Domen över död man

Egenterapi, att lyfta fram mormor, utredning av släkten, att se mönstren. Ja, så motiverar Alex Schulman den roman, Bränn alla mina brev, som han skrivit och som i mångt och mycket handlar om favorithatobjektet, nämligen morfadern Sven Stolpe. "Jag är på jakt efter min vrede. Och jag tror att Sven Stolpe är nyckeln till att lista ut hur allt började." Sven Stolpe är enligt Alex Schulman upphovet till släktens ständiga kontroverser och brytningar. I sitt sökande i brev och dagböcker hittar Alex Schulman en brevväxling mellan Karin Stolpe, 25, och den 21 - årige Olof Lagercrantz. Karin Stolpe var relativt nygift med Sven Stolpe. De tre träffas på Sigtunastiftelsen sommaren 1932 och umgås ibland. Olof Lagercrantz och Karin Stolpe blir häftigt förälskade. OL har så nära till sina känslor och hennes man är så ändamålsenlig, tänker Karin.  Sven Stolpe iakttar misstänksamt och svartsjukt. Sven Stolpe får sina första böcker publicerade medan den sju år yngre Olof Lagercrantz inte har kommit så långt i världen. Alex Schulman har kartlagt de tio ödesdigra dagarna under sommaren 1932 som kom att prägla de tre inblandade för livet.  Karin väljer trots allt att stanna hos sin man och får med honom fyra barn av vilka ett, yngsta dottern Lisette, blir Alex Schulmans mor i äktenskapet med Allan Schulman. Den utlämnande boken om henne Alex Schulman skrev fick titeln Glöm mig. Sven Stolpe och Olof Lagercrantz kommer att hata varandra livet ut. Sven Stolpe, som var en skoningslös kritiker, skrev ner allt vad Olof Lagercrantz skrev och fick svar i samma stil. 1980 skrev han en nedgörande bok om Olof Lagercrantz. Enligt den religiöse narcissisten Sven Stolpe var kvinnans renhet viktig i äktenskapet. Karins otrohet betraktar han som ett sexuellt attentat.
Det finns mycket att säga om Bränn alla mina brev. Det är en välskriven "roman", men jag frågar mig om en kan göra så här. Det är inte så enkelt som att en kan skylla allt ont som hänt på en viss person i släkten. Hur ser det i så fall ut bland Sven Stolpes anfäder? Romanen skaver. Och så särskilt synlig blir inte Karin Maria Stolpe, född von Euler-Chelpin född 1907 död 2003,  svensk översättare och författare. Egenterapi? Kanske det. Alex Schulman har alla förutsättningar att bli en ny Sven Stolpe.

Vackert om mamma och pappa

När jag läst Glöm mig var jag väldigt förundrad över hur vackert och ömsint skriven den är. Alex Schulmans (f. 1976) förhållande till modern var problematiskt och boken skrevs som ett försök till försoning efter moderns död 2015. Lisette Schulmans  (1951 - 2015) alkoholism hade pågått så länge och jag kan tycka att hennes man Allan Schulman borde ha agerat. Istället bad han de tre pojkarna vara tysta för mamma kände sig inte riktigt bra och behövde vila när hon stängt in sig i sitt rum och drack och kedjerökte. När pojkarna var små hittade de tomflaskor i hennes garderob och pantade dem på Systemet utan att tänka närmare på saken. Modern reagerade inte heller på att flaskorna försvann. Glöm mig är en vacker, sorgsen och finkänslig betraktelse över modern, den vackra, begåvade som till exempel var en uppskattad talskrivare och programledare. Skynda att älska, boken om Allan Schulman (1919 - 2003), är en helt annat slags bok. Alex avgudade sin far. Allan Schulman var 57 år när Alex föddes. Fadern älskade sina barn över allt på jorden. Det bästa han vet är när alla avnjuter en lång middag tillsammans. Han var en dynamisk man och kunde få väldiga utbrott av vrede, som han själv hade glömt i nästa minut. Det dröjde fem år efter faderns död innan Alex kunde förmå sig att åka till sommartorpet i Värmland som han förknippade så mycket med fadern. Det blev en kort vända och när Alex kom till sin terapeut påpekade denne att Alex borde släppa ut sin sorg. Inför terapeuten påstår han också att fadern aldrig slagit honom. Men det hade han och det så till den grad att det närmast liknade misshandel. Men det fanns inget sårigt i förhållandet till fadern. Alex och hans bror Carl besöker honom på sjukhuset och köper med sig räkor, whisky, ungersk salami och andra förnödenheter som livsnjutaren Allan Schulman uppskattade. I skynda att älska finns också ljusa bilder av Lisette Schulman även om hon befinner sig mera i periferin. De somriga bilturerna till torpet i Värmland med hela familjen i bilen minns Alex som resor till ett förlorat paradis. Båda böckerna inleds med sådana bilfärder. Båda böckerna är skrivna med lätt hand och är mycket lättlästa. Jag blev sorgsen när jag läste Glöm mig och varm i hjärtat när jag läste Skynda att älska. De båda böckerna bildar en enhet som jag tyckte mycket om. Tove Janssons Höstvisa var Allan Schulmans favoritvisa.

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser. En enda regel gäller: No spoilers! 

Bookmark förlag

"Jag åker längs en väg som är mig mycket bekant. Det är en grusväg som dammar och spottar sten mot dikena till höger och vänster och som hela tiden vill överraska med oväntade kurvor. Men mig överraskar den inte. Jag kan allt om den här vägen. Jag åker upp för den sista backen, den som alltid är så besvärlig i kvällssolen i juli, där pappa alltid sänkte farten och koncentrerat fällde ner solskydden vid framrutan. Om några hundra meter är jag framme vid familjen torp i Värmland. Bredvid mig i bilen sitter min bror Calle. Vi har suttit så här många gånger förut, i en het bil som plöjer genom sommaren, sista biten mot stugan. Det är så mycket av första dagen på semestern över den här sträckan. Vi är åtta, nio år, vi dricker varm läsk bak i bilen och vi har chipssmulor mellan låren. Vinden i pappas hår där fram när mamma vevar ner rutan för att röka. Solen mellan björkarna. Någon av oss jämrar sig: "När vi framme?" Och någon där fram svarar: "Nu är det bara sista biten, sista backen, sen är vi där!" Från sidan 9 i Glöm mig av Alex Schulman. Fler smakebitar HÄR