Dvärgen

Pär Lagerkvists roman Dvärgen kom ut 1944. Den blev en framgång både hos kritiker och allmänhet och är en av författarens viktigaste romaner.  Dvärgen är huvudperson i romanen som berättas som en dagbok skriven av honom själv. Han är dvärg hos den italienske renässansfursten Leon Montanza. Fursten hålls väldigt högt av dvärgen som speglar sig i honom. Men ingen är stor inför sin dvärg, säger han. Dvärgen avskyr allt och alla. Han känner vämjelse för de flesta människor och  allt som är ljust, glatt och vackert; han skrattar aldrig och vägrar uppträda som narr. Det värsta han kan tänka sig är att bli skrattad åt.  Dvärgen räknar sig som stående högt över människosläktet och gläder sig över krig och osämja. Han blir alltmer en symbol för ondskan ju längre in i romanen en kommer. Frågan inställer sig: Hur blev Dvärgen sådan? Är han ett offer? Pär Lagerkvist var själv kortvuxen och rödhårig som Dvärgen och han kände även igen en del av Dvärgens  ondska. Alla människor har ondska inom sig. När fursten äntligen bestämmer sig för att gå ut i krig kräver Dvärgen att få följa med. Han byter pennan mot svärdet. Men eftersom han endast är ca 66 cm lång kan han inte vara med i själva striden. Han går omkring i sin rustning och trivs. Det finns en människa i berättelsen som Dvärgen känner en hatkärlek till och henne plågar han livet ur. Dvärgen blev som liten såld av sin mor som blev förfärad när hon såg vad hon fött fram. Dvärgar har ingen mor, ingen far eller hembygd. Det är stark läsning som påverkar. Och en kan ju tänka sig vilket intryck Dvärgen gjorde när den kom ut i andra världskrigets slutskede.

Titel: Dvärgen

Författare: Pär Lagerkvist

Förlag: Aldus/Bonniers

Tryckår: 1963

Antal sidor: 157 sidor

Kris

Karin Boyes roman Kris från 1934 kom 2017 ut i ny utgåva på Lindelöws bokförlag. Den har begåvats med inte mindre än två förord; ett ifrån 2015 av litteraturprofessorn Birgitta Holm och ett senare från 2017 av biskop emeritus Lennart Koskinen. Helt klart kan en behöva vägledning. Nog för att det tog emot i början men plötsligt lossnade det och det resulterade i att jag fick omvärdera Karin Boye, som inte varit min förtjusning tidigare. Kris blev en ögonöppnare. Karin Boye hade varit i Tyskland och gått i psykoanalys och blivit influerad av det. Hon hade lyssnat på Hitler och blivit en stark motståndare till fascism och despoti. Hon hade dessutom fått möjlighet att leva ut sin homosexualitet. Det var här hon träffade Margot Hahnel som senare kom efter till Sverige och levde med Karin Boye i sju år till KB:s självmord 1941. Ingen av deras gemensamma "vänner" erbjöd hjälp eller tröst varpå MH tog livet av sig strax efter KB:s begravning. Karin Boye var mycket influerad av av Elin Wägner och kretsen kring Tidevarvet. Hon kom också att vara aktiv vid bildandet av tidskrifterna Clarté och Spektrum. Det var under Clarté-tiden hon mötte Leif Björk som hon under två år var gift med. Den åtta år yngre Josef Riwkin trägffade hon under arbetet med Spektrum och med honom hade hon en kärlekshistoria som varade i ett år under tiden som hans hustru väntade barn. Kris handlar om Karin Boyes religiösa kris och upptäckten av homosexualiteten. Romanen tilldrar sig i Stockholm på 20 - talet. Karin Boyes alter ego Malin Forst går på Södra seminariet. Där går också Siv Lindvall som Malin blir förälskad i. Siv får aldrig veta något om detta och Malin vet att hennes kärlek är omöjlig särskilt sedan hon sett Siv tillsammans med en man. Men kärleken kan ha ett värde i sig och Siv växer som ett träd inom Malin. Kärleken till Siv öppnar hennes ögon för naturen. Plötsligt ser hon hur vackert det är längs vägen hon går varje dag. Malin känner sig utanför men ändå nära sina klasskamrater. Kris är en elevroman vilket inte är så vanligt vid den här tiden. Den inramas fint av en början och ett avslut i seminariets kapell med religiösa bilder på väggarna som Malin Forst sitter och ser på. Vid slutet av seminarietiden har hennes gudsbild förändrats och hon tolkar bilderna helt annorlunda. När jag började läsa romanen hade jag väl samma syn på KB som grundats på 50 - talet  som en människa som ständigt befann sig i ångest och kval; religiösa och moraliska bryderier. Men den andra sidan av henne glömdes bort. Hon var utåtriktad och samhällsengagerad och deltog i debatten och var en omtyckt uppläsare av egna och andras dikter. Och hon värdesatte spektakel och gyckel. Vem är jag? Vem är Gud? Och Kärleken? Unga har i alla tider funderat kring dessa frågor varför Kris kan läsas än idag. Det är ju så med klassiker.  

