Allt på en gång

Det var länge sedan jag läste en roman av Aino Trosell. När jag nu sprang på En egen strand som CD - bok på biblioteket   uppläst av Stina Ekblad slog jag till. Den handlar om ett par systrar som utmattade var och en på sitt sätt flyr civilisationen till en öde ö i Stilla havet. Hanna, den yngsta, är utbränd socialsekreterare och tvåbarnsmor; i den ordningen. Judit är konstnär, singel och har inga barn. I början flyter allt som planerat. De läser, skriver och målar. De litterära referenserna är många och mer eller mindre tydliga. Jag tecknar för ingen, säger Judit. Läsningen består av pocketklassiker. Den enda författare som omnämns direkt är Selma Lagerlöf. Så småningom kommer systrarna in på familjen. Som vanligt har syskonen inte haft samma barndom. De kommer in på sin egen speciella relation och nu hettar det till ordentligt. Gamla oförrätter och svek tas upp till förnyad granskning. I första delen av boken följer en Judits tankegångar och i den andra Hannas. Stora delar av tiden går åt till systrarnas egen tankeverksamhet. Systrarna går till rätta med sig själva. Många aktuella samhällsproblem ventileras; flyktingar, global uppvärmning, västvärldens svek mot tredje världen, det våldsamma informationsflödet, alla valen, Gud som lämnat över till Marknaden, äktenskapet som misslyckad inrättning, moderskapet som innebär så oerhört mycket mer över så lång tid än själva födandet. Trosell gapar över mycket. Men hon gör det bra. Läsaren tappar i likhet med systrarna uppfattningen om tid och avstånd. En del formuleringar känns som fastslagna truismer medan andra är mycket bra. "Det är ingen mänsklig rättighet att bli älskad men ett privilegium att kunna älska." Slutet känns utdraget, men just som en ska ge upp kommer Trosell med en ny twist. Med tiden blir slutet allt mera surrealistiskt, och jag skulle kunna säga att jag inte vet hur En egen strand faktiskt slutar. Men jag är inte säker på att det egentligen gör så mycket. "Allt är ogjort och allt är möjligt."

Avlyssnat

DAVID PEACE [f. 1967] växte upp i Yorkshire på sjuttiotalet. 1977 är den andra boken i den kvartett kriminalromaner som fått det samlande namnet Yorkshire-kvartetten (Red Riding Quartet). Översättare: Rebecca Alsberg. Harald Leander läser. I första delen, 1974, följer en krimimalreportern på Yorkshire Post, Eddie Dunford, i hans jakt på korrupta poliser och kriminella höjdare i samhället. Han var en ropande röst i öknen och ingen lyssnade. I 1977 berättar kriminalreportern Jack Whitehead och kriminalpolisen Bob Fraser omväxlande, båda i jag - form. De jagar en seriemördare som dödar prostituerade, the Yorkshire Ripper. Historien kompliceras genom att båda två har egna förbindelser med prostituerade flickor. Den som tänker sig en mysdeckare ska definitivt hoppa över 1977. Den är blodig och grym; genomsyrad av kvinnoförakt, grovt språk och svordomar. Det är svartare än noir. Och mycket macho. David Peace är en skicklig berättare; en skapsynt iakttagare med sinne för detaljer. Dialogen fungerar utmärkt. David Peace berättar intensivt, nästan besatt,  i korta meningar. 1977 är apokalyptisk och desillusionerad. Var finns människor som är hederliga och mänskliga? Inte i Leeds och Wakefield i varje fall. 1977 är mycket välskriven. David Peace har ett socialt engagemang och rör sig bland de fattiga, kriminella och prostituerade. 1977 är året för silverjubileet; firandet av drottning Elizabeths 25 år på tronen, men det är inget som människorna i 1977 känner sig berörda av.

Överraskad!

