Den lyckliga tiden

Den danske författaren och bildkonstnären Hans Scherfig (1905 - 1979) skrev romanen Det forsømte forår 1940; på svenska Den lyckliga tiden. Vår danska läsecirkel har (hög)läst den och även sett filmatiseringen från 1992. Vi var väldigt förtjusta i både bok och film. Som vanligt faller ju en del detaljer bort i filmversionen, men persongalleriet var väl besatt; skolmiljön väl skildrad och blandningen av pojkarnas upproriska påhitt och lärarnas godtyckliga maktutövning gör att en ovillkorligen hamnar i elevernas läger. Lärarna delar ut örfilar, förolämpar, förnedrar och delar ut dåliga betyg helt utan spärrar. De framställs som en hop kufar som stelnat i sina former och som det är svårt att sympatisera med. De är exponenter för ett förtryckande samhälle där individen ska stöpas i en viss form. Bokens persongalleri är mera omsorgsfullt utmejslat och vi uppskattade mycket de träffsäkra beskrivningarna av karaktärerna. Filmpersonerna känns brutalare på något sätt. Komiken är också direktare i filmen liksom de sadistiska dragen hos lärarna. Inte så att eleverna inte kunde vara elaka både mot varandra och framför allt lärarna. Men - de var ju helt maktlösa. Inte desto mindre inträffar ett dödsfall, som inte alls var så enkelt som det kunde se ut. Hela historien inramas av ett skoljubileum vilket gör att en också får veta vad det har blivit av klassen. 176 sidor liten bok som innehåller en värld! På lättläst danska. Och 90 minuter film som fångar från första stund till sista minuten. 

Bok och film

I Föreningen Nordens läsecirkel har vi läst Pelle Erobreren (1906 - 1910) av Martin Andersen Nexø (1869 - 1954). Vi avslutade med att se filmen ( 1987) med Max von Sydow i rollen som Pelles far Lasse Karlsson. Det är sällan en bra bok blir en lika bra film, men så är det i det här fallet. Vi var mycket förtjusta i boken fastän vi hade ett visst besvär med bornholmskan som är en intressant blandning av danska, tyska och svenska.  Och filmen är ett mästerverk som gör att man sitter helt fängslad i nära nog två och en halv timme. Filmen fångar direkt stämningen från bokens första sidor med dimma, mistlurar, vågskvalp, måsskrin och det rörliga livet i hamnen. Bokens livfulla dialoger,  tjänstefolkets slit på den olycksbringande Stengården och den okänsliga överheten, det vill säga jordägare, lärare och präster, skildras med ackuratess. Filmens fantastiska foto är ibland som målningar. Andra gånger är den naturalistiska  skildringen av
snöstormarna, kylan, regnet och leran på gårdsplanen, smutsen och misären påträngande. Bille Augusst skrev manus tillsammans med Per Olov Enquist. Filmen har blivit rikligt belönad och romanen är i hög grad levande. Den skildrar en tid som inte är så känd med svensk utvandring till Bornholm i hopp om arbete med hög lön och russin i fläsksteken (enligt Lasse Karlsson).

Belöningar i urval

• Oscar i kategorin Bästa utländska film
• Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes
• Golden Globe Award i kategorin Bästa utländska film
• Guldbaggen i kategorin Bästa film
• Bodilpriset i kategorin Bästa danska film

Individuellt

• Max von Sydow
  
  • European Film Award i kategorin Bästa skådespelare
  • Guldbaggen i kategorin Bästa skådespelare
  • Bodilpriset i kategorin Bästa manliga huvudroll

• Björn Granath
  
  • Bodilpriset i kategorin Bästa manliga biroll

• Karin Wegener
  
  • Bodilpriset i kategorin Bästa kvinnliga biroll

Kaosutmaning 2015

Månadens diktare: Sören Ulrik Thomsen

Lugnad av alltings alldaglighet
gråvädret, glasögonen på nattduksbordet
och det tillfälliga bullret
av röster och steg och en dusch som sätts på
hoppas jag att dagen kanske
ända tills ikväll
ska gå som om inget hade hänt
medan allt det alltför stora
som till exempel "jag" och "du"
och på den tiden och nu
och allt som vi vet och inte vet
så länge det varar
ska få bo i dikternas små skeva skjul

