O, det moderna genombrottets kvinnor!

Jag har precis börjat läsa en biografi om Lydia Wahlström (1969 - 1954), central gestalt i den svenska kvinnorörelsen. Och genast dyker det upp många andra fantastiska kvinnor från den här tiden vilket är slutet av 1800 - talet och början av 1900 - talet, tiden för det moderna genombrottet. Det har inte funnits någon biografi om Lydia Wahlström tidigare så  det är verkligen på tiden. Det förefaller som om författaren, Ingrid Pärletun,  känner stark empati för sitt ämne, vilket inte gör läsningen sämre. Klara Johanson dyker upp tämligen omgående och många andra kända kvinnor passerar som skolkamrater i olika skolor. Jag plockar fram Carina Burmans jättefina bok om Klara Johanson och mina Emilia Fogelclou - böcker. Ulrika Knutsons bok om Fogelstadgruppen, Kvinnor på gränsen till genombrott,  åkte också fram, och Gunnela Björks bok om Kata Dalström. Jag har också stött på Nathan Söderblom i biografin om Lydia Wahlström och om honom har jag nyligen läst Jonas Johnsons biografi. Lydia Wahlström och Nathan Söderblom hade mycket att tala om. Litteraturförteckningen i Ingrid Pärletuns bok kommer att ge upphov till ytterligare läsning. Klokt av förlaget Historiska Media att ge ut den här biografin.

"Som en vildfogel i bur"

Anne Charlotte Leffler (1849 - 1892) var en mycket verksam, och målmedveten kvinna. Hon visste tidigt att hon skulle skriva och började med dramer redan i 15 - årsåldern. Henne far satt tidvis internerad på mentalsjukhus medan modern Gustava försökte stötta honom in i det sista. I familjen fanns också ett antal bröder. Den äldste, Gösta Mittag - Leffler, hade systern hela tiden mycken kontakt med. Han var en stark röst i den familjecensur som hon alltid förelade det hon hade skrivit. Efter dem var det den falkögda väninnan Thecla Sköldberg som fick läsa. Väninnan och författarinnan Alfhild Agrell var också ett bollplank. Carlot och Valfrid Ek var två av  ACL:s pseudonymer. (Såväl maken som brodern Gösta är emot att hon avslöjar sin identitet!) Maken, vice häradsdomare Gustaf Edgren ogillar hustruns "skrifklåda och fåfänga", vilket inte hindrar att ACL ett år efter giftermålet publicerar dramat Skådespelerskan om en kvinna som väljer konsten före familjelivet. Anne Charlotte Leffler beundrade mycket den engelska författarinnan George Eliot vars skicklighet som psykolog och realist imponerade. Att förklara människan - det är och har alltid varit den äkta konstens uppgift, tycker ACL. Hon är fullkomligt orädd och skyr inte att beröra känsliga områden som kvinnlig erotik, preventivmedel och kvinnans ekonomiska ställning i äktenskapet. Hon följer verkligen kritikern Georg Brandes programförklaring för det moderna genombrottet att författarna ska ställa problem under debatt. Och hon gör det uppriktigt och sanningsenligt.  
ACL skriver dessutom mängder av brev. Modern Gustava är även hennes vän, förtrogna och kritiker. Detsamma gäller brodern Gösta. Och hon skriver dagbok. ACL är ibland mycket trött på att vara tvungen att ägna så mycken tid åt att sköta om sin mor och sina bröder och förbannar alla kafferep och andra sociala förpliktelser som hindrar henne ifrån att skriva. 1885 valdes hon som en av de första kvinnorna in i Publicistklubben. Hon var även medlem i Dräktreformföreningen (förening för främjandet av den nya och funktionella s k reformdräkten) och i Nya Idun (ett debattforum för kvinnor) men däremot inte i den organiserade kvinnorörelsen.
Jag läser vidare. Om och av denna fascinerande kvinna.

Ett litterärt banditpar

1880-talet måste ha varit en oerhört intressant tid att leva i. Det rör sig i samhället och det händer saker i litteraturen. Det moderna genombrottet var  till stora delar kvinnornas. De kräver rösträtt, rätt till utbildning, rätt till arbete och rätten till sin sexualitet. Både män och kvinnor vänder sig mot tidens hyckleri, dubbelmoral och bigotteri. Det är slut med att kalla syfilis för mässling och låtsas som att prostitution inte finns. I boken Dekadensens kön (Norstedt förlag 2007) skriver Ebba Witt - Brattström om paret 
Ola Hansson/ Laura Marholm. De träffades midsommarafton 1888 hemma hos Georg Brandes. Ola Hansson var en gång  Mathilda Kruses/Stella Kleves vän, men  efter ett avvisat frieri blir han hennes belackare. I novellen Gallblomma tecknar han ett elakt porträtt av henne, bland annat med hjälp av de förtroliga brev de utväxlat. EWB går så lång så att hon säger att det var Ola Hansson som satte stopp för ett av 1880-talets mest innovativa författarskap och att Stella Kleve sedan inte fått den uppmärksamhet hon förtjänat. Endast Birgitta Ney har i sin doktorsavhandling Bakom bilderna försökt upprätta Kleves författarskap. EWB påpekar att Ola Hansson lånat en massa av Stella Kleve och att hon jämnat vägen för honom. Nu gick det inte så bra i alla fall. Laura Marholm, som var balttysk dramatiker, översättare, essäist, novellförfattare och recensent hjälpte Ola Hansson på traven i Tyskland. Snart var de ett lika betydande som utmanande par i den litterära världen. Laura Marholm var en konservativ särartsfeminist, intelligent och dominerande, som ömsom förde intellektuella samtal, ömsom stoppade strumpor och lagade mat. Båda intresserade sig för psykologi och neurologi. Freud läste Hansson och Hansson läste Freud. Hanssons och Marholms storhetstid tog ett brått slut i början av 1900 - talet. Båda fick psykiska problem och irrade omkring i Europa. Laura Marholm föddes i Riga 1854 och dog 1928 i Majori i Lettland. Ola Hansson, som var född 1860 i Hönsinge utanför Ystad, dog i Turkiet 1925.
EWB gör en "nytolkning av dekadensen och visar hur den kan användas för att förstå också vår egen tid" står det i baksidestexten. Ebba Witt - Brattström är lika skärpt, välformulerad och lärd som vanligt. Hennes humor och spänstiga berättande gör att hon är både inspirerande och lätt att läsa.
Omslagsbild: Medusa av Arnold Böcklin. 1878

