Älven

Rosa Liksom - eller Anni Ylävaara, som hon egentligen heter - är konstnär, författare och dramatiker. Hennes senaste roman, Älven, tilldrar sig under Lapplandskriget 1944. En följer en ung flicka vars far befinner sig i kriget. Nu får flickan veta att hon måste ge sig iväg genom finska Lappland mot säkerheten på andra sidan floden. Hennes gravida mor och Farbror har redan givit sig iväg. Med sig har hon sina älskade kor, Katri som redan blivit evakuerad från Karelen, ett par andra ungdomar och ytterligare en flock kor. Det blir en oändlig vandring under svält och umbäranden. De möter ryska soldater, tyska soldater och finska soldater. De möter vanliga, enkla människor som ger dem mat och husrum. De hamnar i olika läger. Flickan har överlämnat sina kor i Katris vård för att ge sig på jakt efter sin mamma. Under hela det dramatiska skeendet skildras också naturen på ett fantastiskt sätt. Flickan hör ihop med naturen och sina djur. Hon är osentimental men sörjer modern som aldrig älskat henne. Kriget är kaotiskt. De stackars evakuerade vet ofta inte varken vadan eller varthän. Man får en god uppfattning om den osäkra tillvaron, kölden och hungern. Boken inleds med en primitiv karta över de flyendes vandringar fram och tillbaka mellan Byn, Älven och Havet

Titel: Älven

Författare: Rosa Liksom

Översättare: Janina Orlov

Förlag: Wahlström & Widstrand

Tryckår: 2022

Antal sidor: 258

Överstinnan

Wahlström & Widstrand

Ännu en gång fick jag friska upp minnet vad det gäller frihetskriget i Finland, vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget. Det är svårt att förstå hur Finland har kunnat föra krig mot mäktiga motståndare som Sovjetunionen och Tyska riket. Kvinnan som för ordet i Rosa Liksoms nya roman, Överstinnan, personifierar den finska historien. Hon lever väldigt nära den genom sin man , den 28 år äldre Översten. Här förekommer många kända män, som till exempel Överstens gamle gode vän Vidkun Quisling, Himmler, som badade bastu iförd långkalsonger och glasögon och till och med Führern själv. Översten och Överstinnan lever länge samman utan att vara gifta. De älskar verkligen varandra, men i och med giftermålet förändras Översten. Överstinnan ser hur kriget förändrar människor. Hon iakttar vad som händer utan att dra några slutsatser. Hon har tidigt kommit i kontakt med scoutröelsen, lottakåren och skyddskåren och hon hyllar tysk idealism; hemmet, religionen och fosterlandet. Kvinnan ska vara flitig och lydig och bereda sig på att bli mor. Överstinnan avskyr demokrati och liberalism och önskar en stark ledare. Hon lever livets glada dagar vid Överstens sida. Nu sitter hon som åldrad i sitt ensligt belägna blå hus och tänker tillbaka på sitt liv. Tuomas, hennes mycket yngre och numera frånskilde man, kommer varje morgon och kokar gröt åt henne. Hennes liv kan delas upp i fyra delar, barndomen, åren med Översten, livet med den unge Tuomas och så det ensamma livet i stugan vid Lappsjön med den storslagna naturen omkring. Överstinnan känner slutet nalkas; hon ångrar ingenting och har förlåtit de flesta och det mesta. Jag tyckte mycket om den här romanen. Rosa Liksom lägger inte fingrarna emellan. Fascismen och nazismen hade många anhängare i Finland. En och annan insåg väl att efter judeutrotningen skulle de korthalsade finnarna stå näst i tur. Naturskildringen är väldigt fin och framkallar bilder på näthinnan. Överstinnan är inte sympatisk, men det är svårt att inte tycka lite om henne då och då. Romanen är väldigt "tät"; det står mycket på de 173 sidorna.

