Albertineutredningen

Vad gör man när man avslutat På spaning efter den tid som flytt och hamnat i den öken som breder ut sig Efter Proust? undrar man på förlaget Faethons hemsida. Svar: Man kan till exempel ta del av Albertineutredningen av den kanadensiska poeten, översättaren och kritikern Anne Carson vars namn ju nämnts i nobelprissammanhang de senaste åren. Hon försörjer sig genom att undervisa i antik grekiska. Albertine är den kvinna berättaren haft den längsta relationen med. Hon omnämns på 807 sidor i boken och namnet Albertine används 2363 gånger i boken. 19% av sin tid använder hon till att sova. Förmodligen av ren självbevarelsedrift. Det tycks vara den sovande Albertine som behagar berättaren mest. I vaket tillstånd tråkar hon ut honom. Lögnen var en annan utväg hon tog till för att skydda sig mot den svartsjuke berättaren. Albertineutredningen innehåller 59 notiser om Albertine och så finns det även ett appendix där Anne Carson till exempel berättar om Madeleinekakans ursprung, hastighetsbegränsningen i Frankrike 1907, om Samuel Beckett och sömnteori. Albertineutredningen fungerar som en liten pralin efter middagen.

Titel: Albertineutredningen

Författare: Anne Carson

Översättare: Mara Lee

Förlag: Faethon

Tryckår: 2020

Antal sidor: 56

Den fångna

20 juli, läste jag de sista sidorna av Den fångna, del 5 i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Jag påbörjade läsningen den 22 juni så det har tagit nästan precis en månad att läsa de 445 sidorna. En måste läsa sakta. Den fångna kom ut 1923, året efter Prousts död. Han hade inte hunnit läsa igenom och ta bort felaktigheter och upprepningar och ibland uppträder människor som strängt taget var döda. Den fångna är den unga Albertine, vars moster, madame Bontemps, hoppas på ett rikt gifte. Egentligen älskar Marcel inte Albertine, men han vill äga och ha makt. Hon bor med honom i hans lägenhet i Paris. I all hemlighet, förstås. Tjänarinnan Françoise är djupt ogillande och mycket svartsjuk. Marcel brottas med sin svartsjuka och vaktar på Albertines varje rörelse. Han är till och med svartsjuk på hennes förflutna. Han misstänker att hon haft erotiska förbindelser med olika kvinnor. Inte nog med att han isolerar Albertine så gott det går. Han avsäger sig själv sällskapslivet och tänker på att han så småningom ska börja skriva. Marcel öser dyrbara presenter över Albertine och planerar att köpa henne en yacht. Samtidigt funderar han på skilsmässa. Infällda i berättelsen finns essäer om musik, konst och litteratur. Kanske har Knausgård fått inspiration av Proust? Dostojevskij återkommer ständigt liksom Tolstoj. Thomas Hardy, Stendhal, Madame de Sévigny är andra namn som ofta förekommer. Liksom konstverket Utsikt över Delft av Vermeer. En blir väldigt trött på Marcels svartsjuka ältande. Han ljuger för Albertine och hon för honom. Salongen på modet är madame Verdurins. Här förekommer en del konstnärer och baron Charlus arrangerar en fest där han uppträder som värd för sociteten och förolämpar den verkliga värdinnan grovt. Vilket också gästerna gör. Madame Verdurin värnar om konsterna och konstnärerna. Nu planerar hon vedergällning för Charlus. Berättaren, romanens jag, saknar också sin frihet. Allt oftare tänker han på "skilsmässa" från Albertine. Han vill absolut inte att hon ska hinna först. Romanen är relativt lättläst, men den tar tid och måste få ta tid. Som vanligt häpnar jag över alla elakheter och bristen på medmänsklighet. Men ibland kan en fnissa åt träffsäkra metaforer även om de är ganska elaka. Humor saknas inte i Spaningen. Och Den fångna avslutas med en cliffhanger.
 

Sodom och Gomorra

Del fyra av Spaningen, Sodom och Gomorra, knyter direkt an till del tre. Sodom och Gomorra var enligt Första Mosebok två palestinska städer som straffades med eld och svavel för sitt ogudaktiga liv. Hos Proust står symboliserar Sodom män  som älskar män och Gomorra för lesbisk kärlek. Romanen handlar alltså om homosexualiet; direkt såväl som indirekt; manlig såväl som kvinnlig. Monsieur de Charlus kommer ut och inleder en beskyddarverksamhet för den unge violinisten Morel, som i sin tur skäms för och hånar Charlus. Berättaren befinner sig mera i bakgrunden som iakttagare åt läsaren. I det sociala livet är fokus flyttat från familjen Guermantes till Verdurins. En får en genomgång av de ganska få riktigt fina familjer som finns. Man håller noga rätt på de invecklade släktförhållandena och de fina giftena. Societeten kläs av; fegheten och dumheten härskar snarare än fåfängan. Molière, Vermeer och Balzac - rappakaljans nitiske apostel - nämns ofta. Långa diskussioner om ortnamnen och deras härkomst uppstår ofta. Ganska ofta hänvisas till händelser som författaren/berättaren tänker tala om vid senare tillfälle. Det hade varit väldigt intressant att fått ta del av den plan som Marcel Proust med nödvändighet måste ha haft för det väldiga romanbygget.  Neurasteni är åkomman i tiden. Albertine, en i flickgruppen på stranden i Balbec, dyker upp igen. Berättaren dras till henne och skjuter henne i nästa  minut ifrån sig. Han är svartsjuk och tål inte att A pratar med andra - varken män eller kvinnor. Albertine och berättaren gör många bilfärder i nejden. De ser på soluppgångar och solnedgångar och havets växlingar. De åker tåg till Verdurins middagar tillsammans med de övriga besökarna. Olof Lagercrantz skriver i sin bok Att läsa Proust att en hela tiden får komma ihåg att berättarplanen är tre. Överst befinner sig Marcel Proust som bestämmer över alltext. Under honom finns Proust med mask för ansiktet. Under berättaren finns den person det berättas om, bokens huvudperson, en yngre upplaga av berättaren. Det är inte lätt att veta vem en har att göra med.

