Av månsken växer ingenting

Torborg Nederaas (1906 - 1987) roman från 1947, Av månsken växer ingenting,  har kommit ut i svensk nyutgåva i översättning av Cilla Naumann. På en tågstation i Oslo möts av en slump en man och en vilsen kvinna. Hon följer med honom hem och under natten och en bit in på följande dag berättar hon sin livshistoria för honom. Efter en lite trög början på romanen kommer den igång och en fastnar rejält. Kvinnan berättar om sin far som efter arbetet i gruvan hostar ut sina lungor bit för bit. Modern sliter med att bära vatten, städa och skura. Vad gör detta med en människa? Flickan är väldigt ung i berättelsens början och hopplöst förälskad i sin lärare, Johannes, som förför henne. Han utnyttjar henne vid sidan av sin förlovning med apotekarens dotter som står över flickan i rang. Flickan vill utbilda sig; hon är begåvad och tycker om att lära sig saker. Hon flyttar hemifrån, bor på ett pensionat mot städning och viss annan hjälp. Hon är mycket ensam. Mötena med Johannes får naturligtvis oönskade följder och den första aborten är ett faktum. Systern har också blivit gravid utanför äktenskapet men hon tilltvingar sig ett giftermål som inte kan resultera i annat än ett olyckligt äktenskap. Så vill inte flickan/kvinnan ha det. Kärleken till Johannes är livsvarig. Även under hennes korta äktenskap med Carl. Kvinnor som blir ensamstående mödrar har inget stöd av samhället. Tvärtom. Nederaas blir en förkämpe för fri abort, men kan också tycka att de små ofödda barnen också borde ha rätt till sina liv. Och rätt att komma någonstans där de var önskade. Av månsken växer ingenting är en mycket stark skildring som inte väjer för något eller låter kvinnan ursäkta sig. Johannes är i överläge men flickan/kvinnan vill verkligen ha honom. Arbetarrörelsen är också på gång. De strejkande arbetarna ses som socialister som förstör på arbetsplatserna. Många har det fattigt och eländigt. Men Nederaas är inte bara realist. Hon kan även skildra det poetiska. Jag kan bara instämma med det Geir Gulliksen säger i sitt förord: "Allra först vill jag bara säga: Läs den här romanen. Läs den speciellt om du är kvinna, läs den speciellt om du är man, läs den  oavsett vad du är, men speciellt om du älskar eller har älskat. Jag måste säga det här så tydligt och enkelt jag kan: Den här texten glöder, du kan bränna dig på den.” Geir Gulliksen, författare.

Havets minne

 

Havets minne av Petra Rautiainen handlar om minoriteterna samer och kväner i Finnmarken i Nordnorge. Berättelsen tilldrar sig på två tidsplan. Dels är det Aapa, som tillhör kvänerna, som kommer från USA på 1980 - talet för att göra en reklamfilm om oljeindustrin. Hon råkar hamna i sin hembygd, som hon lämnat för 20 år sedan. Hon återser Ishavet som hon tidigare älskat men som tog ifrån henne hennes mamma. Modern var marinbiolog, som kämpade för valarna mot oljebolagen på 1950 - talet. Valarnas beteende förändrades på grund av den förändrade ljudmiljön som oljeborrningen förorsakade. Aapa uppvisar tydlig släktskap med Karin Smirnoffs Jana Kippo men hon är ännu tvärare och taggigare. Hon är i 40 - årsåldern och saknar helt familj sedan hennes mormor dött. Hon har ingen som helst längtan att flytta "hem". Petra Rautiainen åker nog lite snålskjuts på sin debutroman, Ett land av snö och aska, som genast höjdes till skyarna och nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris. Romanen Havets minne kvävs lite av sitt budskap. Men resonemangen är intressanta att läsa och fundera över. Ämnet gör ändå Havets minne till en  viktig bok.

Titel: Havets minne

Författare: Petra Rautiainen

Översättare: Marjut Hökfelt

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2024

Antal sidor: 252

Vi är inte här för att ha roligt

Den avdankade författaren Knut A. Pettersen är en gnällig kulturman utan tillstymmelse till självinsikt eller ödmjukhet. Ibland är han rolig men  större delen av tiden är han väldigt irriterande. Nina Lykkes senaste roman, Vi är inte här för att ha roligt, handlar om Knut A Pettersens eländiga liv. Med en veckas varsel har han bjudits in till en paneldebatt vid litteraturfestivalen i Lillehammer. Han förstår, att han är ett andrahandsval. Någon har tackat nej. Övriga deltagare i panelen är mannen som gift sig med Knuts exhustru samt den kvinna som i sin roman beskrivit honom som en riktigt kulturman som kränkt henne under en dans. Hon har hängt ut honom med fullständigt namn och hon säger sig beskriva sanningen och verkligheten. Det hon glömmer att nämna är att det var hon själv som bjöd upp till den dansen. Det här är metoo från båda hållen, så att säga. Kvinnorna förgriper sig på de berusade sovande männen också. Ämnet för paneldebatten är Otrohet i litteratur och liv. Mannen som är gift med Knuts exhustru, Lene, är en dryg man vid namn Terje Bjarne Lund - Pedersen Johansen. Moderatorn heter Kirsten - Margrethe Solveigsdatter Bretteville - Paulsgaard. Nina Lykke har sinne för löjligheter i samhället och hon är inte sen att lyfta fram dem till allmänt åtlöje. De flesta människorna i berättelsen tycker en inte om. Men exhustrun Lene är sympatisk. Det tycker Knut A. Pettersen också. Egentligen förstår han inte varför de skilde sig. Men det är så mycket han inte förstår. Nina Lykke går hårt åt den litterära världen och en både suckar och skrattar åt hennes träffsäkerhet. 