I natt gick Gud under

I natt gick Gud under.
Kanske var det ett tomt namnskal, som gick under.
Men namnskalet drog makter som var dödens.
Jag kastar det.
Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn.
Jag kastar deras namn.
Jag står alldeles ny på stranden av ett hav,
och samvetet är inte längre mitt.
Jag kastar det.
Viljan till liv har gjort mig naken.
Viljan till liv har gjort mig seende.
Vad som än kommer skall jag möta med nakna,
seende ögon.

Titel: Kris

Författare: Karin Boye

Förlag: Lindelöw förlag

Tryckår: 2017

Antal sidor: 220

Helena

Joaquim Maria Machade de Assis föddes i Rio de Janeiro 1839. Han blev tidigt föräldralös och måste själv försörja sig på olika sätt. Han kom så småningom att hamna på ett tryckeri och där utbildade han sig och steg i graderna. Han led av att han var mulatt. Dessutom stammade han och var epileptiker. Men han hade en fru som delade hans kulturella intressen. Han debuterade som författare 1863 och blev en av den brasilianska romantikens främste företrädare och kallas ibland den brasilianska litteraturens fader. 1876 skrev han romanen Helena, som beskriv som "en incestuöst färgad kärlekshistoria". Jag ställer mig lite frågande till den beskrivningen. Jag tycker att den här klassiska romanen är en pärla. Den tilltalar fortfarande brasilianarna och kommer ständigt i nya upplagor. Däremot är Machado Assis inte så känd utomlands. Helena börjar med kanslirådet Vales frånfälle. När testamentet öppnas visar det sig att det finns en dotter som ingen i familjen känt till. Att kanslirådet varit alltför intresserad av kvinnor är en offentlig hemlighet och något hans vackra hustru väl känt till men valt att vara tyst om. Kanslirådet har föreskrivit att dottern, Helena, som nu är 16 år ska bo med familjen och behandlas som en familjemedlem. Gamla faster Ursula gillar inte arrangemanget, men kanslirådets son Estácio är generös och tycker att Helena ska få del av både familj och arv. Den cyniske doktor Camargo är sedan länge en vän i familjen liksom fader Melchior, kanslirådets kaplan. De båda männen är olika varandra som natt och dag och ställer sig på olika sidor vad det gäller Helena. Planerna är att Estácio ska gifta sig med doktor Camargos dotter Eugénia, men han har ingen brådska. När Estácios vän Mendonca vill gifta sig med Helena har Estácio många invändningar. Det blir många förvecklingar, sorger, tårar, överraskande avslöjanden och alla lider; mer eller mindre; var och en på sitt sätt. Tiden är mitten av 1800 - talet; det är ett patriarkaliskt samhälle. Männen formar kvinnorna. Slavarna finns med som skuggor i bakgrunden. Stilen är lite gammaldags högtidlig men romanen är mycket lättläst och spännande. En blir väldigt gripen och den som är lättrörd bör ha näsdukar till hands. Helena är en blandning av  Greven av Monte Cristo (Alexandre Dumas d.ä.), systrarna Brontë och Gösta Berlings saga. Översättning från portugusiskan av Lars Axelsson, Bokförlaget Pontes 1988.