Titel: Överstinnan
Författare: Rosa Liksom
Översättare: Janina Orlov
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 173

Överstinnan passar in på Ugglans och Bokens Läsutmaning Månadens språk som är finska

En smakebit på søndag

"Jag är den vite gudens dotter och mig får ni inte fast." Jag skidar för mitt och mitt ofödda barns liv längs med Jungfrufjället. Hundarna skäller där nere i sänkan, förföljarnas skrik ekar. "Horan skidar! Försöker fly till ryssarna!" Jag kände inte igen rösten, men det är nog en av pappas hejdukar, ett ärofullt slaktargäng som skjuter på skoltsamer och gravida flickor för nöjes skull. "Irkku, kom tillbaka! Vad ska din pappa säga!" I skriken hörs rädslan. Ja, vad ska chefen för gränsbevakningen, den vite generalen Henrik Malinen, säga när hans minsting skidar över gränsen och rätt in i det Stora Äventyret? "Fostermördare, " spottar jag efter mig och ökar takten.  - Yllekjolen frasar mot låren när jag susar ner för sluttningen mot isen på Jaurujoki, och bergväggen där snödrivan redan har mörknat av värmen."
Från sidan 9 i Nattfjärilen av Katja Kettu. Petsamo 1937. Albert Bonniers förlag. Övers.: Janina Orlov 

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att en delar med sig av det en just läser. Utan spoilers, förstås. Den här söndagen hanteras den av Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Fler smakebitar HÄR.

Tredje Rikets Fräulein Schwester

Barnmorskan är Katja Kettus tredje bok och med den har hon slagit igenom med besked. 2012 fick hon dessutom det prestigefyllda Runebergspriset. Och det förstår man. Men motiveringen "Det är kroppsligt, köttsligt, äckelrealistiskt såväl till sitt innehåll som till den språkliga utformningen" är jag inte imponerad av. Barnmorskan är så mycket mera. Visst, det är både rått och grymt och realistiskt. Men det är också lyriskt, ömsint och humoristiskt.
Miljön är trakterna kring Petsamo långt upp i norr där Norge, Finland och Sovjetunionen möttes. Här rör sig ryssar, tyskar, skoltsamer och finnar. 
Det är tiden för det s. sk. Lapplandskriget; 1942, 1943, 1944
Finland och Sovjetunionen har slutit vapenvila och därmed blir tyskarna plötsligt fiender. Allt är mycket farligt och osäkert. Alla misstänker varandra och det är  lätt att bli anklagad för spioneri. Förresten så behöver man inga speciella skäl för att döda. Det är en grov mansvärld. Kvinnor och barn har inget värde. Kvinnor ses som bruksföremål; lätta att göra sig av med när de blir slitna.
Den självlärda barnmorskan, Vildöga, är bokens huvudperson. Hon är ett kraftfullt naturväsen, starkt påverkad av laestadianismen. Hon blir ögonblicklickligen förälskad i den tysk/finske officeren Johannes Angelhurst. I kraft av sitt ämbete råder hon över liv och död och hon tvekar inte att bokstavligen gå över lik för sin kärlek. Hon börjar sin bana som Tredje Rikets Fräulein Schwester mera som gäst än som egentlig arbetare i fånglägret i Litovka. Men slutet är sällan början likt.
Johann är en vacker och egentligen ganska vek man. Han är skadad av sina ohyggliga krigsupplevelser, till exempel vid Babij Jar. Kvinnor hänger i klasar omkring honom, men så småningom inser han att det är något alldeles speciellt med en kvinna som Vildöga.
Katja Kettus språk är inte likt någon annans. Det är ett med det kärva, våldsamma innehållet. Men däremellan beskrivs havet, naturen, den sinnliga kärleken på ett poetiskt sätt. Bildspråket är fantasifullt och drastiskt; ibland får man faktiskt lov att skratta.
Det tar en stund att komma in i berättelsen. Tidsplanen flätas om varandra och perspektiven växlar, men när sammanhangen börjar klarna får man riklig utdelning. Jag är mycket förtjust i den här boken som blivit mycket uppmärksammad i Finland för sin tidsskildring. Vad hände egentligen?

Barnmorskan är översatt av Janina Orlov, som måste ha haft ett styvt arbete.
Albert Bonniers Förlag. 2013

Barnmorskan passar i Kaosutmaning 2.0
24. Läs en bok om krig