Ur Skakad spegel, ellerströms förlag 2012 i översättning av Jonas Rasmussen

Sören Ulrik Thomsen föddes 1956 i Kalundborg. Han är generationskamrat med Michael Strunge och Pia Tafdrup. Sören Ulrik Thomsen är medlem i Danska Akademien och är månadens diktare i Dagens dikt i P1.

Biker - mjukis

Den här lilla rara boken innehåller berättelsen om bikern Uffe medlem i mc-gänget Spitfire. När vi först möter honom deltar ha i en högljudd  4ever2wheelträff där många olika mc-gäng träffas och har trevligt, d.v.s. dricker, slåss, spelar högljudd musik och umgås bullersamt.
I sin roman Gudfar tecknar Dy Plambeck ömsint en bild av outsidern Uffe, som blev så gott som moderlös när han var tre månader och utkastad av fadern i tonåren. Han hittar under en tid sin gemenskap i mc - gänget Spitfire. 
Uffe möter Gud, förlåter sina föräldrar, går vidare och tar hand om först fadern, sedan modern och därefter en gammal kärlek som kommit på glid. Till slut hittar han minsann ett barn som behöver någon som bryr sig om. Uffe blir gudfar till Pettering. Och han älskar henne över allt annat och vakar svartsjukt och possessivt över henne. Hennes tonåren blir en pärs för honom. Dy Plambecks skildring av kulturkrockarna mellan tonåringen och hennes förbryllade och handfallne gudfar är roande.
Gudfar är en varm roman om Uffe som törstar efter kärlek och gemenskap och faktiskt lyckas skaffa sig det i långa stycken.
Dy Plambeck är född 1980 och har skrivit en diktsamling och en roman tidigare.

Översättningen är gjord av Fredrik Ekelund.
Albert Bonniers förlag

Under ytan

Helle Helles huvudkaraktärer är ofta unga flickor som flyter omkring i tillvaron och låter saker och ting hända sig. Dorte i Detta borde skrivas i presens är inget undantag.
Hon har flyttat hemifrån - igen - och nu ska hon läsa danska på universitetet i Köpenhamn. Glumsø ligger på bekvämt tågavstånd från Köpenhamn och hon bor alldeles invid stationen.
Men inte blir det så mycket med danskan. (Det gick inte så bra för Helle Helle heller när hon skulle läsa litteraturvetenskap.) Jodå. Dorte åker till staden, men driver mest omkring) Inte blir det heller så mycket med Dortes nya boende. Kylskåpet är tomt och Dorte sover dåligt. Det är grå vardag i hela romanen. Även när hon liksom av en tillfällighet inleder förhållanden med några unga män hon råkar träffa.
Det händer ingenting egentligen i romanen. Dorte registrerar sin omvärld. Men hur mår hon? Vad känner hon? Ibland tycker jag att  resväskan är det viktigaste i hennes liv. Föräldrarna finns, men känns mest som konturlösa grå skuggor i täckjackor. Och det säger en del.  
Hon har en faster som är 43 år och har en smørrebrødsbutik. Hon heter också Dorte och har också lite svårt med orienteringen i tillvaron. 
Men för Dorte d. y. är hon en tillgång. Och vice versa
Helle Helle har sin isbergsteknik à la Hemingway och den fungerar utmärkt i Detta borde skrivas i presens. Under ytan på de korta meningarna och det enkla språket jäser det. Man får se upp med undertexten så att man inte missar något viktigt. 
Helle Helle har gått  Danmarks författarskola. Det var där grunden lades för hennes minimalism.
Hon debuterade 2003 med Ett exempel på liv och sedan har det kommit flera romaner och novellsamlingar. 
Hon har fått priser och utmärkelser och uppbär ett livslångt författarstipendium.

