Accabadora = Själamakerskan

Efter att ha läst en understreckare i SvD om förbisedda italienska kvinnliga författare lånade jag hem Själamakerskan av Michela Murgia. Den kom på svenska 2012 i översättning av Barbro Andersson på Brombergs förlag. Vet inte riktigt hur denna utmärkta roman totalt har undgått mig? Bokens tillägnan: "Till min mor. Båda två." Det kommer mig att undra om författaren själv varit ett själabarn, dvs. ett barn som lämnats bort på grund av fattigdom till någon som av ett eller annat skäl inte har något barn. Som det var för Maria i romanen. Hennes mor bytte bort henne mot flera potatisar i soppan - modern hade ju bevars tre döttrar till. Bonaria Urrai är sömmerska, men är född rik. Hon gör Maria till sitt själabarn och alla är nöjda med arrangemanget. Tzia Bonaria är en mycket speciell kvinna; klok och erfaren och hon förstår sig bra på lilla sexåriga Maria. Det finns inte direkt några tidsmarkörer, men jag tror att romanen tar sin början strax efter första världskriget. Platsen är ett litet samhälle på Sardinien. Alla känner alla på gott och ont. Barnen i skolan tycker att det är onödigt att lära sig italienska. De använder ju i alla fall bara sardiska. När Maria blir lite äldre märker hon att tzia Bonaria försvinner ut om nätterna ibland. Maria frågar varför men får inget svar.
När hon uppdagar de rätta förhållandena packar hon sin väska och ger sig av till fastlandet. Romanen ställer frågor om liv och död. Vem har rätt att bestämma?
På Sardinien var dödshjälp tillåtet fram till 1960. Jag tyckte mycket om den här kärva romanen. Den omfattar 180 sidor och är skriven på ett klart och kärnfullt språk som väl stämmer överens med innehållet. Synd att det inte finns fler romaner översatta av Michaela Murgia.
Pappas vingar av Milena Angus tilldrar sig också på Sardinien liksom 
Onda stenar av samma författare.  Nobelpristagaren Gracia Deledda är ännu en författare ifrån Sardinien. Hennes mest kända bok är Elias Portolu.

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten anordnar varje söndag en läsutmaning, En smakebit på søndag. En behöver bara rätta sig efter en enda regel: No spoilers! Idag vikarierar astridterese

 " Fillus de anima. Själabarn. Så kallas de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listeru var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ. - Om Bonaria Urrai inte blivit född rik  skulle hon nog gått samma öde till mötes som alla kvinnor som blivit utan man, och hade inte kunnat skaffa sig en själadotter. Som änka efter en man som aldrig gift sig med henne, skulle hon under andra förhållanden kanske ha blivit prostituerad eller möjligen hemvårdarinna eller klosternunna bakom evigt stängda fönsterluckor och svartklädd intill döddagar. Det som berövat henne brudklänning var kriget, även om en och annan i byn hävdade att det inte var sant att Raffaele Zineu hade stupat vid floden Piave: troligare var att han, slug som han var, hade hittat en kvinna där borta och besparat sig resan hem för att förklara. Kanske var det därför som Bonaria Urrai var gammal redan när hon var ung, och ingen natt föreföll Maria så svart som hennes kjol. Men änkor efter levande äkta män var byn full av, det visste kvinnorna som skvallrade och även Bonari Urrai visste det." Från sidorna 7 och 10 i Själamakerskan av sardiska författaren Michela Murgia. Fler smakebitar HÄR