Dagens dikter

Igår råkade jag passera radion just som Dagens dikt lästes. Idiomet var omisskännligt. Jacques Werup läste en dikt ur sin egen nyutgivna bok Du har funnits här. Poesi på liv och död. Du har funnits här är såväl en självbiografisk essä som en lyrikantologi. Werup berättar om vad poesi är, hur han blev poet och om ”dikter och diktare jag tagit med mig till den öde ön.”
”Den urgamla diktkonsten tycks som gjord för nutida meddelanden från människa till människa," säger han. Urvalet diktare kommer ifrån 1900 - talet. Den yngste är Emil Jensen, född 1974, sjungande poet liksom Werup själv.   Äldst är tjecken Jaroslav Seifert, född 1901. Jag noterar förnöjt att såväl Leonard Cohen som den walesiske prästen och poeten R. S. Thomas finns med bland de utvalda poeterna. Många av de dikter Werup valt ut är de han finner trösterika. "Poesin är samtal - korta dialoger om livslånga erfarenheter. Varje diktare sträcker fram en livboj", summerar Jacques Werup sin sympatiska bok. Werup valde att läsa en dikt av Lars Gustafsson:
Det skall vara en dag      

Det skall vara en dag i början av augusti
svalorna borta men någonstans en humla
kvar som prövar sin stråke
i hallonskuggan

En lätt men inte envis vind
skall gå över augusti månads ängar

Du skall vara där 
men du skall inte tala så mycket
bara stryka litet över mitt hår
och se mig i ögonen

med det där lilla leendet
längst inne i ögonvrån
Och så vill jag
inte utan lättnad

se denna värld försvinna

Essän i IT - åldern

1500 - talsfilosofen de Michel Montaigne (1533 - 1592) var den som uppfann essän. Många har senare refererat till honom från Francis Bacon till Virginia Woolf. Den första volymen Essäer kom ut 1580. Därefter har de översatts och kommit ut i nya upplagor inte minst i Sverige där det senast kom ut en nyöversättning av Jan Stolpe i pocketutgåva. Nu kommer en ny bok om Montaigne av Antoine Compagnon på Atlantis förlag också i översättning av Jan Stolpe. Antoine Compagnon är egentligen specialist på Proust, men när han gjorde radioprogram om Montaigne blev de så populära att de gavs ut i bokform. 
En sommar med Montaigne blev omedelbart en försäljningssucce. Antoine Compagnon lyckas vara både lättsam och lärd skriver litteraturprofessorn 

Arne Melberg i sin recension. Det kanske inte är så svårt med ett sådant ämne som Montaigne. I slutklämmen skriver Arne Melberg att Michel de Montaigne säkert inte hade låtit elektroniken avskräcka. Han hade fortsatt att skriva.

Arvet efter Montaigne växer och frodas skriver Nina Burton i en understreckare 30/5 2009.

Entusiastiska pessimisters spirituella konst är den underbara titeln på en understreckare om essäer av Arne Melberg den 1/12 2012 

Essä: urval och inledning av Arne Melberg kom ut 2013 på Bokförlaget Daidalos

En pärla

Jag gillar allt med den här boken; omslag, format, innehåll.
Iofs brukar jag gilla Elisabeth Rynell även om jag inte läst allt hon skrivit.
Skrivandets sinne är en bok med personliga essäer.
Den inleds med några strofer ur Ekelöfs Coda som börjar så här: 

Allt har sin tid, så även detta mörker
och dessa katakomber - slutligen
behöver livet dem, som vill en mening
---
Elisabeth Rynell berättar om skrivandets glädje och våndan när det i långa perioder inte går att skriva alls.
"Att skriva är för mig att urskilja, det är min blick, mitt öra och mitt skinn..."  

"... det märkvärdiga sinnesorganet skrivandet sniffar och lyssnar och och spejar inåt och utåt. Och det är någonting jag försöker få sagt nu. Det handlar om sinnena..."

