Merete Mazzarella är alltid intressant att läsa. Även när man inte tycker som hon. Hon är otroligt beläst och har en avundsvärd förmåga att formulera sig. Och hon är humoristisk, ironisk och ibland rent av lite elak. Och tyckmycken. Den nya boken heter Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet.Jag ställer mig lite frågande till den titeln. Den fungerar, men inte så mycket mer. Kanske syftar den bara på henne själv och sambon. Eller är det kanske jag som är lite korkad.
Merete Mazzarella resonerar om arbete, kärlek, vänskap, svek, åldrande, skrivande och resande.
Mottot har hon lånat av Marilyn Monroe: "Arbete och kärlek är det enda som egentligen händer oss och det ena utan det andra är inte så bra."
Vilket skulle kunna diskuteras.
Merete Mazzarella känner skuld över att hon sviker sin 84-årige äkta man på Geijersgatan i Uppsala till förmån för den nya kärleken på Fänrik Ståhls väg i Helsingfors.
Vid 64 bryter hon upp, säljer föräldrahemmet (aldrig var våningen så vacker som när den blev tömd på möbler) och flyttar ihop med den filosofiprofessor från Åbo som hon träffat av och till i arbete under många år utan att de för den skull haft något kärleksförhållande. Merete Mazzarella är inte rädd av sig. (Och det vet vi ju sedan hon skrev sin omdebatterade farmors/svärmorsbok När vi spelade Afrikas stjärna.)
2010 kom den första pensionärsboken Resa med rabatt. Om konsten att vara
pensionär. Undertiteln borde ha varit Om konsten att bli pensionär.
Boken slutar med Jan Stenmarks bild av paret som sitter på en kal klippa och stirrar ut över havet.
"En dag ska vi alla dö", säger den ene.
"Men alla andra dagar ska vi inte det", säger den andre.
Inlägg
