Lite mer romantik, alltså!

Som en kuriositet kan nämnas en passus från en äldre översättning där konsulinnan sitter med sitt broderi och räknar maskor och hanterar sin virknål. (Walborg Hedberg måste har varit mycket måttligt road av handarbete.)
I Ulrika Wallenströms översättning har det helt riktigt blivit broderi och stygn!

Herta Müller, Hjärtdjur

Tankar från en läsecirkel

Vi börjar med att fastställa tid och rum; Rumänien på 70-80-talen under diktatorn Nicolae Andruta Ceausescu. Stämningen i landet är grå och dyster. Alla är misstänksamma och osäkra och frågar sig vem man kan lita på. Och det visar sig att svaret i stort sett är: Ingen. Denna stämning förmedlas väl till oss läsare som inte har svårt att leva oss in i huvudpersonernas dagliga kamp för tillvaron. En av cirkeldeltagarna delade med sig av personliga erfarenheter från Rumänien under den här tiden. Hon kände precis igen stämningen. En annan tyckte att allt var lika absurt som i en roman av Kafka.

Huvudperson är den namnlösa berättaren samt tre unga män, Edgar, George och Kurt. De skriver brev till varandra och utvecklar ett kodat språk, är noga med dateringen och lägger in hårstrån i breven för att de ska veta om brevet öppnats. De kallas till förhör av den obehaglige Pjele och hans lika obehagliga lilla hund som också heter Pjele; de förföljs och övervakas. Det visar sig att berätterskans bästa väninna, Tereza, är värvad av säkerhetspolisen och det blir naturligtvis en traumatisk upplevelse som är mycket svår att hantera. Den absoluta tilltron vänds i sorg. Det kan alla lätt föreställa sig hur det kändes. Dessutom är det någon som funderar över Kurts egentliga identitet och liv.

Och när man läst de sista sidorna i boken känner man att man verkligen behöver gå tillbaka och nagelfara Kurts göranden och låtanden och vad han eventuellt inte råkat ut för men som drabbat de andra. Och varför?

Hur mycket civilkurage hade man själv varit mäktig? Och hur länge? Ingen vet hur man reagerar under extrem press.

Alla har fascinerats av Herta Müllers språk och sätt att bruka metaforer. Var och en hade sina favoritställen och vi läste högt en stund. Vi var överens om att den här boken måste få ta tid och att den bör läsas om. Hjärtdjur kan verka bedrägligt lättläst vid ett första påseende, men så enkelt är det inte. Men givande! Vissa nyckelord upprepas. Näsdukar har t. ex. en speciell betydelse (vilket ju också framgick av nobelföreläsningen), liksom frisörer, saxar, röda läppar, skärp, knappar, plåtfår, trämeloner och plommonätare. Alla har fastnat för sina nyckelord. Det förkommer många fåglar och växter i boken dessutom.

Humorn är en viktig ingrediens. Man kan faktiskt skratta när man läser Hjärtdjur, trots att den handlar om en så hemsk tid. Var och en har exempel på avsnitt som roat. Den sjungande mormodern är allas favorit. Hon blir alltmer förvirrad och absurd för varje dag som går och känner inte igen någon i familjen längre. Men hon är älsklig på ett sätt som verkligen ingen annan i boken är.

Ju mer man ägnar sig åt Hjärtdjur desto mera ger den. Man känner att man både behöver och vill fördjupa bekantskapen. Språket och humorn är det som får Herta Müller att överleva.

Det gäller läsaren också. Vi tycker att motiveringen till Nobelpriset är bra "... med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hon hemlöshetens landskap".

För andra gången har cirkeldeltagarna varit lite överens. Första gången var när vi lät oss förföras av Hariku Murakami, Kafka på stranden.

Men oftast är det bråk! Och det är kul.

,