Titel: Vi är inte här för att ha roligt

Författare: Nina Lykke

Översättare: Marianne Mattsson

Förlag: Wahlström & Widstrand

Tryckår: 2022

Antal sidor: 221
 

Familjen Winther

Det var enligt O som satte mig på spåret. Ganska snart hade jag lyssnat mig igenom sex delar av serien om Familjen Winther. Helt otroligt eftersom jag egentligen inte gillar Viktoria Flodström som uppläsare. Rösten är lite metallisk och hon läser för snabbt. Men själva storyn fångade mig omgående. Och  det handlar om flera generationer kvinnor. Och det handlar om klass, miljö och levnadssätt. Och så småningom begynnande kvinnokamp. 

"Katrine Wessel har arbetat både som journalist och redaktör, men är nu författare på heltid. Hon växte upp i Trondheim och har länge drömt om att skriva historiska romaner som utspelar sig där. Hon bor i Bærum med man och barn, men tillbringar mycket tid på familjens landställen i Sverige och på Sørlandet." Så står det på förlagets webbsida  

Första delen i serien har titeln En ny tid. Vi är i Trondheim i slutet av 1800 - talet. Karl och Cecilia Winther hör till överklassen i staden; Cecilia är stilikon. Hon är väl medveten om sin roll som hustru och mor; kvinnor ska ha smala midjor och följa regler. Hon gillar inte kvinnor med moderna idéer. Paret Winther har varit gifta i tjugofem år och har tre barn. Christian är äldst. Han är en äventyrlig man som har svårt att hålla i pengar. Han kommer väldigt dåligt överens med sin far men har i hög grad sin mors öra. Fredrik är näst äldst. Han är mera försiktig av sig och dras med en hälta sedan en sjukdom i barndomen. Yngst är den bortskämda livliga Rose som gör föräldrarna förtvivlade genom att förälska sig i alldeles fel man. Rose skickas till mormor och morfar på Oaktree Manor i Sussex. Som om det inte vore nog med det så förälskar sig Christian i den frispråkiga Ellinor som gillar politik, är för fri kärlek och kvinnors rättigheter. Hon är dotter till en pälsvaruhandlare och dessutom står hon bakom disken, vilket ju är oerhört i en familj där en bör ha släktträd som sträcker sig århundraden tillbaka i tiden. Karl och Cecilia Winther har en del att tampas med. Bakom kulisserna döljer sig en del annat som så småningom kryper fram.

Jag tycker att berättelsen flyter fint och har ett driv. Språket är bra vilket en kanske delvis bör tacka översättaren, Eva - Maria Gelotte, för. Det är kvinnorna som finns i förgrunden. Jag fäster mig särskilt vid Cecilia Winther utan att känna henne närmare. Men det finns fler att sympatisera med i den här berättelsen. To be continued.

Alberte och Jakob

När jag som ganska ung läste Cora Sandels till dels självbiografiska romanserie Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte var jag inte särskilt road. Jag gillade helt enkelt inte Alberte. Och det gör jag kanske inte nu heller när jag börjat omläsningen och just läst ut första delen. Men jag har en annan förståelse för hennes blåfrusna person. Enligt fru Henriette Selmer är dottern dessutom skelögd och gör inget åt sitt trista hår. Fru Selmer, suckar, gråter och ser lidande ut. Fadern, häradshövdingen, är däremot lite svag för dottern och hon för honom. Sonen Jakob är allas hopp och ljus och moderns favorit. Alberte har fått sluta gymnasiet för att det ska finnas medel att ta lillebror Jakob genom skolan. Båda barnen lider av föräldrarnas olyckliga äktenskap. Alberte fryser sig igenom livet. Hon älskar naturen och vandrar omkring på kajerna och de folktomma bakgatorna den lilla nordnorska staden Tromsø och iakttar årstidernas skiftningar. Då och då samlar sig några ord inom henne som till slut utmynnar i en dikt. Den skriver hon i boken som ligger under tröjorna i byrålådan. Alberte lider av instängdheten och småborgerligheten. Alla håller rätt på varandra; uppförandekoden är sträng liksom rangordningen. Hon längtar bort och ut. Det gör Jakob också och han ser till att göra något åt det. Albertes situation förbättras inte av att hennes väninnor börjar gifta sig och bilda familj. Cora Sandel vill skriva så sant som möjligt. Språket ska omsluta tanken som en hud har hon lärt sig av Victoria Benedictsson. Alberte uppskattar i likhet med sin upphovsman ensamheten. Cora Sandel bodde under många år i en liten lägenhet i Uppsala där hon helst vistades alldeles ensam. Hon var 46 år när hon debuterade med Alberte och Jakob 1926. Det tog henne tretton år att skriva serien om Alberte. Det gick betydligt bättre att läsa Alberte och Jakob den här gången. Jag uppskattar Cora Sandels bildspråk, hennes nästan förälskade naturskildring och hennes psykologiska blick. Ibland glimtar det till lite av en torr humor som kan påminna om Jane Austen. Gun-Britt Sundström har översatt och skrivit förord.

