Harriet Hjorth (1908 - 1977) bodde i Sigtuna. Hon skrev både romaner och fackböcker.
32 böcker hann det bli.
Blomstervandringar kom ut 1980. Det är en presentutgåva av tre tidigare utgivna titlar.
Vårens och försommarens örter
Högsommarens örter
Eftersommarens örter.
Jag tittade speciellt på Högsommarens örter och hittar där nattviolen eller nattyxne.
En gammal favorit som doftar endast i skymning.
Per Daniel Amadeus Atterbom talar om nattviolen som "den lilla nunnan som ensam vakar än"
medan Karlfeldt älskogsört.
Ebba Lindqvist skriver 1940
Ingen blomma liknar denna
ingen blomma står så ensam.
---
Rör den inte,
bryt den inte!
På sin späda stängel bär den
hela sommarnattens ljus
En annan favorit är gulmåran, doftgräs, Jungfru Marie sänghalm.
Gulmåran varken doftar eller lyser med sin färg om natten.
Den ströddes förr på golven vid festliga tillfällen även om det ansågs att den kunde orsaka träta.
Karlfeldt nämner ofta gulmåran i sina dikter. Här ur Hösthorn:
Nu när de trötta sova
kornknarr, sänghalm
vill jag gå ut och lova
skymningens unge gud.
Ned över gula bingar,
kornknarr, sänghalm
sänker han mjuka vingar
sakta och utan ljud.
---
Gultörnet, de atlantiska hedarnas ört
"Furze" eller "gorse" i den irländska och engelska skönlitteraturen;
till exempel på Egdon Heath i Thomas Hardys roman med samma namn.
Ärttörne är ett annat namn.
Linné lär ha fallit på knä och gråtit av glädje när han först såg ärttörnets solgula, aromatiska blommor på det
engelska hedlandet.
Harriet Hjorth själv stötte på gultörne under en vistelse i Provence strax efter kriget.
Inlägg
