Mrs Calloway´s provkök

Caraway Seed Cake

half a pound of flour

four ounces of butter

four ounces of sugar

two eggs

two teaspoons of caraway seeds

one teaspoon of baking Powder

a little milk

Boken som receptet är hämtat ur heter "Celebrating Charlotte Brontë: Transforming Life into Literature in Jane Eyre" och är skriven av Christine Alexander och Sara L. Pearson. Den handlar alltså om den faktiska bakgrunden till Jane Eyre, och går igenom romanen kapitel för kapitel med kommentarer och information om kläder, mat byggnader, skolor, personer, platser, etc. i den tidens England i allmänhet och i Charlotte Brontës liv i synnerhet. 
I Bilbo äts det också kumminkaka. Och där dricks det öl till!
5/11 kommer fil dr Birgitta Berglund att berätta om familjen Brontë här i Hässleholm. Tror att vi kommer att serveras te, scones och kumminkaka då.

225 grader var nog att ta i, men det tycker jag är medelvarm ugn. 1 l form blev bra. Men, vad är "lite" mjölk? Och så funderar jag över om inte lite citroncest hade gift sig bra med the caraway seed. Vi är två anglofiler som ska utreda saken imorgon när kakan provsmakas.

Seriealbum

I bokförlaget Argassos serie Klassiska seriealbum har turen kommit till Jane Eyre av Charlotte Brontë.
Även om jag är tveksam till idén med att göra serie av klassiker måste jag säga att det är ambitiöst gjort.
Författarinnan presenteras; familjen Brontës släktträd finns med liksom kronologi och ett brev skrivet av Charlotte Brontë. I början presenteras alla personerna i serien.
Och jag tycker att man i stort sett återger berättelsen bra. Manusbearbetningen är gjord av Amy Corzine.
Men den vackre unge prästen St. John Rivers har blivit riktigt grotesk. Och Mr Rochester och Jane påminner lite väl mycket om Rhett Butler och Scarlet O´Hara.
Mycket av det allra viktigaste i Jane Eyre faller så klart bort när romanen blir serie. Och jag tror kanske inte riktigt att serien leder till att man läser hela den odödliga romanen.

Ett extra plus för att det i all enkelhet berättas hur serien blivit till rent praktiskt.

After leaving Mr Rochester

Separationsångest så klart.
Även om den tämjda örnen mr Rochester med den lilla kvittrande sparven Jane på knäet blev lite fånig på de allra sista sidorna i Jane Eyre.
Men det får man unna dem efter allt de gått igenom - tillsammans och var och en på sitt håll.
Charlotte Brontës succéroman från 1847 har älskats av många generationer. Och filmats många gånger. Senast 2011 av regissören Cary Fukunga.
Det finns många tolkningar av romanen.
Några läser med feministiska glasögon, andra med kristna. Jane Eyres psykologiska utveckling, blandningen av gotik och kristendom, motsatsparen Jane och första hustrun den rasande Bertha Mason i vindsvåningen; den änglalika Helen Burns kontra Jane Eyre och Bertha Mason; den temperamentsfulle mr Edward Rochester i motsats till den kyligt målinriktade St John Rivers; Eros eller Agape ; det vardagliga England kontra det exotiska Västindien.
Allt motsättningar som skapar spänningar
Charlotte Brontë fick utstå mycken kritik från många håll för sin roman. Men det tog hon med en nypa salt. Jane Eyre är verkligen inte som en flicka borde vara. Hon är ilsken och står på sig.
Hon är orädd, protesterar och vägrar att låta sig kuvas. Och hon har inte den rätta respekten för män, lärare, mostrar eller annan "överhet".
Jane Eyre och Mr Rochester är själsfränder. Men Jane Eyre och St John Rivers har något annat gemensamt, nämligen sitt högmod. Mitt i all sin anspråkslösthet tycker jag att Jane är högmodig.
Och den gudfruktige prästmannen St John Rivers förefaller lika benhård som uppfylld av sin egen storhet. Jag litar inte på honom, helt enkelt.
Miljön är detaljrikt och utmärkt beskriven. Möblering, färger, sprakande brasor, smattrande regn, klädsel, utseende, hår, ögon och alldeles särskilt pannans storlek beskrivs noga.
Jane iakttar allt och alla och drar sina slutsatser.
Det var helt fantastiskt att läsa om Jane Eyre. Den var ännu bättre den här gången.

Imorgon blir det diskussion i läsecirkeln. Jag får kanske revidera mina intryck... Vem vet?