Det handlar om livets mening; om en främmande kvinnas tröstande brev i stor sorg; om den äventyrliga vänskapen med den livfulla Sara Lidman som vid livets slut låg på dödsbädden och hackade på Ivar Lo - Johansson.
Det handlar om Birgitta Trotzig; om Harry Martinson och Verklighet till döds som är en viktig bok för Elisabeth Rynell. 
Det handlar om det kärlekslösa med köpcentra och kalhyggen; om välsignelsen med skogen, tystnaden, den knarrande snön och hunden Pajo som glatt gräver tunnlar i snön i den lilla byn i Älvsbyns kommun där Elisabeth Rynell under några år hyrde ett torp.
"Man kan säga att jag kom till byn strax före stängningsdags. En självklar livsordning sedan århundraden drog sina sista andetag. Gammelhästen gick till slakt andra sommaren jag var där, de yngre männen gick sina sista säsonger i timmerflottningen på Piteälven, lanthandeln sju kilometer bort kunde ännu förse mig med allt från falukorv till diskställ och fogsvans."
Numera bor Elisabeth Rynell i Stockholm och Hälsingland.
Det publika genombrottet kom med Hohaj 1997. För den fick hon Sveriges Radios romanpris. Sedan kom Till Mervas 2002 och 2009 Hitta hem.
Skrivandets sinne är utgiven på Albert Bonniers förlag.
Johan Ask har gjort den fina omslagsillustrationen.

Mary had a little Lamb

När jag läste Virginia Woolf, Ett eget rum lade jag namnet Charles Lamb på minnet.

Om honom säger hon så här: "Av alla döda är Lamb en av de mest kongeniala."

Till honom så här: "Berätta för mig hur du skev dina essäer."

Lyckligtvis fanns det en essäsamling av Charles Lamb (1775 - 1834) i bibliotekets magasin.

Det var genom sina Essays of Elia utg. 1823 som han blev mest känd.

Dessa essäer hade blivit mycket populära i London Magazine.

Charles Lamb hade sinnessjukdom som en skugga i livet. Någon tid var han själv föremål för psykiatrisk vård. Men hans tio år äldre syster, Mary,  fick riktiga vansinnesutbrott. 

1796 knivdödade hon deras mor i ett sådant anfall. Hon slapp fängelse eftersom brodern lovade att ta hand om henne. Han lärde sig att tyda hennes skiftande ansiktsuttryck och visste när det var dags att sätta på tvångströjan och/eller lägga in henne på sjukhuset. Mellan utbrotten var Mary en helt fungerande människa; charmerande och begåvad. 

Tillsammans gav syskonen ut Tales from Shakespeare.

De ville göra Shakespeares dramatik tillgänglig för barn.

Charles Lamb var mycket intresserad av teater och var en flitig teaterbesökare. Men Shakespeare skulle läsas inte ses, tyckte han.

Redan under skoltiden på internatet Christ´s Hospital i London kom Lamb i kontakt med Samuel Taylor Coleridge (1772 - 1834), poet tillhörande den s. k. sjöskolan. De blev vänner för livet.

Charles Lamb älskade London; mest under de livliga veckodagarna. Han gläder sig åt storstadens mångfald och tycker att det vore bättre att vara ledig från arbetet en vanlig dag och inte just på de stillsamma söndagarna.
Han arbetade från sjutton års ålder på Ostindiska Compagniet som kontorstjänsteman. Vid femtio slutade han med en bra pension.

Poeten Sigfrid "Tristan " Lindström översatte Charles Lamb och gjorde urvalet till Essayer.Han beundrade Charles Lambs causerier redan innan han kände till vilken vardagshjälte Lamb verkligen var.

Sigfrid Lindström säger att det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Lambs essäer så förhäxande (ja, han använder ordet förhäxande). Man kan slå upp dem och läsa på måfå gång på gång och de förefaller lika fräscha.

Lamb tycker om små, vardagliga ting som bär på minnen. Han ser redan som ung hellre bakåt än framåt. Jag tycker att rubrikerna på essäerna ibland säger mycket litet om vad de egentligen handlar om. Gammalt porslin handlar egentligen om fattigdom, men tar avstamp i figurerna på en ostindisk tekopp.

Andra kapitlerubriker: Kort avhandling om stekt spädgris; En ungkalrs klagan över gifta personers beteende (Charles Lamb var ungkarl i hela sitt liv); Den pensionerade (här dras följande slutsats: Människan kan aldrig ha för mycket tid för sin egen räkning, och ej heller för litet att göra.)