Trilogien

Den första kortromanen i Trilogien av Jon Fosse har titeln Andvake (Sömnlösa). Den kom ut på nynorska 2007 och på svenska 2010. Den handlar om två mycket unga människor - 16 år - som väntar barn. Asle och Alida heter de. De är ogifta och de letar husrum. Asle är spelman och bär sin fiollåda med sig. Det är sent på hösten, kallt och regnigt. Ingenstans är de välkomna.  Tankarna går givetvis till Josef och Maria. Fosses språkliga stil är näst intill hypnotisk. En känner igen omtagningarna och upprepningarna och beskrivningarna av havet. Och det är vackert. 

Den andra delen har titel Olavs drömmar (Olavs Draumar). Olav har bestämt att han numera heter Olav och Alida Åsta. Han är inte tydlig med varför de behöver byta namn. Men en anar ju. De måste lämna Bjørgvin (ett gammalt namn för Bergen) och beger sig iväg utan några egentliga planer. Alida/Åsta frågar inte mycket. Asle/Olav frågar inte heller mycket eller gör motstånd i andra delen. Jag tänker mig Asle/Olav som en slags Jesus - gestalt. Med den skillnaden att Jesus var helt oskyldig. 

Den tredje delen, Kvällning (Kveldsvævd), för  en fram till våra dagar. Där kommer en Jon in i bilden. Han är en sorts spelman som fått en diktsamling publiserad. Ales, Alidas ena dotter med Åsleik, är redan gammal och har barn och barnbarn. Åsleik är en snäll och vänlig man som förbarmade sig över Alida där hon satt på en bänk på Bryggan i Bjørgvin med lille Sigvald i famnen. Han vet vem hon är och förstår att hon och sonen är husvilla och hungriga. Åsleik bjuder på ett skrovmål och en tänker på hungern i den första kortromanen. Åsleik  ser till att de snarast seglar iväg till hans Vik i Dulgja. De två första romanerna tilldrar sig troligen i slutet av 1800 - talet medan tredje delen tilldrar sig senare. Musik och kärlek är genomgående teman i släktens historia liksom födelse och död. Många i släkten är spelmän. Någon av dem talar om att vara "dömd" till att vara spelman. I Kvällning blandar Fosse generationerna. De levande talar obesvärat med de döda. Fosse använder enkla ord och stilen är kärv. Det finns något ursprungligt och tidlöst med texten som gör berättelsen i det närmaste mytisk. Jag skulle gärna lyssnat på Trilogien uppläst på nynorska. Jag tyckte om den och kände igen författaren ifrån Morgon och kväll som jag också tyckte mycket om.

Morgon och kväll

Morgon och kväll av årets nobelpristagare i litteratur Jon Fosse kom ut på svenska första gången 2002. Romanen handlar om två dagar i en människas liv. Den första dagen är den kortaste delen i boken. Den handlar om Johannes födelse. Fadern Olai för ordet. Hustrun Marta ligger i barnsäng. Storasyster Magda har rotts till en farbror. Olai vet inte till sig av lycka men han är också orolig. Tänk, om det händer mor och barn något! Olai har redan döpt barnet till Johannes efter farfar. Och fiskare ska han bli. Gamla jordmor Anna är en trygghet för alla inblandade. Olai sitter vid köksbordet med huvudet i händerna och filosoferar över livet och döden: över Gud - som är en visshet som inte kan uttryckas - en lägre gud och satan själv. Livet pågår mellan ett intet och nästa intet. Men Guds ande i alltsammans gör något till mer än ett intet. Dagen, som ska bli Johannes sista, vaknar han och känner sig lätt i kroppen. Allt är gyllene. Allt är som förr och allt är annorlunda. Han är lite valen i handen och en del av ansiktet. Ena armen går inte att lyfta. Men kaffet och cigaretterna smakar gott och han bestämmer sig för en roddtur i viken och kanske till och med ut på havet. På stranden ser han vännen Peter som blivit förfärligt bräcklig och långhårig. Och han tycks inte höra när Johannes ropar. Johannes kastar en liten sten på honom för att påkalla uppmärksamhet och den går rakt igenom Peter. Jag måste klippa honom, tänker Johannes. De två vännerna har sparat mycket pengar på att klippa varandra. Peter tycker att Johannes blivit gammal. De ger sig iväg och vittjar Peters krabbnät. Krabborna är många och fullmatade och de ror till staden för att sälja, men kunderna uteblir. Efter några timmar vill Johannes hem till Erna och Peter ror hem honom. När Johannes stigit i land och ser efter Peter försvinner både han och båten. Erna är Johannes döda hustru, som han saknar så mycket. Men hon är fasligt kall om handen. Johannes börjar tycka att allt är konstigt. Han får ingen ordning på sina tankar. Det är ingen ordning på någonting. Yngsta dottern, Signe, tänker om fadern att han är en god och snäll kuf, som slitit för de sina. Nu har grannen larmat. Ljuset är inte tänt hos Johannes och han har inte synts till. Johannes tycker att den bästa trösten är att få vara ensam. Och ensam fick han ju vara. Berättelsen är full av upprepningar och omtag. De döda och de levande korsar varandras spår. Minnen och nutid flyter ihop. Havet har stor betydelse och ibland känns texten som vågor. Långsamheten är vilsam. Maria Hedborg läser utmärkt. Urban Andersson har översatt. Morgon och kväll finns att lyssna på på SR Radioföljetongen. Jag tycker mycket om den och kan verkligen rekommendera.

