Advent

Det är den vackraste bok jag läst på väldigt länge. Islänningen Gunnar Gunnarssons Advent tar sin början andra söndagen i advent. Benedict är 54 år och har under hela tjugosju år varje advent gått ut i fjällen för att leta efter får som saknas. Bönderna är beroende av sina får och Benedict är mån om allt levande inte minst djur. Med sig har han sin trofasta hund Leó - som påven - och gumsen Vrese. Båda två är viktiga delar i den här treenigheten. Leó använder sig av sitt luktsinne och söker upp fåren och Vrese håller ihop fårskocken och ser till att de hittar mat och att ingen rymmer. Första dagen kommer de till Botn och bonden Pjetur och hans hustru Sigridur. De har sonen unge Benedict som jag ser som en sorts arvtagare till den gamle - ja, han kallas så, Benedict, 54. Det bryter ut en förfärlig snöstorm och kylan kryper ner mot 30 grader. Men Benedict vet exakt hur man kommer till fjällstugan. Innan han själv går till vila ordnar han för sina djur. Stormen vill inte lägga sig. Is och snö biter sig fast i djurens pälsar och när de kommer till Benedicts jordhåla som han gjort iordning för många år sedan får han börja med att befria dem från istappar. Tändstickorna får han torka innanför ulltröjan men sedan blir det ljus och kaffe. Allt som oftast reflekterar Benedict över livet och människans villkor. Han är nöjd med sitt liv som det blev efter det att han släppt alla planer och förväntningar. Benedict är skuren i ett stycke. Han är alldeles säker på vad som är rätt och fel. Han är där han vill vara. Han är torpare och dräng. Aldrig skulle han neka att hjälpa någon som behövde bistås sin hjälp. Även om tiden i snöstormen blev längre och matsäcken tog slut. Lite tråkig är han eftersom han varken dricker eller spelar kort, tycker man. Han vill tjäna bygden, samhället och skapelseverket. När Benedict dröjer samlar unge Benedict ihop några jämnåriga och går ut för att leta efter honom. Benedict tar sig till slut till Botn med uppbjudande av sina allra sista krafter. Fårflocken tar Vresen och unge Benedict hand om. Advent är en underbar bok. Så enkel, ren och storslagen fastän den handlar om det tillsynes lilla livet. En känner sig vederkvickt efter att ha läst Advent. Hemingway fick inspiration att skriva Den gamle och havet. Utmärkt att Bokförlaget Thorén & Lindskog gett ut boken på nytt och i ny översättning av Ingrid Kampås. Gunnar Gunnarsson (1889 - 1975) påminner mig om en annan författare som jag tycker mycket om, nämligen R.S. Thomas (1913 - 2000). Han var präst och poet och bodde i Wales. R. S. Thomas var en hängiven fågelskådare och naturvän och skrev om de fattiga jordbrukarna som slet oavsett omständigheterna. Han beskrivs som "något av vresig profet och ömsint fåraherde på samma gång". Gunnar Gunnarsson och R S Thomas var samma andas barn.

Titel: Advent

Författare: Gunnar Gunnarsson

Översättare: Stellan Arvidson

Förlag: LT:s förlag

Tryckår: 1953

Antal sidor: 83

Walesisk jul

Jul bland bergen

De kom över snön till brödets
renare snö, fumlade med det i sina grova
händer, fattade det med läpparna
likt djur, stirrade ned i den mörka kalken
där vinet glänste, kände det skarpt
mot tungan, skälvde som vid minnet
av en synd och hörde för ett ögonblick
kärleken skrika i hjärtats krubba.

De reste sig och återvände till sina magra
arrenden, som låg nakna i det ödsliga
decemberljuset. Deras horisont krympte
till den egna, steniga åkerlappen
med dess träd, där blåsten naglade fast
den förfärade kropp som inte hade bett
om att bli född.

R. S. Thomas, Ur Laboratories of the Spirit. 1975

R. S. Thomas var präst i en karg trakt av Wales. Medkänslan med de fattiga församlingsborna går som en röd tråd genom hans författarskap. 

Apofatisk teologi

Georges Bernanos (1889 - 1948) var en mycket motvillig skönlitterär författare. Han skrev under tio år 1926 - 1936. Egentligen var han jurist och försäkringsinspektör. Han var djupt religiös, mystiker och företrädare för den s.k. negativa teologin; den apofatiska teologin. Gud som fruktansvärd närvaro. Jag har inte träffat på uttrycken negativ/apofatisk teologi tidigare. Men jag förstår vad det är frågan om när Kristoffer Leandoer i en understreckare drar en parallell till den walesiske prästen och poeten R S Thomas (1913 - 2000), som är en av mina favoritpoeter. Minnen av eld står i min hylla liksom Collected Poems 1945 - 1990. I Prästmans dagbok skriver Bernanos om samma fattigdom, lera och ohörsamhet hos församlingsborna som R S Thomas. Båda vittnar om platsens poesi. Läs hela understreckaren HÄR

The Word
A pen appeared, and the god said:
"Write what it is to be
man." And my hand hovered
long over the bare page.

until there, like footprints
of the lost traveller, letters
took shape on the page´s
blankness, and I spelled out

the word "lonely". And my hand moved
to erase it: but the voices
of all those waiting at life´s
window cried out loud: "it is true". 

R S Thomas (1913 - 2000)