I De två människoraserna delas människosläktet in i  människor som lånar ut och människor som lånar.

"Läsare, om du till äventyrs är den lyckliga ägaren av en liten boksamling så visa den icke i onödan;..."

E. V. Lucas, som skrev en biografi om Charles Lamb, kallar honom "den mest älskvärda gestalten i den engelska litteraturen". 

Essäerna och vänbreven ger den bästa bilden av personen och författaren Charles Lamb.
Jag måste säga att jag blev riktigt förtjust!

En officer men ingen gentleman

Pierre Loti ( 1850 - 1923) var Julien Viauds författarpseudonym.

Egentligen skrev PL postumt. Han påstod att han dog på ett tidigt stadium och att en ny PL skrev romanerna!

Pierre Loti var sjöofficer - och tydligen en duglig sådan - i fyrtio år. Tjugo år av dem på sjön. Havet ställdes hela tiden mot äktenskap och familjeliv. Havet var en oberörd kraft, en omänsklig öken. Pierre Loti älskade att resa och  skriva om sina resor.  Och han älskade sina otaliga äventyr med kvinnor, som han sedan skrev om  i romaner och dagböcker.

1891 kom Pierre Loti in i Franska Akademien i kamp med bl. a. Emile Zola. Egentligen var han en egocentrisk lymmel (min anmärkning) som i många år skrev bestsellers, som lästes och älskades av både män och kvinnor - framförallt av kvinnorna. Pierre Loti var besatt av sin barndom, kvinnor och döden. Han ville vara vacker och sminkade sig gärna och klädde ut sig. "Pierre Loti skulle ha trivts bland kroppsbyggarna i vår tids gym; han spände gärna arm - och benmuskler för besökare", påpekar Per Wästberg. 
Liksom den excentriska skådespelerskan Sarah Bernardt hade han sinne för det makabra. Hos Loti är man alltid i slutet av sommarlovet; han finner vällust i sorgen och föregriper den egentliga, obönhörliga förlusten.
Per Wästberg skriver med överdådig briljans om Pierre Loti i essän Barndomen, kvinnorna och döden i samlingen Berättarnas öden.

Namnet Pierre Loti har av någon anledning alltid funnits i mitt medvetande liksom romanen Islandsfiskare. Men jag ha aldrig läst varken den eller något annat av denne författare. Men nu är nyfikenheten ordentligt väckt, så vem vet...

Henri Rousseau gjorde bilden

Magasinerad

Vandring med favoriter av Helen af Enehjelm, 1945

Innehållsförteckningen är rena poesin:

Katherine Mansfields nostalgi

Edgar Allan Poe och körsbärsträdet

Jane Austen och hennes syster Cassandra

Emily är ett vackert namn

  Den engelska Emily

  Den amerikanska Emily

Stendhal, den borne författaren

Lyrik är alltid lyrik

Pocketrea

Agneta Pleijel, Syster och bror (2009)  är tredje delen i en serie om den egna släkten. Drottningens chirurg (2006) är den första delen. 

2007 kom andra delen Kungens komediant

Jag har läst Drottningens chirurg och den tyckte jag riktigt mycket om.

Däremot är jag osäker på Kungens komediant.

Sommarsquash Tokolosh! av Rachel Zadok ser i pocketutgåva ut som konfetti. Oemotståndlig, alltså. Den tilldrar sig i Transvaal i södra Sydafrika. Den svarta tjänsteflickan Nomsa spelar en framträdande roll i romanen ända fram till sitt gåtfulla försvinnande. En saknad far, en mor som förser sin dotter med myter och skrämmande sagor påverkar starkt Faiths barndom på åttiotalet.

Säga vad man vill om Per Wästberg, men han är en fantastisk stilist. Därför blev jag glad när jag hittade Berättarnas öden för en struntsumma.Här blandas kända med (för mig, åtminstone) okända berättare. Den första essän jag råkade slå upp handlar om Karen Blixen i Afrika, vilket passar mig utmärkt med tanke på att min danska läsecirkel högläser Skygger på græsset. 

"Genom att förvandla sin existens till berättelser kan hon utan bitterhet och skuld se sitt öde i ansiktet och uppfylla gudarnas avsikt med henne" skriver Per Wästberg. Och visst är Karen Blixen en gudabenådad berättare.