Läs om Ingvar Holms biografi om Ola Hansson HÄR

Stella Kleve och dekadensen

Ung flicka med handskar heter den vackra bilden på omslaget till Berta Funcke (1885) av Stella Kleve i Vinga press nyutgåva 1995. Tamara de Lempicka heter konstnären. Stella Kleve är pseudonym för den blott 20 - åriga Mathilda Kruse från Norra Mellby i Skåne. Berta Funcke kom ut med benäget bistånd av den kontroversielle danske journalisten och författaren Herman Bang. Den unga författarinnan uppsökte honom med sitt manus på hemresa från några månaders studier i Schweiz där hon tagit del av den nya franska realismen. Allra mest påverkade henne Baudelaire, Flaubert och bröderna Goncourt. Stella Kleve angriper sitt ämne med lika delar djärvhet och naivitet. Unga kvinnor förväntades inte direkt ha någon sexualitet. Och i vilket fall som helst var det inget man fick låtsas om. Stella Kleve skriver om dessa drivhusplantor som hårt snörda, anemiska och anorektiska ömsom inviterar ömsom stöter bort de unga männen. Berta Funcke debuterade i sällskapslivet vid 17 års ålder. Hon är djärv i konversationen, nästan på gränsen för vad som går an; hon klär sig personligt och smakfullt. Men några nära väninnor har hon inte. Däremot vet hon att alla män blir förälskade i henne förr eller senare. Berta F har karltycke. Berta Funcke är sysslolös och lider av livströtthet och pessimism. Hon är trött på det liv hon lever. Diagnosen är bleksot och ordineras miljöombyte. Fadern reser med. Berta F träffar under resan den verserade dandyn Nils Max (för vilken Herman Bang stått modell). För första gången känner hon sig förstådd. De har mycket att tala om och Berta känner sig väl till mods. Men deras vägar leder åt olika håll. Efter en rad betydelselösa flirter överraskar hon alla med att förlova sig med en dubbelt så gammal, aristokratisk och välbeställd man. Berta har resignerat. Hon gör ett gott parti, men hur är det med förståelsen och de gemensamma intressena? 
Kritik och läsare var eniga. Detta var osunt sjukligt och motbjudande. Man blandar ihop författarinnan med hennes huvudperson. Den ende som står på Mathilda Mallings sida är den skånske författaren Ola Hansson. Åtminstone tills hon avvisat hans närmanden. Sedan är hon ensam. 
Stella Kleve tillhör det moderna genombrottets författare. Hon skriver noveller och artiklar och 1888 kommer en ny roman, ALICE BRANDT.
Därefter byter Stella Kleve namn, nationalitet, miljö, språk och civilstånd.
 

Familjeflicka goes enfant terrible

1864 föddes Mathilda Kruse på gården Oskarsfarm utanför Sösdala mellan Hässleholm och Höör. Redan i sjuårsåldern vet hon att hon ska bli författarinna. Som tioåring är hon en flitig dagboksskriverska.
Efter studierna reser hon och kommer i kontakt med den dekadenta franska litteraturen.
I Köpenhamn uppmuntras hon av den ökände författaren Herman Bang. Han ger henne pesudonymen Stella Kleve och uppmuntrar henne att ge ut sin första roman Berta Funcke (1885) och skrev till och med ett förord i den. Vilket inte gjorde saken bättre - tvärtom.
Det blev skandal. En ung, naiv, oerfaren flicka skriver en bok om flickors/kvinnors undertryckta erotiska känslor. Om flirtationer.
Novellen Pyrrhussegrar med samma ämne kom tidskriften Framåt på fall.
Den moraliska upprördheten var oerhörd. Inte ens kvinnosakskvinnorna var nöjda.
Med tiden byter Mathilda Kruse land, civilstånd, efternamn och litterär form.
Hon blir Mathilda Malling, gift med den danske köpmannen Peter Malling, och kommer så småningom att skriva historiska romaner och familjeromaner. Det betyder inte nödvändigtvis att hon uppgivit sina idéer. Men serverar dem på annat sätt, i annan form.
Kvinnors situation är alltid föremål för Mathilda Mallings intresse.
Kanske skulle Mathilda Malling fått lite större utrymme i boken.
Ann Lingebrandts Stella Kleve. Det moderna genombrottets enfant terrible i h:ströms serie Litterära profiler påminner om en författarinna som förtjänar att inte bli bortglömd. 1880- talet är en spännande tid inte minst för kvinnor.
De litterära och personliga motsättningarna i den lilla gruppen Det unga Skåne där Stella Kleve , Victoria Benedictsson, Ola Hansson och Axel Lundegård ingick
är intressanta att läsa om. De finns ju ofta dokumenterade på flera håll.
Stella Kleve är mycket en mycket lättillgänglig första bekantskap och något av en pageturner. Den spritter av liv och spänst. Och den är spännande. Och lite sorglig.
Ann Lingebrandt är engagerad och det smittar alltid av sig.

Vidareläsningslistan är inte mindre spännande.

h:ström text & kultur
2011