Barabbas

I nobelpristagaren Pär Lagerkvists småländska hem fanns det inga böcker utöver Bibeln, psalmboken och postillan. Men religionen och tron var inget självklart för honom. Han beskriver sig som andlig men inte religiös. I romanen Barabbas skildrar han nutidsmänniskans rotlösa sökande efter en tro. Barabbas är en förbrytare. Han är hård och kärlekslös och tar gärna till våld. När han och Jesus ska korsfästas väljer folket att släppa Barabbas. Han känner en märklig dragning till Jesus i hela sitt återstående liv. Han tänker att han vill tro, men det går inte riktigt. På Cypern i koppargruvorna länkas han samman med en man som plötsligt faller till marken och ber. De ber tillsammans. Men på direkt tillfrågan om han är en kristen svarar Barabbas nej. Hans slavbroder blir korsfäst, men Barabbas klara sig återigen. Den harmynta kvinnan, som Barabbas våldfört sig på en gång, blir stenad. Barabbas hugger ihjäl den som kastar första stenen och smyger tillbaka på kvällen för att begrava kvinnan. I Rom beslutar sig Barabbas slutligen för att ställa sig på de kristnas sida, men misslyckas totalt. Barabbas har inte haft några föräldrar eller någon annan människa som månat om honom. Han kommer att för alltid stå utanför samhället. En känner sorg för den här ensamma personen som så gärna skulle vilja höra till någonstans. Lagerkvists språk är enkelt; ibland direkt naivt. Det är enkla människor som befolkar hans roman. Barabbas är Lagerkvists mest översatta roman. En förstår att den betyder mycket för många människor.
I sin lyrik har Lagerkvist en annan approach till ämnet och är mera expressiv. Barabbas kom ut 1950. Lagerkvist fick Nobelpriset i litteratur 1951. Redan 1940 hade han kommit in i Svenska Akademien på stol nr 8 efter den beundrade läromästaren Verner von Heidenstam.

Mina drömmars stad

Första delen i Per Anders Fogelströms romanserie Stad har titeln Mina drömmars stad (1960). En följer bondpojken Henning Nilsson som flyttar till Stockholm, staden i hans drömmar. Året är 1860. Det är svårt med såväl arbeten som bostäder. Många unga flickor tvingas prostituera sig för att dryga ut sina usla löner. Henning får tränga ihop sig med flera okända människor i ett enda litet rum. Alla är inte så trevliga som Annika som är dotter till Storsäcken som hyr ut. Annika vill ut och bort ifrån smuts, slit och trängsel. Jag tycker att Henning har tur med sina kamrater. Dalfolket är säsongsarbetare och känner lite folk sedan tidigare som kan hjälpa Henning. Henning tar de arbeten han kan få och får rykte om sig att vara en lugn och skötsam arbetare. Inte alls som vännen Tummen, som är en glad, energisk och lättretad socialist som ser fram emot en ordentlig revolution. Ungdomarna utforskar Stockhlm - inom rimliga gränser, förstås. Mina drömmars stad är en fantastisk stockholmsroman- historiskt och kulturhistoriskt. Det är en smutsig och ohygienisk stad vid den här tiden. De fattiga bor på Söders höjder och ser ner på de rikas hus som ligger lägre. Henning kommer att bo på Åsögatan med Lotten,  som är dotter till Tvätt - Malin. Lotten är precis den hustru Henning behöver. Hon är bestämd och mycket renlig. Smuts och löss är hennes värsta fiender. När det gäller familjen är hon en tigrinna. Henning sliter för sin familj. Han bär tungt i kvarnen, på bygget och i hamnen; han blir svett; han blir kall; han släpar sig upp för de många trapporna till hemmet. Henning känner krafterna sina trots att han knappt har hunnit till medelåldern (33 år). En följer familjen och deras bekanta fram till 1880. Fogelströms romankaraktärer kommer en nära. De känns så levande och en engagerar sig i deras liv. Mina drömmars stad är en levande klassiker som i högsta grad tålde omläsning.

Tjänarinnans berättelse

Jag är förstummad och på samma gång väldigt obehagligt berörd efter att ha läst Tjänarinnans berättelse av kanadensiska Margaret Atwood. Varför har hon inte fått Nobelpriset för länge sedan? Tjänarinnas berättelse kom ut redan 1985, men jag har alltså inte läst den förrän nu. Det som är så kusligt är att den känns så aktuell. Vi befinner oss i Gilead i USA. En teokratisk totalitär regim har tagit makten. Den smög sig in sakta men säkert för att plötsligt slå till med full kraft från den ena dagen till den andra. Kvinnorna fråntas alla rättigheter. Deras banktillgångar överförs till mannens. De är förbjudna att läsa och skriva; det finns inga speglar, knivar, saxar eller rep. I det gamla samhället hade miljöförstöringen gjort att människors förmåga till barnalstring avtagit. Tjänarinnorna i röda, fotsida kläden och vita huvuddukar  är de som ska föda barnen åt de Anförare vars hustrur (!?) inte kan få några barn. De är vandrande livmödrar på två ben. Martorna är uppasserskor; Tanterna har utbildat Tjänarinnorna på Institutet. Överallt finns Ögonen, Väktarna och de vakthavande Änglarna. Tjänarinnan Offred, som tillhör Anföraren Frederick Waterhouse, är den som berättar. Hon har inte varit Tjänarinna länge nog för att ha glömt sitt forna liv med man och barn. I Muren, som omger Gilead finns det krokar där människor som på något sätt brutit mot de stränga reglerna hängs upp i avskräckande syfte. Och naturligtvis finns det strålkastare och taggtråd. Det finns många bibliska referenser i Tjänarinnans berättelse. Gilead och Marta är bara ett par exempel. Romanen är fragmentarisk; scenbytena kommer hastigt på och tidsplanen varvas. Men ett sådant fantastiskt genomförande av den här dystopiska berättelsen. Margaret Atwood har djupa insikterna i det mänskliga psyket. Samtidigt har jag sett TV - serien med Elisabeth Moss i huvudrollen. Jag har lite svårt hennes minspelet. Jag tycker inte att Moss har så många ansiktsuttryck. De är desamma här som när hon spelar Peggy i Mad Men. Men jag tycker ändå att filmen är ett utmärkt komplement till boken. Ett och annat är annorlunda i filmen, men stämningen överensstämmer. Jag tror att jag är glad att jag läste boken först.  Så bra att den kommer i ny utgåva i september. Atwood är beundransvärd.