Titel: Morgon och kväll

Författare: Jon Fosse

Översättare: Urban Andersson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2023

Antal sidor: 105

Emily forever

Emily är väldigt ung när hon blir gravid. Pablo, d kriminelle barnafadern, har just tagit sin väska, gått ut genom dörren och låst den; förebärande att han måste ordna upp en sak med Ousman. I telefon berättar han sedan att han behöver vara för sig själv och att de ska vara från varandra en tid. Emily vägrar acceptera att hon blivit lämnad. Att Pablo är kriminell förstår hon inte förrän senare. Emily har nu bara sin förtidspensionerade mor. Hon vet inte vad en far är och vilken roll en far ska ha. Emily arbetar i en livsmedelsaffär, Kiwi (ungefär lika med Coop) där föreståndaren månar om henne och försöker underlätta för henne allteftersom magen växer. Emily förefaller väldigt tafatt och avstängd från världen. Men nu tvingas hon till kontakter med socialkontoret, mödravården och så småningom också polisen. Amningen blir ett kapitel för sig. Trots möjligheter till kontakt med andra nyblivna mammor sitter hon tyst och passiv. Jag får lust att ruska om henne. Vid nitton års ålder är en i regel mera vuxen. Emily forever är romanens titel. Det är norska Maria Navarro Skarangers tredje roman och den nominerades omedelbart till ett flertal priser. Det är också den första romanen av henne som översatts till svenska. Översättare är Ninni Holmqvist vilket borgar för kvalitet. Berättaren är allvetande men ändå inte. Kronologin är uppbruten i och med att olika personer får komma till tals. Det ska bli intressant att följa det här författarskapet vidare.

Titel: Emily forever

Författare: Maria Navarro Skaranger

Översättare: Ninni Holmqvist

Förlag: Weyler

Tryckår: 2022

Antal sidor: 193

En smakebt på søndag v. 39 2022

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR.

"Daniel Malvik drev lite fiske söder om Barrøy när vädret var vackert, och kom i slutet på januari förbi med ett paket, inslaget i gråpapper och surrat med hyssing, från Svetlana på postkontoret. Det innehöll först och främst några väl lästa tidningar, därnäst ett brev och en gammal rysk barnbok. Svetlana var född i Archangelsk, men kom under revolutionen med familjen till Vardø, som trettonåring, hon hade gått i norsk skola och gift sig norskt, hade blivit änka på norska och ansåg sig lika norsk som alla andra i ishavsstaden. Så blev hon under sista kriget flykting igen, och det fick räcka, därför reste hon inte tillbaka, hade hon frågat om hon inte kunde lära henne språket, utan stannade här där ödet hade satt iland henne, för gott, menade hon. När Ingrid fortfarande svärmade för Alexander och allt ryskt, hade hon frågat om hon inte kunde lära henne språket, och Svetlana hade inte bara himlat med ögonen, utan svarat rätt och slätt nej, ryska var Stalins språk, den största brottslingen i mänsklighetens historia, hon talade inte ryska med sina egna söner en gång, och var stolt över det."

Från sidorna 82 och 83 i Bara en mor av Roy Jacobsen

Veckans mening v. 39 2022

MIN 

Robert på bokbloggen Mina skrina ord driver en lördagsutmaning han kallar Veckans mening. Vi väljer ut en mening ur det vi läser som fått oss att stanna till, av den ena eller andra anledningen. Den kan vara dum, sorglig, rolig hemsk eller vad som helst. Det viktiga är att den fått oss att stanna upp. Min Veckans mening v. 39 kommer ur Bara en mor av Roy Jacobsen. På sidan 35 kan en läsa: "Ingrid var dessutom stärkt av minnet av tomheten som rådde när det inte fanns några barn på ön, en barnlös ö är ingen ö."