Megan Abbott född 1971, introduceras först nu på svenska med sin femte roman Om du vågar.  Den tilldrar sig på 80 - talet i highschoolmiljö. En grupp tonårsflickor befinner sig i hårdträning för en tävling för cheerleaders. De bantar, dricker, tränar, tränar och tränar. De får en ny coach som vet att elda flickorna till att göra sitt allra bästa och allra helst avancera i hierkarien. Att vara flyer är det alla står efter. Det är en intressant inblick i en främmande värld. Ganska snart blir det väldigt spännande och riktigt obehagligt också. Vem är vem? Finns det någon man kan lita på? Addy Hanlon är bästa vän med Beth, som är en stark ledartyp, som styrt både Addy och gruppen i övrigt. Men nu blir hamnar hon vid sidan av. Addy kommer på mycket god fot med den nya tränaren och Beth har anledning att känna sig utmanövrerad. Den här flickgruppen fungerar som en sekt med en stark sektledare. Addy är den som berättar. Vi ser det hon ser. Och drar samma slutsatser som hon. Men ibland tvivlar man. Hon är ju part i målet.
Megan Abbott har ett väldigt fint språk och hon är en skarpsynt psykolog. Ylva Stålmarck har översatt och förlaget är Bokfabriken. Viktoria Flodström är uppläsare. Med tiden kom jag att tycka att hennes röst överensstämde väl med bokens innehåll. En spänningsroman långt utöver det vanliga!

Mörkt motiv

Det här är något utöver det vanliga!
Poliskommissarie Armand Gamache är huvudperson i Louise Pennys kriminalromaner från Kanada, närmare bestämt Three Pines i närheten av Montreal.
Den första av dem är Mörkt motiv (Still Life, 2006).
Hela Three Pines är fullt av originella personligheter och Louise Penny beskriver dem omsorgsfullt och med psykologisk trovärdighet. 
Här finns också värme, humor och mänskligt liv. Och litterära referenser!
Kommissarie Gamache är rutinerad och vet mycket om den mänskliga naturen. Han är kontrollerad och vänlig och får alla att känna sig sedda. Om han talar med någon har de hela hans uppmärksamhet. Alla beundrar och ser upp till Gamache - inte minst hans närmaste man, Jean - Guy Beauvoir, och den nyutexaminerade unga Yvette Nichol som är väldigt karriärsugen. Hon vill dessutom gärna visa sin far att hon duger. I Mörkt motiv arbetar de med att lösa fallet med den döda f.d. läraren Jane Neal. Hon har hittats död på sitt promenadstråk, skjuten med någonting. Men var finns hennes ständige följeslagare, den lilla hunden?
Ingen har egentligen varit inne i Jane Neals hus om man undantar köket.
Och ingen har tidigare fått se hennes målningar. Men nu hade hon just övertalats att lämna en till en utställning
Är det ett vådaskott? Det finns många jägare i trakten. Och bågskyttar. 
Eller kan någon velat se Jane Neal död? 

Tomas Bolme är en suverän uppläsare som gör rättvisa och karaktär åt alla färgstarka personer i Three Pines utan att själv ta över

Louise Pennys website

Hulda är nio år i slutet av 1860-talet. Hon är en duktig flicka och därtill envis och glad.
Det känns som om hon håller hela familjen vid gott mod under de svåra tiderna när man inte ens fick utsädet tillbaka i skördarna. Nödmjölet gör folk sjuka och många ger upp och dör. Huldas familj lever högt på kon Pärla och getterna. De ger värme om vintern när hela familjen bor i fjöset och de ger mjölk.
Hulda blir får snart hjälpa till att valla kor och getter i skogen. Hon går med Brus Marit som är en överdängare på att berätta historier. Hemska historier.
Hulda kontrar med Fritiofs saga.
Aino Trosell berättar i Hjärtblad om folket i Malung och deras livsvillkor.
Det blir ett stycke svensk historia, kulturhistoria, bilder ur svenskt folkliv och lokalhistoria. Dalkullornas liv med vandringarna till marknader i Norge och inköpsturer till Eskilstuna och Stockholm är inte så ofta skildrad kvinnohistoria.
Dessutom är det en utvecklingsroman och en fin uppväxtskildring.
Man följer Hulda tills hon själv blir en vandringskulla och ger sig ut i världen.
Men först har hon stått i gången (konfirmerats) och fått ta hand om hus och djur medan familjen är borta i två veckor för myrslåttern. Och så har hon fått vara med på storbakedagen.
Hulda är en mycket sympatisk bekantskap. Och det är spännande att ta del av dalfolkets vardagsliv, sedvänjor och trosföreställningar.
Anna Maria Käll läser alldeles utmärkt på CD-bokens 13 skivor. Hon behärskar både malungsmål och svenska. Och inte nog med det: Hon kan sjunga också.