Rider Haggard i Afrika, Stanleys dagbok, Bill den förträfflige, Lenin, Saul Bellow, Jolo, Pierre Loti återfinns bland de kända namnen. Men vem är Sarah Austin? Matthew Henson? Valery Larbaud, Joseph Cornell och  Einar Hylander?  Ja, den som läser Per Wästbergs essäer och porträtt i urval får se!

Kornknarr och nattviol

Redan på den iskalla, blåsiga perrongen började jag läsa reselektyren Ekelöf i sommarnatten - en essä av Fredrik Sjöberg som ingår i Varför håller man på? Första meningen: En gång ägde Gunnar Ekelöf en husvagn. Sedan vidtar en lyrisk skildring av den svenska sommarnatten "klar och gåtfull" med hänvisning till Gunnar Ekelöfs dikter och brev. Och inte minst en artikel i Svensk Familjetidning från 1941 som Ekelöf skrivit som ren brödtext.
"Nattviolerna står som levande ljus runtomkring..." skriver Ekelöf, "... fångad av nattviolens förföriska doftspår". Andra författare som refereras till är Henry David Thoreau, Harry Martinson, Ivar Lo - Johansson och Verner von Heidenstam. Fredrik Sjöberg antecknar sig till minnes att han måste göra en rejäl genomgång av Heidenstam.
I essäns sista meningar utvecklas detta med husvagnen. Ekelöf har ställt den i en glänta i skogen och sitter där och arbetar med sent på jorden ... "med den svenska sommarnatten bokstavligen utanför fönsterrutan..."
Så sitter jag där igen med massor av uppslag till vidare läsning, som till exempel De litterära torpens tid i Lägga patience av Gunnar Ekelöf.

Varför håller man på?

Redan på dymmelonsdagen föll läsplaneringen för påsken.Och det är Fredrik Sjöbergs fel
Idag fick jag nämligen
Varför håller man på? Och andra essäer av Fredrik Sjöberg från biblioteket. Och fastnade direkt i de intressanta essäerna.
Fredrik Sjöberg är biolog, författare och översättare.
Flugfällan, som kom ut 2004 inbringade ett Augustpris i fackboksklassen. Russinkungen, Flyktkonsten och Den utbrända kronofogden är några av hans andra titlar.

Att älska varmt och fullkomnas utan feghet är en mycket roande essä som handlar om professorn i botanik och författaren Bengt Lidforss (1868 -1913).
Fredrik Sjöberg har Lidforss som tröstnapp när han känner sig i behov av det. Bengt Lidforss är en lysande stilist och har en vass och ironisk penna enligt Fredrik Sjöberg. Han kom att bland mycket annat ägna sig åt batologi vilket är detsamma som studiet av Rubus, björnbär.
Docent Bengt Lidforss omgav sig med ett flertal av dåtidens kända namn, såsom Strindberg, Gustaf Hellström, Vilhelm Ekelund, Dagny Juel, som Lidforss i likhet med så många andra blev kär i.
Vi hade behövt en Bengt Lidforss idag, tycker Fredrik Sjöberg.

Jag blir absolut nyfiken på att läsa något av Bengt Lidforss. Det har jag aldrig haft lust med tidigare. (Inte ens när jag skulle tenta på det avsnitt i Svensk litteraturhistoria där Lidforss ingick...)

Jag fortsätter att botanisera bland Sjöbergs essäer.