Lyrans Feministsommar 2017

Väggen

Äntligen! har jag läst Väggen av österrikiska Marlen Haushofer (1920 - 1970). Jag har försökt många gånger tidigare, men det har alltid varit fel tillfälle. Nu ska vi diskutera den i läsecirkeln och då var det bara att göra det. Och vilken märklig bok! En klassiker och ett mästarprov. Så många tankar den lämnar en med. 1963 kom Väggen ut i Österrike. 1988 kom den på svenska och nu 2014 har den kommit ut i nyöversättning av Rebecca Lindskog på bokförlaget Thorén & Lindskog. 2012 blev Väggen film. En kvinna, vars namn aldrig avslöjas, åker på besök till sin kusin Luisas och dennas mans, Hugo Rüttlingers, jaktstuga i bergen i en kitteldal vid slutet av en ravin nedanför branta berg . Luisa och Hugo försvinner efter ett kvällsbesök i byn. Kvinnan, som är änka och har två flickor, finner sig vara alldeles ensam och avstängd mot yttervärlden av en genomskinlig vägg. Hugos hund Lo,

en bayersk viltspårhund, blir hennes enda sällskap; en alldeles underbar och förstående vän. Naturligtvis undrar hon vad som hänt - om det hänt något? Det stora diskussionsämnet i kvinnans kretsar hade varit kärnvapenkrig och dess följder. Hon ser döda  människor som stelnat i sina rörelser på andra sidan väggen och undrar om hon verkligen kan vara den enda levande på sin sida väggen. Så småningom får hon sällskap av en ko och en katt. Hon tar itu med att kartlägga förråd; hon planerar odling; hon månar om sina djur och hon upptäcker vad hennes händer kan uträtta. Som läsare börjar man undra. Finns väggen? Skildrar Väggen ett utsnitt av ett mentalt tillstånd? Civilisationskritiken är tydlig i vilket fall som helst. Kvinnan förefaller mig inte särskilt sympatisk och själv föredrar hon definitivt djur framför människor även om hon saknar skrattet. Hur gammal kan hon vara? Mellan 40 och 45, skulle jag tro. Påfallande är hur lite hon tänker på sina barn. Hon säger sig ha varit en bra småbarnsmamma, men sedan blev hon främmande för dem. Fäboden som kvinnan finner under sina promenader i trakten blir ett bra sommarviste för djur och människa och är någon sorts paradis på jorden där även de jordiska bekymren släpper. Kvinnan känner att hon förvandlas. Hon lämnar sitt separata jag och uppgår i det stora varat. Hon funderar över om inte fantasin enbart är till men för människan. Själv läser hon bondepraktikan och rättar sig efter den. Kvinnan lär sig döda för sitt uppehälle. Hon saknar frukt, socker, bröd och grönsaker men inte den artificiella människotiden. Kråkorna blir hennes klocka. Hon tänker på det ansvar hon aningslöst tagit på sig när hon gifte sig och blev bunden av "kvävande plikter och bekymmer". Finns det någon mening med det hela? Kvinnan funderar över huvud taget mycket över allmänmänskliga existentiella frågor. Väggen sysselsätter en långt efter avslutad läsning.

"Oroa dig inte - allt är förgäves, som för alla människor före dig." skriver Marlen Haushofer i sitt litterära testamente några dagar före sin död.

