Gingarderoben

Leslie Jamisons första bok på svenska, Empatiproven, är en essäbok som kom förra året. Romanen Gingarderoben skrevs tidigare men har först i år kommit ut på svenska i översättning av Sofia Nordin Fischer på Weyler förlag. Unga Stella hittar mormor Lucy på golvet och beslutar sig för att hjälpa henne inte bara för stunden utan under hennes sista tid i livet. Dora, Stellas mor, tycker att de kan anställa en sköterska. Dora är migrationsjurist, "en sval, kortklippt skönhet. Hon behandlade sin kalender som ett eget  väsen, helt fristående från henne, omöjlig att kompromissa med, en kraft som måste åtlydas..." Hon tycker att det räcker att hon ringer sin mor varje dag. "Var är Matilda," säger mormor. Och så får Stella veta att det finns en okänd moster som Dora tror bor i öknen. Stella beslutar sig för att uppsöka Tilly för att personligen meddela att Lucy är död. Tilly finns i en trailerpark i Nevadaöknen. Hon är alkoholiserad och prostituerad sedan många år tillbaka. Stella inleder en räddningsaktion. Hon kontaktar sin okände kusin Abe, som lever ett gott liv på västkusten. Han är vänlig och snäll och välkomnar både Stella och sin mor. Allt ser bra ut en stund. Tilly får till och med ett arbete. Men hon är skör. Ett hjärtlöst skämt från en arbetskamrat får Tilly att förstå hur de andra ser på henne. Den enda som inte förstått det är hon själv. Här börjar utförsresan på allvar. Jag kan tycka att Gingarderoben rör sig om empati. Är empati alltid oegennyttig? Om inte, spelar det någon roll? Hjälper empati till att dölja/glömma den egna tomheten? Är det möjligt att hjälpa någon? En kan kanske hjälpa till genom att se. Att bli sedd är viktigt. Men en människas existentiella ensamhet kan ju ingen annan bära.  Leslie Jamison har egna missbrukserfarenheter. Hon tyckte bäst om alkohol. Åren mellan 17 och 27 upptogs av detta missbruk. Hon fick slutligen hjälp av Anonyma Alkoholister. Gingarderoben var lättläst, men den tog ändå tid att ta sig igenom. Jag märker att jag går omkring och tänker på den. De ruffa miljöerna är väl beskrivna. Leslie Jamison har ju både egna erfarenheter och andras berättelser att tillgå. Huvudperson blir på något sätt Tilly, fastän det borde vara Stella egentligen. Gingarderoben handlar om tre generationer kvinnor. Männen är de stora svikarna. Abe är undantaget. Leslie Jamison är född 1983. Läs en bra intervju i SvD med henne HÄR. Ja, och så läs boken! Nästa bok heter Recoveridge.

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser.  En enda regel: No spoilers!

"I julas hittade jag mormor Lucy liggande på linoleumgolvet. Hon hade ramlat. Kylskåpets surrande bakom hennes nakna kropp lät som dödsrosslingar. I händerna kramade hon blodiga näsdukar, men hon levde och kunde tala: "Jag skulle bara hämta lite yoghurt", sa hon. "Jag fick näsblod." Händerna fladdrade i luften, sökte efter fäste, mänskliga fingrar, vad som helst. Det var första gången jag såg hela hennes kropp - hennes slappa spökhud och alla de blå ådrorna under den. Jag hade åkt tåg genom den spröda vintern i Connecticut med en bit mjuk pepparkaka och en skinksmörgås med alla de feta bitarna kvar, sådant som hon gillade. Jag hade med mig en påse med julklappar. Hon frågade där hon låg på golvet: "Är de till mig?"

Från sidan 9 i Gingarderoben av Leslie Jamison. Fler smakebitar HÄR