Jag läste Detta borde skrivas i presens med stigande intresse.
Till slut var det spännande!

Mordet på Halland

I Danmark ser man inte med blida ögon på sina deckarförfattare. Helst ska man som författare ha gått Danmarks Författarskola, startad av Poul Borum, och helst ska man vara minimalist. Deckare ska man inte skriva och inte heller böcker om sitt eget liv. Det är inte fint.
Men Pia Juul, som är en högt aktad dansk författare, har gått i rätt skola, skrivit lyrik och dramatik och noveller och sitter i Danska Akademien, har just kommit ut med en kriminalroman som fått Danske Banks litteraturpris och uppskattas mycket av läsarna.
Mordet på Halland är titeln. (Halland är enligt Pia Juul ett norskt egennamn.) Romanen är ingen regelrätt kriminalroman. Den handlar mest om änkan till den mördade mannen och hennes sökande efter den människa som varit hennes man och för vilken hon offrat så mycket.
Till exempel sin dotter, Abbey. Hur väl känner man egentligen den man lever allra närmast? Pia Juul fokuserar stora frågor som döljer sig i vardagslivet; människors ensamhet och det absurda i tillvaron
Bess, nybliven änka och författare, förefaller egendomligt sluten och nästan som bedövad. Relationer är inte hennes starka sida. Hon snubblar sömngångaraktigt omkring i tillvaron och skriver en novell då och då. Men kanske anar man en ljusning ändå.
Slutet är gåtfullt för att uttrycka det milt. Men spännande läsning är det. Bara inte på det sätt man förväntat sig.
Jag ser fram emot novellsamlingen Dengang med hunden.

Main stream eller minimalistiskt

Kritikerna i Danmark delar in litteraturen i "kulört" mainstream litteratur som kommer ut i stora upplagor. är omfångsrik och läses av många och tunna, minimalistiska böcker som inte når ut till så många läsare. Kriminallitteratur ägnar man ingen uppmärksamhet alls och den får ha sin egen skamliga bokmässa i Horsens. Den minimalistiska litteraturen är skriven av författare som gått på Danmarks författarskola som skapades 1987 av Poul Borum. Helle Helle, Peter Adolphsen och Merete Pryds Helle är exempel på minimalistiska, smala författare. Hanne Vibeke Holst, Peter Hoeg och Jens Christian Gröndahl är breda, mycket lästa författare som skriver relativt tjocka böcker med början, mitt, slut och action. De minimalistiska författarna skriver tunna böcker utan motiv, huvudperson eller direkt handling. Berättarstilen är staccato. Det är konst för konstens skull. Carsten Jensen som är mycket läst och omtyckt i Sverige hatas i Danmark. Han är en avfälling för han har gått från att vara smal författare som skrev svåra essäer till att skriva Vi, de drunknade; en tjock episk roman som av många betecknas som en läsupplevelse. Värre än så kan det inte bli!
En annan tendens i Danmark är att författarna från provinsen tar över allt mer. Litteraturen är inte längre koncentrerad till Köpenhamn. Moderniteten (mu-u-udernismen) har nått ut på landsbygden där det finns fler grisar än människor. Allt enligt den danske universitetslektorn Robert Zola Christensen i föreläsningen om Modern dansk litteratur.
En annan tendens som inte ses med blida ögon är att författarna alltmer börja blanda in delar av sig själva i sina böcker (expoego). . En viss rörelse från minimalismen kan skymtas, t. ex. hos Jens Bendstrup i boken Nå gud taler ud.
Aldrig så jeg så dejligt et bjerg heter Robert Zola Christensens egen senaste roman. Han är också medarbetare i Danske digtere i det 20 århundrede.

Inte visste man detta om det litterära klimatet i vårt näraliggande grannland!