Fågeln som vrider upp världen

Efter ett par dagars maratonläsning är jag klar med Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Jag har läst med stort intresse och orienterat mig på en karta över Tokyos olika delar. Avsnitten om japansk - kinesiska kriget i Mongoliet kände jag inte mycket till innan. Murakami är en säregen författare. Somliga teman känner en igen, men en vet aldrig vilken riktning berättelsen tar. Eller - rättare sagt - berättelserna. Den ena historien leder till den andra som leder till den tredje och innan en vet ordet av har en villat bort sig i myllret av ryska dockor. Gränsöverskridandet är ett återkommande tema hos Murakami liksom katter och försvunna flickor. Någon sorts nav i den här romanen är Toru Okada. Han är i trettioårsåldern och kan nog sägas befinna sig i någon sorts livskris. Han är gift med Kumiko som är syster till den förfärlige Noboru Wataya, politiker och slipad affärsman, som är Torus absoluta motsats. Toru är en passiv hemmaman som låter livet hända sig. Frun försörjer. I slutet av romanen har dock Toru bestämt sig för något och agerar efter det. Den torrlagda brunnen i återvändsgränden vid ödehuset spelar en stor roll i Torus liv. Dit drar han sig tillbaka för att tänka. Han träffar en rad kvinnor som får olika betydelser i hans liv; där finns systrarna Malta och Kreta Kano; den uttråkade tonårsflickan Mei; den stiliga lite äldre kvinnan Muskot och hennes överbegåvade, stumme son Kanel. I vissa lägen tänker man på folksagan och ibland Zenbuddhismen ("jag är inget annat än min egen passage"). Det övernaturliga är japanskt. Annars är romanen mera västerländsk och behandlar allmänmänskliga villkor. Litteraturen, filmerna, musiken som Murakami refererar till är västerländsk. Tortyrscenerna är lika kyligt, kliniskt och detaljerat beskrivna som sexscenerna. Humorn glimtar till ibland.
Toru har svårt att skilja mellan dröm och verklighet. Detsamma gäller läsaren. Något utanför styr människan. Endast en liten del av en annan människa är belyst. En får ge sig på nåd och onåd och bara följa med i läsäventyret och inte ställa krav på realism. Jag gillade verkligen Fågeln som vrider upp världen men kände mig något snuvad snuvad på själva slutet.

Händelser vid vatten

Händelser vid vatten var egentligen inte tänkt att bli en kriminalroman. Jag upptäckte det medan jag skrev, sa Kerstin  Ekman. Miljön är en den lilla byn Svartvattnet i Jämtland på gränsen mot Norge. Tidsmässigt rör det sig på två plan 70- och 90 -talen. Tidsmarkörerna från 70 -talet är många. Kollektiv, palestinasjalar, demonstrationer, Barbie - dockor, preludin som bantningsmedel, eternitplattor, Fred och Frihet, samhällskritik och rå falukorv på smörgåsen. Själva naturen/landskapet har egentligen huvudrollen i romanen; därnäst människorna. Kerstin Ekman är utan vidare vår främsta naturskildrare. Hon berättar att hon ofta sitter ute i skogen på en stubbe och läser eller skriver. En av huvudpersonerna Händelser vid vatten är lärarinnan Annie Raft, som kommer söderifrån för att undervisa barnen i kollektivet i Stjärnberg. Hon kolliderar bokstavligen och bildligen med kollektivets starke man horbocken Petrus. Det är inte lätt för en utböling att komma in i bygemenskapen. Annie är inte precis så diplomatisk heller. Unge Johan Brandberg är också en viktig person i romanen. Tre mord skakar byn. Ett holländskt par mördas under sömnen i sitt tält. Och den som börjar nysta upp trådarna många år senare och närmar sig sanningen får också plikta med livet. Det är mycket spännande. Språket är helt fantastiskt. Kerstin Ekman är en god psykolog och iakttagare. Hennes persongalleri känns mycket levande - på ont och gott. Hon gör sig inga illusioner om mänskligheten. Utvecklingen går obönhörligen framåt på bekostnad av naturen. Skog avverkas och uranbrytning planeras. Händelser vid vatten är en rik roman; så mycket större än själva kriminalgåtan. Den kom ut första gången 1993 och fick raskt Augustpriset, Deckarakademiens pris och Nordiska rådets Litteraturpris. Så roligt att Händelser vid vatten kommit ut i nyutgåva; Bonnier pocket i serien Albert Bonniers klassikerserie.

Emily Dickinson

Eva i Torpabacka tipsade mig om Gång på gång är skogarna rosa av Emily Dickinson i en kommentar på mitt inlägg i läsutmaningen Kvinnoalfabetet bokstaven D. Där skrev jag att jag tänkte utforska den amerikanska poeten Emily Dickinson, som jag läst någon dikt av då och då men aldrig riktigt fastnat för. Ann Jäderlund har översatt diktsamlingen som är utgiven på Albert Bonniers förlag. Staffan Söderblom har skrivit ett förord. Efterord, kommentarer och litteraturhänvisningar av Ann Jäderlund. Jag väljer titeldikten som smakprov.