Ny radioföljetong: Det sista fotografiet

Jag har aldrig läst något något av den norske författaren Thorvald Steen. Nu går hans roman Det sista fotografiet (2019)som radioföljetong i P1 i uppläsning av Staffan Göthe, dramatiker, regissör och skådespelare. Boken är översatt av Staffan Söderblom. De har även redigerat den svensk-norska antologin "Olympiad" (1993) tillsammans. Det sista fotografiet är en självbiografisk roman om skuld, sorg och skam och att försöka förstå sin familjs historia. Berättarjaget möter sin mamma i samtal, letar i minnen och gräver i fysiska arkiv. Thorvald Steen skriver också poesi, dramatik och barnböcker.  Från början var han inte alls litterärt intresserad utan var mera lagd åt det sportsliga hållet. Han siktade på en karriär inom backhoppning, vilket en ärftlig muskelsjukdom satte P för. Romanen Snökristallers tyngd, 2006, är första delen i en självbiografisk serie som bl. a.  berättar om hans mors vistelse på mentalsjukhus efter en psykos. Uppföljaren Det längsta hoppet, 2008, är den fristående fortsättningen tjugo år framåt i tiden. Här kretsar handlingen kring en forskningsresa till Konstantinopel, initierad av berättarjagets första kärlek från skoltiden, Nina, som vill ha med honom som medeltidsexpert. De inleder ett förhållande som blir alltmer komplicerat, då båda två har svårt med närhet. Också Balans, 2012, Det vita kallbadhuset, 2017, och Det siste fotografiet, 2019,  ingår i Steens självbiografiska romanserie. Radioföljetongens procucent, Joseph Knevel, åkte till Oslo för ett samtal med Thorvald Steen om skrivandet, muskelsjukdomen och viktiga möten. Lyssna!

Så mye hadde jeg

Den norska författaren Trude Marstein, född 1973, har gått författarskolan i Trøndelag. Hon har läst psykologi, pedagogik och litteraturvetenskap. Debuten kom 1998 med Sterk sult, plutselig kvalme. Den fick hon Tarjei Vesaas debutantpris för. 2006 får hon sitt stora genombrott med romanen Göra gott. Trude Marstein skildrar vardagen i norsk medelklass med precisa iakttagelser. I Så mye hadde jeg heter huvudpersonen Monika. En följer henne från det att hon är 13 år tills hon närmar sig 60. Författaren gör nedslag med några års mellanrum i hennes liv och skannar av läget. Hon väver skickligt in det som hänt i mellantiden utan att det egentligen görs någon resumé. Hur förhåller det sig med Monikas relationer till föräldrarna och systrarna? Vad sysslar hon med för tillfället? Och - framför allt - vilket manligt sällskap är det som gäller. Monika vill vara fri, tror hon, men hon förmår ändå inte ta vara på den "lediga" tiden mellan de olika pojkvännerna. Den unge lastbilschauffören, Bob, som hon träffar på en familjesemester är raka motsatsen till den betydligt äldre professorn Roar, som får Monika att släppa allt vad hon har för händer vid minsta vink. Han är en av de få som lämnar Monika. Det är vanligen hon som lämnar. Geir, en trevlig, mogen man som dessutom är kock, blir far till Monikas dotter Maiken. Men inte ens han förmår behålla Monika. Hon fruktar den stillastående vardagen och familjefångenskapen. En viss utveckling genomgår hon med tiden och i slutet av romanen verkar hon ha resignerat. Men jag håller ingenting för otroligt. Så mye hadde jeg är en mycket skickligt skriven roman. Trude Marstein är en kompetent psykolog och hon förmår förmedla sina iakttagelser. Norskan (bokmål) är väldigt lättläst. På svenska heter romanen Jag hade så mycket. 

Titel: Så mye hadde jeg

Författare: Trude Marstein

Förlag: Gyldendal

Tryckår: 2018

Antal sidor: 431

Är mor död

Huvudkaraktär i Vigdis Hjorts senaste roman, Är mor död är konstnären Johanna. De senaste trettio åren har hon bott i Utah, men efter  det att hennes man dött och sonen flyttat till Köpenhamn för studier beslutar hon sig för att flytta hem till Norge där hon också ska ha en retrospektiv utställning. Hon hyr en lägenhet samt en timmerkoja som ligger ensligt i skogen. Där trivs hon bäst. Efter faderns död har Johannas mor flyttat till en lägenhet på Arne Grues gade 22. Ruth, Johannas  yngre syster, är den som stöttat föräldrarna i vått och torrt.  Johanna lämnade sitt äktenskap för en annan man och uteblev vid faderns sjukdom, död och begravning. Kontakterna har varit brutna i 30 år. Nu vill Johanna tala  med sin mor. Hon ringer, skriver och knackar på men utan resultat. Johanna i det närmaste stalkar sin mor och hon tror att systern hindrar modern att ha kontakt med Johanna. Berättelsen växlar mellan två tidsplan; ett då och ett nu. Vigdis Hjorth tecknar bilden av en småborgerlig familj där fadern arbetar och modern uppoffrar sig i hemmet som en guldfisk i en silverskål. Hon har gått i ring, tänker Johanna. När Johanna vill börja på en konst- och hantverksskola går föräldrarna i taket, men Johanna framhärdar. Johanna vill ha fram sanningen och hon arbetar målmedvetet på det. Hennes grundkänsla är ensam i världen och jag är ett skadat barn. Många hemligheter döljs i barndomens gula hus. Vigdis Hjorth är skoningslös både mot Johanna och hennes familj. Den stora sorgen som råder i i romanen Är mor död känns i hjärterötterna även på läsaren. 

