Modigt och rörande

Jag har inte läst något av Martina Haag tidigare. Men nu läste jag Det är något som inte stämmer. Den tilldrar sig på två plan; det ena där själva berättelsen äger rum och det andra när den skrivs i en STF - stuga i  Ráhnukka, Europas sista vildmark. Bokens huvudperson, Petra, tillbringar tre veckor i ensamhet som stugvärd i en sällan besökt fjällstuga. Petra är sårad och illa åtgången. Hon har lämnat alla sina kryckor hemma; cigaretterna, de ångestdämpande pillrena och sömntabletterna. När hon lämnar stugan är hon inte botad, men har uppnått en viss balans. Och hon har hon skrivit 195 sidor. Petra längtar efter de små sönerna som varit i Grekland med sin far, Anders Wallin. Bokens absolut bästa delar är de som beskriver det mest smärtsamma. Det hela börjar med att Petra känner på sig att något inte stämmer; Petra fattar misstankar på allvar; Petra försöker tala med Anders, som slår ifrån sig; Petra försöker med familjeterapi, Petra förhandlar med sig själv, Gud och Anders. Hon ska byta glödlampor, hon ska städa under alla möbler, hon ska inte jogga så mycket och hon kan visst säga upp kontraktet på sin lilla skrivarlya. Bara Anders inte lämnar henne. Anders förnekar i det längsta att det finns någon annan. Men en vacker dag är tiden mogen. Anders talar och säger att han faktiskt blivit kär i Klara Boman. Martina Haags skildring är så naken och enkel och så stark. När det är som värst tröstar sig Petra med att krypa in i Anders´röd - och svartrutiga jacka för där finns förfarande kvar en doft av honom. Lotta Kühlhorns omslag är kongenialt.