Jag- och dagböcker

Ingrid Elams nya bok har titeln Jag. En fiktion.
Det är en essä om hur skönlitterära författare genom tiderna har hanterat jaget i sina berättelser. Vem är jag? Var går gränsen mellan författarjaget och det fiktiva jaget?
Ingrid Elam inleder med Klassiska jag.
Där jämför hon Sapho, Augustinus och Catullus.
Efter Känsliga jag med författare som Goethe och Rousseau kommer Jagets egen historia. Där konstaterar Ingrid Elam att Charlotte Brontë låter Jane Eyre berätta sin egen historia från barndomen till vuxen ålder och att "jaget" och det direkta tilltalet - kära läsare - skapar en intimitet mellan jagberättaren och läsare som har fungerat alltsedan Jane Eyre kom ut 1847.
Jane Eyre tar sig ur den ena begränsande miljön efter den andra. Sanning och jämställdhet är det hon kräver.
Jane Eyre är också berättelsen om en kvinnlig författares tillblivelse. Gränserna mellan fiktion och självbiografi hade börjat suddas ut, konstaterar Ingrid Elam.
Emily Dickinson viskar "jag är ingen" i kapitlet med samma namn medan Vladimir Majakovskij utropar "här kommer jag - en vacker ung man på tjugotvå år!" under rubriken Det grandiosa jaget. Den ene förminskar den andre förstorar men Ingrid Elam menar att de inte är helt väsensskilda ändå.
"Jag" hos författare som Victoria Benedictsson, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Lars Norén, Sara Stridsberg, Carina Rydberg, Maja Lundgren och slutligen Karl - Ove Knausgård behandlas intressant.
Ingrid Elam är mycket beläst och uttrycker sig enkelt och elegant.
Det är en spänstig, sparsmakad essä som det finns anledning att återvända till.
Läs mer om Ingrid Elam
och HÄR

Musik i ord

Den trösterika gåtan - FIB:s lyrikklubbs årsbok 1989 - innehåller tio essäer om Tomas Tranströmers lyrik skrivna av vännen Staffan Bergsten.
Essäerna har namn som Inomhuset och utomhuset, Klangsalighet, Musik i ord, Att gå genom väggar.
En mycket sympatisk bok att läsa i portioner och reflektera över.
Staffan Bergstrand har dessutom kommit ut med en alldeles ny biografi om Tomas Tranströmer.

Andra som har skrivit om Tranströmer är t. ex.
Magnus Ringgren , Stjärnhimlen genom avloppsgallret;
Kjell Espmark, Resans gång;
Niklas Schiöler, Koncentrationens konst och Tomas Tranströmer själv, Minnena ser mig

Andra sidan

Ola Larsmo, flitig författare och litteraturkritiker, har skrivit en essäsamling med titeln Andra sidan. Om skrivande. I den berättar han om författare som till exempel Birger Sjöberg, Italo Calvino, Erik Gustaf Geijer, Henry James och flera andra. Gemensamt för dem är att de skrev gränsöverskridande och på ett sätt som pekade framåt.
Birger Sjöberg liknas vid Dickens och Proust.
Och jag förstår att det verkligen är dags att jag läser Kvartetten som sprängdes.
Henry James skrev skickliga kvinnoporträtt och hans bästa roman är The Portrait of a Lady. (Står redan på sommarens läslista.)
Utom romaner skrev han bl. a. spökberättelser - visserligen utan spöken - men tydligen väldigt bra.
En av de bästa är enligt Ola Larsmo är The Beast in the Jungle.

Andra sidan är verkligt inspirerande läsning för litteraturintresserade.

Länk till Ola Larsmos fina hemsida finns HÄR

Skrivandets portar

Samtalsessäer kallar Thomas Nydahl sina artiklar i Skrivandets portar. Litterära samtal med tio kvinnliga författare. Mestadels är de nordiska.
Det börjar med att Thomas Nydahl läser igenom hela författarskap. Sedan formulerar han frågor och tankar och skickar till respektive författare. Svaren bakar han sedan in i sina texter som då blir till dessa samtalsessäer. De är ofta för långa för att antas av litterära tidskrifter utan måste kortas ner.
Essäerna finns i sin helhet samlade i Skrivandets portar. Artéa förlag AB. 2006
Anne-Marie Berglund - av någon kallad den största svenska arbetarförfattaren! - är en gammal vän till Thomas Nydahl. Gabriela Melinescu liknas vid en litteraturens Chagall.
Agneta Pleijels böcker bestäms inte av särskilda teman utan mera av en förnimmelse av musik. Nina Malinovski tror på förändringar, alltid förändringar medan kärleken och döden är konstanta faktorer för Pia Tafdrup. Birgitta Boucht, Ida Jessen, Agneta Klingspor och Suzanne Brøgger finns också med.
Intressanta introduktioner till författarskap, lärorikt och njutbart på ett vackert språk.
Och - som alltid med Thomas Nydahl - personligt.