Titel: Är mor död

Författare: Vigdis Hjorth

Översättare: Jens Hjälte

Förlag: Natur&Kultur

Tryckår: 2021

Antal sidor: 353

Huset med den blinda glasverandan

 

Tora bor med sin mor Ingrid och styvfar Henrik i Tusenhemmet, ett sekelskifteshus som sett bättre dagar.  Tora väntar hela tiden på att hennes riktiga far ska komma och ordna upp allt. Henrik är ofta berusad och slår både Ingrid och Tora. Dessutom betyder han Farligheten för Tora, det vill säga att han förgriper sig på henne. Tora vill till varje pris skydda Ingrid. En vacker dag avslöjar moster Rakel att Toras far är en tysk som Ingrid träffade under kriget. Hon vet också att han är död. Tora är en s. k. tyskunge och det vet hela byn. Utom Tora. Tora utvecklar egna överlevnadsstrategier. Och hon har Sol, en jämnårig flicka som också bor i Tusenhemmet. Men bäst, näst efter mor, är ändå den stumme Franz. Mellan dem växer en djup vänskap fram. För Tora kanske lite mer ändå. Herbjørg Wassmos genombrottsroman, Huset med den blinda glasverandan, är en både poetisk och realistisk roman om en by i efterkrigstidens fattiga och arbetslösa nordnorge. Kriget har satt sina spår såväl i miljön som i Toras och Henriks sinnen. Henrik har dessutom en stympad arm. Tora känner ett märkligt släktskap med gammeljuden som går omkring i gårdarna som gårdfarihandlare och den herrelösa katten som plågades ihjäl, kördes över och kastades i diket. Tora känner inte att hon är värd något. Hon står för alltid utanför. Om en vill fortsätta att följa Ingrids vidare öden och äventyr kan en läsa Det stumma rummet och Hudlös himmel. 

Titel: Huset med den blinda glasverandan

Författare: Herbjørg Wassmo

Översättare: Staffan Söderblom

Förlag: Historiska Media

Tryckår: 1981

Antal sidor: 296 sidor

Den som ser

Plötsligt kommer där en del fyra till Herbjørg Wassmos  trilogi om den myndiga Dina Grønelv och hennes familj ifrån Nordland i Norge. Visserligen kallas den en fristående fortsättning, men jag tycker nog att en ska unna sig att läsa de första tre också; Dinas bok, Lyckans son och Karnas arv. I samband med publiceringen av del fyra, Den som ser, passade förlaget Historiska Media på att ge ut de tre första delarna på nytt. Visst går det att ta sig igenom Den som ser utan att ha de tre andra delarna i färskt minne. Herbjørg Wassmo är dessutom generös mot eventuellt nytillkomna läsare. Den som ser är en riktig bladvändare även om en får försöka hänga med vad det gäller alla namn och var de olika karaktärerna befinner sig för tillfället. Scenen växlar mellan Nordland och Köpenhamn. Tidsmässigt befinner vi oss på 1890 - talet. Karnas bok kom ut för tjugo är sedan och efter det gjorde sig de övriga personerna påminta då och då. Herbjørg Wassmo undrade själv hur det gick för dem. I centrum befinner sig Dinas barnbarn, Karna, hennes far Benjamin, hans hustru, Anna, (som inte är Karnas mor) och psykiatrikern Joakim; en ung djärv man med moderna idéer. Karna befinner sig på sinnessjukhus efter att bokstavligen ha varit Dinas språkrör på dennas begravning. Efter den ansträngningen blir hon stum och sedan tillstötte ytterligare komplikationer. De fyra vuxna personerna samlas omkring Karna. Deras inbördes förhållanden är inte av det enkla slaget. Herbjørg Wassmo har en fin psykologisk blick och hon förenklar ingenting. Hon håller ihop berättelsen på ett skickligt sätt. Tidsmarkörerna är många; klasskillnaderna påtagliga liksom bristen på jämlikhet könen emellan. Intrigen är spännande och en lär känna de olika personerna ganska väl. Anna, som fötts med en silversked i munnen, är nog den mest komplicerade av dem. Hon är inte nöjd med att gifta sig och få barn. Hon vill också arbeta även om hennes mor stretar emot. Fadern är däremot behjälplig. Rösträttskvinnorna mullrar i bakgrunden och det är alldeles tydligt att det är saker i görningen. Kvinnorna står i centrum i Wassmos intressanta romanserie. Jag sträckläste denna välskrivna engagerande roman och tänkte dystert på Bibelns ord om fädernas missgärningar som hemsöker nya generationer intill tredje och fjärde led. Dina var visserligen död och begravd. Men hennes liv och gärning hade återverkningar på hennes barn och barnbarn. 

