Minnesfragment

I Det förlorade landskapet av Joyce Carol Oates. En författares uppväxt möter vi en Oates som är lite skeptisk till de egna minnena. Hennes memoar består av en rad essäer som tidigare publicerats på annat håll. Jag blev mycket förtjust i barndomsskildringen på landet med mamma, pappa, morfar och mormor. Att det fanns en rad familjehemligheter var något som Joyce Carol Oates endast kunde ana sig till. En talade inte om sådant. Inte om känslor heller, förresten. Skolan gick som en dans och flickan Joyce Carol älskade att gå dit. När ingen ser det ger hon sina små dikthäften åt fröken. Sedan följer högre studier i Syracuse och Madison. Hon fastnar tidigt för Alice i underlandet och sedan följer Edgar Allan Poe. Herman Melville fascinerar henne. Hela tiden berättar hon om sin läsning av andra författare. Hon skriver så mycket hon hinner. Joyce Carol Oates är blyg och har svårigheter att anpassa sig till livet vid ett universitet. Hon får sömnproblem; hjärnan går på högvarv och kan inte lugnas ner. Dessutom skenar hennes hjärta; s. k. takykardi. Joyce Carol Oates gillar att springa för sin ämnesomsättning, säger hon. Hon avskyr att flanera. I alla fall så blir hon störtkär i en äldre man på 29 år som delar hennes intressen. Det är Raymond Smith som hon sedan är gift med i 45 år. De bor en tid i Detroit, en kriminell, kolossalt motoriserad stad som fascinerar henne mycket för livet och pulsen. "Man ska aldrig underskatta kraften i en plats, säger Joyce Carol Oates. Här trivs hon. Åtminstone till upploppen 1976. Princeton är en ju van att förknippa Joyce Carol Oates med och det är här de hamnar sedan. Raymond Smith skildras i Änkans bok. I Dödgrävarens dotter skriver hon fram sin judiska farmors, Blanche Morgensterns liv. Joyce Carol Oates ger "nycklar" hela tiden. Hon älskar sina föräldrar väldigt mycket och hon blir skakad när hon förstår hur hennes mor, Carolina Oates, i hela sitt liv grubblat över varför hennes mor lämnade bort henne som liten. Joyce Carol Oates bror Robin nämns ibland. Den gravt autistiska systern, arton år yngre än, Joyce Carol hamnar slutligen på ett hem eftersom hon blivit alltför våldsam att vårda hemma.  Eftersom jag gillar Joyce Carol Oates gillar jag även den här boken. Men allra fräschast är den barndomsdelen. Joyce Carol Oates bildningsgång är intressant. Rörande är beskrivningen av hur hon efter makens död gör sig ett bo i sin säng där moderns vackra lapptäcke, gjort med kärlek och omsorg, tröstar. Är en det minsta intresserad av JCO tycker jag att den här boken tillför något.

Dame Hilarys memoar

Hilary Mantel vill gärna ha ensamrätten till berättelsen om sig själv.  Därför har hon skrivit en memoar, Skuggan av av ett liv (W&W; i översättning av Marianne Mattsson.) Hilary Mantel berättar om sin upproriska barndom när hon aldrig riktigt infogade sig i småflicksrollen. Hon var mer krigisk i sin framtoning och smockan hängde löst. Man gillar henne men det är lätt att förstå varför hon stöter på svårigheter i kamratkretsen och krockar med vuxenvärlden. Hilary Mantel beskriver hur den egna familjebilden tilldrar sig omgivningens intresse när mammas pojkvän Jack flyttar in utan att för den skull mammas lagvigde Henry (Hilarys far) flyttar ut. "Hur sover ni?" undrar de intresserade klasskamraterna. "Det är privat", svarar Hilary. "Ja, visst, men vi vill veta", svarar de okänsligt. Ganska tidigt känner HM av sina krämpor och kallas snart HilaryAldrigkry, men hon möter inte så mycken medkänsla varken som liten eller senare. Vad värre är förstår sig inte sjukvården heller på henne utan medicinerar henne tungt för psykiska problem. Och sedan blev det steroider som gjorde att hon gick upp otroligt mycket i vikt. HM berättar med självironi, humor och distans. I mera vuxen ålder kan hon sörja över den flicka, Catriona, hon aldrig fick. Och hon reflekterar över att hon och maken alltid köpte stora hus och fyllde dem med mat och stora mängder porslin och sänglinne som om de väntade på någon/några. Jag beundrar Hilary Mantels livshållning. Hon kunde haft anledning att vara bitter, men hon väljer att se det som att hennes sjukdom gjorde henne till författare. Nu väntar vi på tredje delen av hennes historiska romanserie. Därefter vore det lämpligt med en fortsättning på memoarerna, för Skuggan av ett liv är inte heltäckande.

Goda råd från en som vet

"--- Jag vet knappt hur jag ska skriva om mig själv. Det kvittar vilken stil man väljer, den hinner ändå börja vackla innan ett stycke är färdigt. Jag ska bara gå på, tänker jag för mig själv, jag ska sträcka ut mina händer och säga: c´est moi, vänj dig. Jag ska lita på läsaren. Det är det jag rekommenderar personer som frågar mig hur man blir utgiven. Lita på din läsare, sluta skedmata din läsare, sluta vara nedlåtande mot din läsare, beröm din läsare för att vara åtminstone lika smart som du och sluta vara så jäkla behagsjuk: du i raden längst bak, kan du vara snäll att koppla av charmen! Enkla ord på ett enkelt 
papper. Minns vad Orwell säger, att god prosa är som en fönsterruta,

Koncentrera dig på att slipa minnet och skärp din mottaglighet. Kapa varje sida du skriver med åtminstone en tredjedel. Sluta snickra ihop dina taffliga små liknelser. Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket kraft och klarhet du kan.---"
Smakbiten kommer från sidan 14 i Skuggan av ett liv. Memoar. Av Dame Hilary Mantel

Fler smakbitar finns det HÄR