Skriva 2020:2

Tidskriften Skriva. Allt för dig som skriver står det. Men jag skulle kunna tycka att den är lika mycket för den som läser. Visst, det talas mycket om skrivandets hantverk, men det är väldigt intressant att ta del av även för läsaren.  Här finns intervjuer, tävlingar av olika slag, övningsuppgifter och reportage. Helena Thorfinn, svensk författare som bor i Washington DC, åker till Denver i Colorado och intervjuar Stina Jackson som vuxit upp i Skellefteå men som bott i Kanada i många år. I Denver sitter hon och beskriver naturen i Västerbotten med hjälp av en tallkotte och en grankotte ifrån Sverige. Blott Sverige svenska kottar har. De amerikanska är större och gråare. Förra romanen, Silvervägen, har kommit ut på 29 språk. Den finns på engelska också men är inte köpt av något amerikanskt förlag. Den senaste romanen, Ödesmark, som just har kommit ut handlar också om ett mord i glesbygd. Som förebilder nämner hon den ordknappe Cormac McCarthy, Flannery O´Connor och William Faulkner. Alla tre är sydstatsförfattare. Svenska förebilder är Kerstin Ekman, Sara Stridsberg och Lina Wolff.
Att bygga en bok är titeln på ett jätteintressant reportage där Elin Boardy beskriver skrivprocessen bakom sin senaste roman Nätterna på Winterfeldtplatz allt ifrån den första idén 2015 när hon läst Den sårade divan av Karin Johannisson och Anders Rydells bok om nazisternas bokbål, Boktjuvarna. Kvinnorollen i 1920 - tqlets Berlin och bokbålen malde i hennes bakhuvud medan hon redigerade sin förra bok, Tiden är inte än, en bok om digerdöden. Hon gjorde skisser och utkast i en liten anteckningsbok; hon hittar en Pinterst - bild som passar till hennes huvudperson, Hedvig, en läkardotter som åker ensam till Berlin. Sedan börjar Elin Boardy att skriva. Researchen får ta tid. Hon läser, tittar på bilder och kartor och åker till ort och ställe. Med sig i skrivprocessen har hon författaren Jessica Schiefauer med vilken hon har ett "bläckäktenskap" alltsedan 2001 när de först träffades på en skrivarkurs. De läser varandras manus gång på gång, bollar idéer och föreslår ändringar. 
Detta och mycket, mycket annat kan en läsa i detta enda nummer av Skriva
Undrar just om varje nummer av Skriva är så intressant? Det ska jag kolla upp.

Grattis Jessica Schiefauer!

När hundarna kommer av Jessica Shiefauer är en ungdomsbok som skulle lämpa sig i olika diskussionsgrupper och vid föräldramöten. Och det är i högsta grad en bok för vuxna också. Precis som Vi måste tala om Kevin av Lionel Shriver. Det är så hemskt det tragiska som händer av inga egentliga skäl alls. Eller kanske beroende på att någon avviker i någon liten mån. Eller kanske bara råkar vara på fel plats vid fel tillfälle. Maktspråket är till vissa delar subtilt, men makten utövas med fullständig självklarhet. Den första kärleken mellan Isak och Ester skildras ömsint. Även den innehåller en del våld. Isaks lillebror, Anton, däremot upplever en helt annan relation. Han träffar en annan ung man med lysande ögon och bullterrier, men inget namn. Denne namnlöse lockar Isak i en blandning av skräck och fascination. Han har en blixt tatuerad på handen. Det talas om torshammare och ritas hakkors på läroböcker. Den namnlöse representerar spänningen och det farliga i en värld som Isak aldrig mött tidigare. Han känner suget från de mörka djupen. Att det sedan går så långt som det gör har Anton ingen förklaring på.  Men så småningom tar han sitt ansvar och inser också vad den namnlöse "kamraten" går för. Vuxenblivandet blir dyrköpt för både för Anton, Isak och Ester. Allra kostsammast blir det naturligtvis för den som inte fick chansen att bli vuxen. Tre familjer skakas i sina grundvalar av händelserna i När hundarna kommer. Hundarna symboliserar en värld som blivit hotfull; en värld i vilken en behöver kunna försvara sig. 2011 fick författaren Augustpriset för Pojkarna. Och nu var det alltså dags igen! Så välförtjänt!