Titel: Den som ser

Författare: Herbjørg Wassmo

Översättare: Lotta Eklund

Förlag: Historiska media

Tryckår: 2021

Antal sidor: 444

Ingrid Langbakke

Ingrid är 39 år, gift med Torbjörn och mor till Unni 17. I huset bor också Styrbjörn, 76, Ingrids far. Tre generationer under ett tak i novellen Ingrid Langbakke av Kjell Askildsen. Inte precis några motsättningar, men Ingrid vill inte ha sin far i samma hus. Torbjörn har arbete på annan ort under veckorna och kommer hem i helgerna. Ingrid tycker att han har förändrats. Hon förmodar att det beror på att han har blivit tvungen att sälja av jorden eftersom de inte kunde leva på den. En helg kommer Torbjörn hem med en arbetskamrat: Ingrid tycker att han verkar vara trevlig. Och det är ömsesidigt. Kristian flirtar med henne. Ingrid dricker vin till middagen och blir lite yr. Men hon har trevligt. Torbjörn däremot har eldat upp sig till raseri. Nästa kris kommer när Ingrid skaffat ett arbete; ivrigt påhejad av Unni. "Mina pengar är våra", säger Torbjörn. Han är familjeförsörjaren. Nästkommande helger uteblir han.  Allt ses ur Ingrids synvinkel. Torbjörn identifieras genom det han gör. Inga stora dramatiska händelser.; bara vardagliga små rörelser. Ändå handlar det om livsavgörande händelser. 
Kjell Askildsen, född 1929, är en av Norges största författare.

Ingrid Langbakke passar in på nr 12 i Ugglans & Bokens läsutmaning Läs en novell IV  Läs en novell med ett efternamn i titeln.

Är det vägen som är mödan värd?

Ingrid på Barröy har en dotter, Kaja, som är tio månader i Roy Jacobsens nya roman Fartygets ögon, om folket på Barröy. Kajas far, Alexander, är en rysk krigsfånge  som överlevde britternas bombning av fartyget Riegel. Ingrid och han fann varandra under en kort tid innan han måste fly. Året är 1946 och den 22 - åriga Ingrid har satt sig i sinnet att nu ska hon söka upp Alexander. Alla avråder naturligtvis, men Ingrid tar sin dotter i en sjal på magen och ger sig iväg. Hon vandrar i alla väder och alla slags terränger. Ofta övernattar de under granar som erbjuder skydd under sina nedersta täta grenar. Livet är nerkokt till det allra mest basala. Äta, byta blöjor, sova. Ingrid berättar sin historia för alla hon möter och frågar om de sett Alexander. Hon visar dem barnets ögon som är mycket speciella och liknar faderns. Osäkerheten är stor på båda sidor. Vem kan man lita på? Kriget är inte långt borta. Ingrids vandring blir lång och något händer med henne själv under vandringen. Kanske blir hon mera vuxen, mognare? Roy Jacobsen är som vanligt fantastisk att läsa. Allra bäst är han i beskrivningar av landskapet och dess skiftningar. Hans sätt att plocka fram själva märgen hos de ofta tvära och karga människor Ingrid möter är psykologiskt trovärdigt. Fartygets ögon - obegriplig titel - är del tre i Jacobsens serie om folket på Barröy. Den första delen, De osynliga, är helt mästerlig. Den andra delen, Vitt hav, är enligt min mening den "svagare" i trilogin. Fartygets ögon påminner mera om De osynliga, men kommer inte riktigt upp på samma nivå. Om jag nu ska jämföra den norske mästarberättaren Roy Jacobsen med sig själv.  

Titel: Fartygets ögon
Författare: Roy Jacobsen
Översättare: Staffan Söderblom
Utgivningsår: 2018
Förlag: Norstedts
Antal sidor:  212

Babettes gästabud

I den nordnorska byn Berlevåg bor två fromma systrar, verksamma inom en strängt kyrklig församling, grundad av deras döde far, som var prost och profet. Hit kommer en dag en fransk kvinna på flykt undan den franska revolutionen 1871.   De godhjärtade systrarna har tagit hand om henne och hon blir deras hushållerska. Hennes namn är Babette, och innan flykten var hon känd som den bästa gourmetkocken i Paris, Under sina 14 år i Berlevåg har hon inte haft tillfälle att visa sin talang. Men plötsligt vinner hon en stor summa pengar på lotteri. Vad ska hon göra med alla pengarna? Berlevåg är inte Paris precis. Plötsligt får Babette idén att hon ska  tillaga en fransk gourmetmiddag för den åldrande puritanska församlingen, som endast är van vid att äta soppa och fisk. Babette beställer fin mat ifrån alla håll och kanter och. Även om matgästerna till en början är skeptiska och inte är några finsmakare med förståelse för Babettes utmärkta kokkonster, försätter middagen dem trots allt i ett saligt rus.
Babettes gästabud och Den afrikanska farmen hör till Karen Blixens mest älskade verk. Stéphan Audran spelade Babette när berättelsen blev film 1987.