Gång på gång är skogarna rosa -
Gång på gång är de bruna
Gång på gång klär höjderna av sig
Bakom min födelsestad -
Ofta kröns en topp
Jag vant mig vid att se -
Och lika ofta en skreva
Där den brukade vara -
Och Jorden - berättar man för mig
Snurrade på sin Axel!
Underbara rotation -
Av blott tolv iscensatt!

Sallys söner

Sallys söner, 1934,  är fortsättningen på Kvinnor och äppelträd. De är sammanslagna i Sallys bok. Jag kan tycka att man absolut ska läsa dem i rask följd. Tillsammans omspänner de båda romanerna åren 1850 - 1930. Moa Martinson låter ett flertal röster komma till tals i Kvinnor och äppelträd medan Sally är obestridlig huvudperson i Sallys söner. Från att ha varit bråkig och övermodig socialist i Kvinnor och äppelträd har hon nu många flera år på nacken; fyra söner och en dotter som vänder sig ifrån henne när hon blir en klassförrädare och gifter sig med den rike bonden på Vide som skulle bära henne på sina bara händer och offra sitt liv för henne om han bara fick. Sally är olycklig och för ett hårt regemente med stora och små på gården. Ellen Olsson, väninnan som också vuxit upp i arbetarkvarteren i Norrköping, är fortfarande Sallys trogna vän trots att de är diametralt olika. I Sallys söner får vi veta något om Anna Svensson, Sallys mor, som nu försörjer sig som lumpsorterare. Men det råder arbetslöshet och denna syssla behövs åt yngre krafter. Sallys mor är sjuttio år och Sallys behov av hjälp kommer mycket lägligt för Anna Svensson. Sally väntar barn igen. Bonden ska äntligen få en arvinge till gården. Sally fortsätter att vara väldigt rakryggad i allt hon gör. Inget smussel i skymningen. Giftet skaver så klart, men hon försöker ändå göra så gott/rätt hon kan i olika situationer. Moa Martinson var mycket påverkad av Fogelstadsgruppens idéer om kvinnors rättigheter, betydelsen av jorden och fredstanken. Det som skiljer henne från kvinnorna i Fogelstadsgruppen är att hon har den praktiska erfarenheten av vad det är att vara fattig kvinna, av att vara ensamstående mor, av att vara tvungen att arbeta från barnsben, av att inte ha mat på bordet och av att föda barn. Litteraturkritikern Gunnar Brandell har svårt att erkänna Moa Martinson som verklig diktare för hennes , som han uttrycker det, förkärlek för "den påträngande verkligheten." Moa Martinson är intresserad av barnafödandet i förhållande till kvinnan som samhällsvarelse, bättre villkor för arbetarna och revolutionen. Jag fortsätter att läsa Ebba Witt - Brattströms Moa Martinson - biografi. Den är oavlåtligt intressant och tillför mycket när man läser Moa Martinsons romaner. Ebba Witt - Brattström är en god pedagog och förklarar ledigt de komplicerade teorier inom litteraturvetenskapen som är tillämpliga i avhandlingen. LUSTIGKULLE gjorde mig uppmärksam på Moa  - priset  som delas ut varje år sedan 1989 till någon kvinna som skriver i Moa Martinsons anda. 2014 gick det till Kristina Sandberg.

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen  Flukten fra virkeligheten administrerar söndagsbokutmaningen en smakebit på søndag. Vi delar med oss av det vi läser. enda regeln No spoilers! Men idag har hon ledigt och Astrid Terese vikarierar. Klicka på hennes länk så finns här flera smakebitar!
" Den här boken berättar om min bildningsväg i trädgården. I själva verket