På spaning efter den tid som flytt.1. Swanns värld

Nu är den läst, första delen av Marcel Prousts (1871 - 1922) väldiga verk På spaning efter den tid som flytt.1. Swanns värld. Jag kan bara förvåna mig över att det inte är gjort tidigare. Det har tagit lång tid, men det var det värt. Jag har roat mig oavbrutet. Inte visste jag att Proust var rolig. Ibland nästan lite elak. Han skildrar sekelskiftets (la belle epoque) franska societet med klarsynt realism. Han har blick för blommor och natur; han har djupgående kunskaper om arkitektur, konst, musik och litteratur. Ofta använder han sig av en känd tavla när han ska beskriva någons utseende. En viss melodislinga väcker minnen - inte bara en madeleinekaka och lindblomsté (viss likhet med nattvarden?). I början av läsningen slog jag upp alla kyrktorn som nämns under promenader i somrarnas Combray, men det slutade jag med. Blommande hagtornshäckar och månsken är ofta förekommande i Combray. Efter 1905 och moderns död stängde Proust in sig i sitt korkbeklädda rum sittande i sin säng av koppar och skrev. Som barn och yngling var Proust sjuklig och ömtålig; starkt bunden till modern. Men innan han stängde in sig hade han umgåtts mycket i de fina salongerna vilket naturligtvis var en förutsättning för tillkomsten av Spaningen. Berättarjaget är detsamma som som författarjaget, något som Proust inte sticker under stol med. Det går inte att berätta om romanen. Någon handling finns inte. Det handlar istället om skarpsynta beskrivningar och analyser av sinnesintryck.  Charles Swann är en man som umgås med familjen Proust och andra förnäma familjer. Åtminstone ända tills han gifter sig med demimonden Odette. Hon är inte välkommen överallt. Ibland förstår en inte de subtila regler och oskrivna lagar som styr aristokratin och de förnäma borgarna. Odette har som "flickvän" bedrivit ett avancerat fulspel som drivit Swann till svartsjukans yttersta gränser. Vad sägs om att han får bekosta en utflykt för Odette och hennes vänner där hon frikostigt också bjuder på middag utan att Swann är medbjuden? Många av personerna i Swanns värld har verkliga förebilder. Anatole France står modell för författaren Bergotte. Leontine Lippmann, Anatole Frances musa, inspirerade till madame Verdurin, mäktig salongsvärdinna som med tiden i all stillsamhet slutade inbjuda Swann till sina evenemang. När Swanns värld var klar kunde inte Proust hitad någon som ville ge ut den. André Gide var en av dem som tackade nej, vilket han mycket snart kom att ångra djupt. Du cotê de chez Swann kom ut 1913. Då fanns också manuskripten till yterligare delar klara men världskriget kom emellan. 1933 brändes Prousts arbeten överallt i nazityskland. Det visste jag inte.

På spaning som serie

Utomordentligt ambitiöst och ganska djärvt att anpassa På spaning efter den tid som flytt (1913 - 1927) av Marcel Proust (1871 - 1922)  till grafisk roman! I del 1, Combray,  möter vi de kända scenerna med madeleinekakan och lindblomstéet, hagtornshäcken och fraset av mammas klänning när hon - äntligen! - kommer för att säga godnatt.

Vi får möta många egenartade personer med speciella vanor och uppfattningar om hur man beter sig i sällskapslivet. Och ett samhälle med stark klassindelning. På något ställe kom jag osökt att tänka på hur ett gäng damer i någon roman av Jane Austen kunde sitta och kommentera människorna omkring sig. Serien är snygg och prydlig med tydliga bilder i fina färger. Språket är naturligtvis något mera avancerat än det man vanligtvis möter i serier, men det bör inte avskräcka någon. Jag, som är en något motvillig serieläsare, hade inga svårigheter att ta till mig spaningen i serieversion.

Teckning och bearbetning är gjord av reklammannen Stéphane Heuet, född 1957. Den svenska texten baseras på Gunnel Vallquists översättning. Fyra delar har hittills kommit ut på svenska.  Sammanlagt planeras sjutton delar.