Babettes gästabud passar in på nr 2 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell III Läs en novell som filmats.

Arv och miljö

Jag har aldrig läst något av den norska författaren Vigdis Hjorth trots att hon skrivit ca trettio romaner och att flera av dem finns översatta till svenska. Hennes senaste roman, Arv och miljö,  har väckt stor uppmärksamhet i Norge. Familjen har brutit med henne eftersom den känner sig utpekad. En syster, juristen Helga Hjorth, har skrivit en svarsroman med titeln Fri vilja. Berättelsen i Arv och miljö börjar bakifrån med själva arvet efter fadern som dött efter ett fall i en trappa. Av de fyra syskonen Bård, Bergljot, Astrid och Åsa, är det de två yngsta flickorna som haft mest kontakt med föräldrarna, som nu bestämt att det är dessa båda som ska få familjens båda sommarhus. Alla barnbarnen älskar detta sommarviste och trots att Bård och Bergljot inte har så god kontakt med föräldrarna har de alltid sett till att deras barn ska få träffa sina kusiner och mor - och farföräldrar. En anar tidigt att det är något som skaver i Bergljots oförsonliga inställning till föräldrarna. Och ganska snart därefter anar en vad. Men det är inte förrän i slutet av romanen som det sägs ut. Bergljot har alltid ansett sig vara oförstådd. Ingen lyssnar. Under en träff med familjens revisor där alla syskonen och modern är samlade läser Bergljot upp en skrivelse där hon berättar vad ingen av de andra vill veta även om de egentligen redan vet. Reaktionen uteblir inte. Modern, som redan tidigare valt mer eller mindre drastiska flyktvägar, tas om hand av Astrid och Åsa. Astrid spelar hela tiden medlarens roll. Visserligen inte så framgångsrikt, men i alla fall. Vigdis Hjort berättar energiskt om denna arvstvist sida upp och sida ner utan att det någonsin blir långtråkigt. Det beror kanske mycket på att romanen också i så hög grad skildrar en barndom. Vad händer bakom den polerade fasaden? Modern är vacker och välsvarvad och berättar för Bergljot att när de är ute på stan är det modern männen vänder sig om efter. Bård och Bergljot stöttar varandra och jag tror att läsarna ställer sig på deras sida också.

En modern familj

I Helga Flatlands roman, En modern familj beslutar sig morfar Sverre och mormor Torill  för att skiljas sig De är båda i 70 - årsåldern. Det meddelas av Sverre när hela familjen är i Italien för att fira Sverres 70 -årsdag. "Barnen" är Liv, Ellen och den yngre brodern Håkon. Liv är gift med Olaf och har två barn. Ellens pojkvän heter Simen och de har just upptäckt att de skulle vilja ha barn innan det blir för sent. Håkon förekommer med olika kvinnliga bekanta men det rinner alltid ut i sanden. Fadern flyttar ut ur deras barndomshem; kvar blir mamman. Men hela tiden försöker de hålla på traditionerna. De samlas till jul, påsk och födelsedagar. Föräldrarna är artiga och omtänksamma mot varandra. Men barnen blir väldigt störda. Särskilt den äldsta systern Liv. Modern får någon sorts attack och i stället för att ringa ambulansen ringer hon exmaken. "Barnen" hoppas att föräldrarna kommer att flytta ihop igen. Ja, inte Håkon. Han är starkt emot äktenskap. Kärlek ska vara fri. Han vill inte binda sig. Äktenskap är ingen bra samlevnadsform. Han är mycket (korkat!) principfast. Ända tills han möter Anna och får smak lite av sin egen medicin. Det står läsaren fritt att tolka Annas handlingssätt. Liv och Olaf har sina problem och dem tar Olaf hand om. Ellen och Simens barnlöshet plågar dem båda och ställer till slitningar i förhållandet. Det känns som om Flatland experimenterar med olika samlevnadsformer där inte någon är särskilt bra. Jag ställer mig lite frågande till om alla vuxna barn reagerat som dessa tre gjorde när föräldrarna beslutat sig för att inte bo ihop. Då har jag lättare för att förstå upprördheten när föräldrahemmet säljs. Och mamma som har en manlig vän!
En del kan man instämma i, men annat finner jag vara ren teori. Jag undrar också om alla dessa ordmassor är nödvändiga. Jag tyckte att jag drunknade i ord, men det var också lite svårt att peka på vad som kunde strukits bort. Ingen utav personerna i familjen blev favorit. Men jag läste gärna ändå. Översättning: Urban Andersson. Bokförlaget Polaris.