handlar den om två trädgårdar, en som är mer eller mindre fantasibetonad och en annan som är påstridigt verklig. Den första är trädgården ur böckerna och minnet, den där drömmens myggfria, ständigt blommande utomhusutopi där naturen uppfyller våra önskningar och vi föreställer oss att vi ska känna oss alldeles hemma. Den andra trädgården är en verklig plats som består av två hektar stenig, motsträvig bergssluttning i Cornwall i Connecticut som jag har ägnat de senaste sju åren åt att försöka odla upp. Det är mycket som skiljer dessa två trädgårdar åt, även om jag varje år för dem lite närmare varandra. ---
Som de flesta andra amerikaner var jag utomhus ett barn av Thoreau.---
(Henry David) Thoreau var i själva verket den sista viktiga amerikanska naturskildraren som hade något att säga om trädgården. Han sådde ett bönland i Walden och anslog ett kapitel åt sina erfarenheter där. Men bönlandet  ställde till det ordentligt för Thoureau. Eftersom han hade en romantisk syn på den vilda naturen fick han dåligt samvete när han diskriminerade ogräset. Och han begrep inte varför han skulle ha mer rätt till trädgårdens frukter än de bofasta murmeldjuren och fåglarna. Svårt intrasslad i motsägelsen mellan de egna behoven och naturens prerogativ måste Thoreau överge bönlandet, och med tiden förkunnade han att han föredrog det dystraste träsk framför vilken trädgård som helst. Med det tillkännagivandet bannlystes i princip trädgården från den amerikanska naturlitteraturen."
Min smakebit kommer från sidorna 9, 10 och 12 i En andra natur av Michael Pollan. 1992. Prisma. Översättning: Lena Lundgren
Lotte Möller tycker att En andra natur redan är en klassiker och att den tillhör det bästa, djärvaste och roligaste som skrivits om gränserna mellan trädgården och samtiden, mellan natur och kultur. En andra natur är helt illustrationsbefriad, men har ett efterord av Simon Irvin.

Trollmarknad

En liten volym på 48 sidor från ellerströms, lilla serien 50, innehåller en nyöversättning av Christina Rossettis Trollmarknad om de två systrarna Laura och Lizzie som lockas av trollens saftiga frukter och hur det går för den som äter av dem. Christina Rossetti (1830 - 1894) var egensinnig redan som barn och hade lätt att få utbrott av raseri. Intellektuell och kulturell verksamhet uppmuntrades i hemmet. Brodern Dante Gabriel Rossetti blev känd konstnär.
Olle Thörnvall har gjort översättningen av Trollmarknad och andra dikter och även skrivit ett förord.

Sång

När jag är död, min kära,
sjung ingen sorgesång,
sätt ingen skuggande cypress,
och inget rosbestånd:
var gräset som jag täcks av
med dagg och regnets ström:
och om du vill det, minns mig,
och om du vill det, glöm.

Jag märker inga skuggor 
och regnet stör ej ron,
jag hör ej näktergalen då
som tycks ge plågan ton:
och drömmande i skymning
som ej blir natt, ej dag,
kanhända att jag minns dig,
kanhända glömmer jag.

En Stina för själen

Tack, Modernista för nyutgåvan av Hitom himlen (1946) av Stina Aronson (1892 - 1956) med förord av Jenny Tunedal, poet och litteraturkritiker.
Stina Aronson utbildade sig till lärare, men hon slutade sin yrkesverksamhet när hon gifte sig med läkaren Anders Aronson och flyttade till Sandträsk i Norrland där han blev överläkare på sanatoriet.
Livet blev inte riktigt som Stina Aronson tänkt sig. På 20 - talet skrev hon tre romaner; sedan kom en  tid av tystnad. 1931 återkom hon med Feberboken som var mera av experiment och uppror. (Den älskade poeten i romanen har för övrigt sin verkliga förebild i Artur Lundkvist). 1936 dör Anders Aronson och Stina Aronson flyttar tillbaka till Uppsala. 
1946 kommmer romanen som blir hennes stora genombrott, Hitom himlen.
Det var länge sedan jag läste en roman med sådan andakt. Hitom himlen är mäktig. Skildringen av den storslagna naturen och de kärva, fromma, ordknappa människorna och deras strävsamma liv är mästerlig. Människorna i norr har hörsammat väckelsen till skillnad från de ogudaktiga sörlänningarna. Den stränga laestadianismen som förbjuder gardiner (djävulens kalsonger), färg på husen och blommor i trädgårdarna sätter naturligtvis sin prägel på de frälsta.
Emma Niskanpää är inget undantag. Hon är en saktmodig änka som lever sitt liv i väntan på brev från den älskade sonen, mitt John, som vårdas på ett sanatorium långt hemifrån det ödsligt belägna barndomshemmet. Emma Niskanpää gör ett outplånligt intryck på läsaren. Hennes tåligt burna lidanden, själsstyrkan och modet hos denna enkla kvinna som lever helt i samklang med ljuset, mörkret och skuggorna som omger henne ute och inne. Och aldrig att hon skulle svika djuren i fähuset hur högt uppåt väggarna snön än ligger.
Stina Aronson lyfter fram Norrland i sitt författarskap. Hitom himlen är en kvinnoroman och en roman om de små tingen i vardagen. Och om stillheten. Och långsamheten. 

