Haru wa akebono

Kuddboken har kommit på svenska. På Ellerströms lilla ambitiösa förlag.
I förtjänstfull översättning av Vibeke Emond.
Tidigare är den engelska översättningen från 1967,
The Pillowbook av Sei Shonagon av svenskättlingen Ivar Morris mest känd.

Den okända hovdamen Sei Shonagon (pseud.) levde troligen 996 - 1017 vid kejsarens hov i Kyoto under Heiantiden 794 - 1165.
Hon hade ett starkt behov av papper och penna. Om hon var ur humör av något skäl behövde hon bara sätta sig att skriva så kom hon i jämvikt igen. Hon skrev om många olika ämnen, hovets seder och bruk, kläder, hon beskrev olika personer och hon gjorde listor. Non listade förargliga saker, saker som hon tyckte mycket om och eleganta saker. Sei Shonagon har i hög grad bidragit till den historiska och kulturhistoriska kunskapen om denna tid. Monica Braw, fil dr i historia och författare, har anmält Kuddboken
i SvD. Hon avslutar: ..." människor är sig mycket lika överallt, alltid."
Haru wa akebono är inledningsorden till Kuddboken In spring it is the dawn... (Ivar Morris)
Det blir många fler ord på svenska.

Såpa och dagbok från 1000-talets Japan

Två skrivande hovdamer i Heian (senare Kyoto) på 1000-talet, Murasaki Shikibu och Sei Shonagon presenterades igår på biblioteket i Broby med anknytning till Ljusinstallation III. Kuddböcker och lysande hjältar var titeln på kultur- och bibliotekschef Maria Ehrenbergs inspirerande presentation i ord och bild. (With a little help from her Japanese friends, förstås.) 1000-talet var Japans guldålder och det var under denna tid som samurajväsendet växte fram. Man talade kinesiska men kvinnorna skrev på ett språk som sedan blev japanska.
The Tale of Genji sägs vara världens första roman. Murasaki Shikibu hade fått en gedigen uppfostran av sin far och hon skriver en roman i 54 kapitel som fortfarande känns levande. Händelserna och förvecklingarna i The Tale of Genji skulle hedra vilken modern såpa som helst.

The Pillowbook är mest lik en dagbok med skarpsynta iakttagelser, tankar och reflektioner över livet. Sei Shonagon listar saker hon tycker om, saker som hon inte tycker om, det värsta hon vet och det bästa hon vet, o. dyl. Man kan skratta, gråta och känna igen sig. Språket är mer förfinat, elegant och exakt än Murasakis, men det är ju skillnad på roman och dagbok.
Gemensamt för båda är att de lyriska skildringarna av naturen.
Och visst var båda hovdamer under samma tid men de var inte goda vänner precis.
Murasaki Shikibu skriver surt om Sei Shonagon i den Dagbok som tack vare Ellerströms förlag och översättaren Vibeke Emond nu finns på svenska. Sei Shonagon hade höga tankar om sig själv och tog stor plats när hon väl blivit varm i kläderna vid hovet.
Om man är intresserad av att veta mer om hovlivet i Heian kan man läsa
The World of the Shining Prince: Court Life in Ancien Japan av Ivan Morris.


.