Bokbloggsjerka 24 - 27 maj

ANNIKAS
bokbloggsjerka 24 - 27 maj ställer frågan om vi brukar läsa om böcker.
Mitt svar blir ja, men inte så ofta som jag egentligen skulle vilja.
Kanske läser jag om avsnitt i böcker? Kanske slår jag upp vissa ställen där jag tycker mig ha glömt sammanhangen?
I alla fall så har jag de senaste dagarna läst om Hohaj av Elisabeth Rynell. Helt och hållet.
Och jag tror att det blir en omläsning till framåt hösten då den (troligen) kommer att dyka upp i läsecirkelssammanhang. Men det tål den.
Hohaj kom ut 1997 och nominerades till Augustpriset och fick bl. a. Sveriges Radios Romanpris,
Hohaj är namnet på ett litet samhälle i Lappland där romanen utspelar sig. Två parallella kärleksberättelser under svåra förhållanden är stommen i boken. Inte många namn nämns och de namn som förekommer är ofta inte de verkliga. Berättarjaget sörjer förlusten av sin man och saknar kärleken dem emellan. Inte för att den på något sätt var problemfri, men den fanns där.
Aron - som inte heter Aron - är på flykt undan sitt förflutna och finner en tillflykt hos Helga och Salomon.
Inna - som heter Inna - har fortfarande sin döda mor som bästa vän. Hon bor med sin invalidiserade far som är ondskan personifierad. Men hur blev han sådan? Inna vet inte om något annat liv. Men så träffar hon Aron när hon plockar hjortron och han getar hästar. Och något nytt okänt växer fram. 
Sakta men säkert.
Det ligger något tidlöst över den här romanen. Elisabeth har en sällsam förmåga att se in i människor och att beskriva det hon ser. Och hennes sätt att  att skildra natur - både det oberörda, stränga och det vackra, förlåtande - står i en klass för sig.
Det är så poetiskt och vackert, även när det är som svårast, mörkast och kallast.
Hohaj är filmad och har blivit teater.

Det visa regnträdet

1994 fick japanen Kenzaburo Oe (1935 - ) Nobelpriset i litteratur med motiveringen
"som med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden"
Oe blandar saga, myt, realism, groteskeri, historia med självbiografiskt stoff.
Själv talar han om grotesk realism.
Oe känner väl till europeisk litteratur. Han är påverkad av fransk litteratur och filosofi. Existentialismen intresserade honom och han skrev sin examensuppsats om Sartre.  
Andra som påverkat honom är Selma Lagerlöf, Dostojevskij, William Blake, Henry Miller och Rabelais
Romanerna Mardrömmen, Tid för fotboll, M/T och berättelsen om skogens under kom ut 1964, 1967 och 1986.
1996 kom novellsamlingen Det visa regnträdet. Den innehåller sex noveller från tiden för debuten 1957 till 1990. 
Här får man en god uppfattning av Oes tematik. 
I den första novellen, Boskap, berättas om en färgad flygare som blir fånge i en litet japanskt samhälle. Efterkrigstidens Japan, förhållandet stad/landsbygd, barnets perspektiv , liv och död, fattigdom och svält möter oss. Barnen lever ett sorglöst, spännande liv fastän hungern river i magen.  
Våldet ligger nära ytan. Boskap handlar också om vuxenblivande. 
De dödas överflöd handlar om fattiga studenter som arbetar med att flytta mängder av lik från det ena formalinbadet till det andra. Liv och död igen. Och en makaber humor.
Lär oss att växa ifrån vår galenskap är en absurd, rabelaisk novell om en fet fader (han väger hela 80 kg!) och en likaledes fet, efterbliven son som kallas Ior. Far och son lever i en kvävande symbios.
Den onaturligt magra modern försöker ibland få lite ordning på saker och ting.
Novellen handlar om frihet och beroende. Och galenskap, förstås.
Planetens övergivna barn är självbiografiskt influerad novell. Dottern till en författare berättar om Ior, sin äldre bror som är hjärnskadad, och hur föräldrarna lämnar Japan och barnen för Kalifornien där fadern fått en gästprofessur. Modern följer med för att ta hand om faderns "kris".
Oes äldste son Hikari föddes med en hjärnskada. Läkarna lämnade inget hopp för framtiden. Men Hikari utvecklade en ovanlig musikalitet och är idag en framstående tonsättare.
Jag tyckte verkligen om den här novellsamlingen och ämnar fortsätta att läsa Oe.
Förstår egentligen inte att jag inte läst honom tidigare...
Och varför är så få titlar översatta till svenska? 

  .