Det låsta rummet

De är alltid lika roligt att träffa de olika karaktärerna i Elly Griffiths romaner om Ruth Galloway i den ensliga stugan vid saltängarna i Norfolk. Den fjortonde boken i serien har titeln Det låsta rummet och tilldrar sig under covidpandemin vilket ju komplicerar kriminalkommissarie Nelsons arbete med att utreda en rad egendomliga självmord. Ruth uppdagar släkthemligheter, Nelson oroar sig för både Ruth och dottern Kate. Katten Flint och den nyinflyttade väldiga katten Derek har inga problem med avstånden där de sitter och blänger på varandra. Nelsons hustru Michelle är bortrest under häpnadsväckande lång tid. Hennes hemkomst får både Nelson och läsaren att spetsa öronen. Elly Griffiths är duktig på att strö in maliciösa anmärkningar i förbifarten som får en att frusta till och precis förstå hur hon menar. Nelsons chef Jo får diverse slängar av sleven. Nelson irriterar sig på att hon hela tiden på olika sätt låter förstå att Nelson kanske borde överväga pensionering.

Titel: Det låsta rummet

Författare: Elly Griffiths

Översättare: Carla Wiberg

Förlag: Forum

Tryckår: 2022

Antal sidor: 322

Ruth Galloway - deckarna i ordning:

Flickan under jorden

Janusstenen

Huset vid havets slut

Känslan av död

En orolig grav

De utstötta

De öde fälten

En kvinna i blått

Dolt i mörker

Den mörka ängeln

En cirkel av sten

Irrbloss

Nattfalkarna

Det låsta rummet

Om jag förstår saken rätt finns det ytterligare en titel, The last Remains, ännu ej översatt

En smakebit på söndag

"Nelson samlar ihop sina saker för att bege sig hem när intendent Jo Archer dyker upp i dörröppningen. "Ska du redan åka?" säger hon. Nelson gör ingen ansats att resa sig. Klockan är sex och Jo tjatar alltid på honom att låta bli att jobba över. "Ja", säger han. "En halv dag ledigt för gott uppförande." Jo skrattar och kommer in och sätter sig i besöksstolen. Hon envisas med att tro att deras samarbete är perfekt. "Vi retas med varandra hela tiden", har hon sagt en gång, "precis som syskon." Men Nelson har två systrar och det här är något helt annat. För det första är Jo hans chef. För det andra sitter hon på en pilatesboll när hon håller möten och förhör. Och en gång har hon försökt få Nelson att delta i ett seminarium om mindfulness. Trots allt detta är hon ingen dålig polis och han tycker inte alltigenom illa om henne"

Från sidan 16 i Irrbloss av Elly Griffiths 

Läsutmaningen En smakebit på söndag innebär att vi utan spoilers delar med oss av det vi just läser. Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten håller i trådarna den här veckan. Fler smakebitar HÄR

En smakbit på söndag

"Kriminalkommissarie Harry Nelson får höra nyheten i polisradion på väg till jobbet. "Död kvinna hittad i ett dike utanför Walsingham. Personal till platsen." Medan han gör en handbromsvändning sköljer en rad motstridiga känslor över honom. Han beklagar förstås att en person är död, men kan samtidigt inte låta bli att känna en ilning av förväntan och en lättnad över att slippa morgonmötet med polisintendent Gerald Whitcliffe för att gå igenom verksamhetsmålen för föregående månad. Nelson är chef för Roteln för grova brott, men i själva verket är det tunnsått med sådana i King´s Lynn med omnejd. Och det är ju bra, konstaterar han för sig själv samtidigt som han sätter på sirenerna och gasar på i morgontrafiken , men det gör å andra sidan att jobbet blir lite tråkigt. " Från sidan 15 i En kvinna i blått av Elly Griffiths

En kvinna i blått

Det är alltid lika trevligt att läsa en ny bok i Ruth Galloway - serien. En kvinna i blått är den åttonde i raden. Ruth Galloway bor kvar i sin ensliga stuga vid saltängarna och havet i Norfolk med dottern Kate. Ruth Galloway är rättsarkeolog och egentligen har hon inte något med kriminalkommissarie Harry Nelsons utredning av morden i pilgrimsorten Walsingham att göra, men hon nästlar sig in ändå. Med en viss rätt, kan en tycka. Ruths och Nelsons tidigare förhållande visar sig vara känt av fler än de vill tro. Nelson har problem på hemmaplan med hustrun, den vackra Michelle. Riktigt hur stora de är vet han egentligen inte riktigt. Men det vet Elly Griffiths och hennes läsare. Nelson är tvärare än någonsin och Ruth verkar inte riktigt på humör heller. Men det har ju sin förklaring.  Miljöskildringen är intressant. Walsingham är en pilgrimsort och hela dess bakomliggande historia stämmer. Kanske tycker jag att de mänskliga relationerna inte är  alldeles trovärdigt skildrade, men det är framför allt slutet jag inte är riktigt nöjd med. Hoppas att det rättar till sig i nästa roman. För det är klart att jag tänker läsa den!

Spökfälten i Norfolk

De öde fälten av Elly Griffiths blandar verklighet och fantasi. Verklighet i form av flygfält och s. k. spökfält i Norfolk och hiskliga översvämningar, forensisk arkeologi, DNA - teknik och modernt polisarbete. Släkten Blackstocks snåriga historia är en skapelse av författarens fantasi. Somliga geografiska platser finns, andra inte. Som vanligt är det trevligt att återknyta bekantskapen med rätts arkeologen Ruth Galloway, hennes dotter Kate och brumbjörnen kriminalkommissarie Harry Nelson, som dessutom är fader till Kate. Nelsons trevliga och husliga fru, Michelle, och deras båda flickor har accepterat förhållandena, men Ruths kärlek till Harry Nelson är ett hinder i hennes liv (tycker jag). I De öde fälten råkar Galloway och Nelson in i ett familjedrama som egentligen tar sin början under andra världskriget och som först nu får sin upplösning. Arvsrätt och girighet; Jakob som lurar till sig Esaus förstfödslorätt; den gamla historien som upprepat genom hela mänsklighetens historia. Här gäller det familjen Blackstocks gods. Detta är Elly Griffiths sjunde roman med rättsarkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarie Harry Nelson i huvudrollerna. En känner igen RG:s lilla stuga vid kanten av saltängarna; humorn, ironin och det trevligt engelska. En stiger gärna in i berättelsen och känner sig hemmastadd. Lite ansträngt blir det alldeles i slutet när allt ska redas ut; släktskap ska klarläggas och agnarna skiljas ifrån vetet. Men inte värre än att jag gärna läser nya delar i serien.

Bland druider och nyhedningar

Elly Griffiths femte roman om arkeologen och benexperten Ruth Galloway har titeln En orolig grav och den tilldrar sig 2010.
Dan Golding, en studiekamrat av judisk härkomst till Ruth vid Pendle University i Blackpool i Lancashire, skriver till henne och ber om hjälp med ett skelettfynd som oroar honom. Dan är rädd. Innan Ruth hinner fram är han död.
Ruth överger katten Flint i det lilla huset vid saltängarna i Norfolk, tar dottern Katie, 2 år, med sig  och åker. Kommissarie Nelson blir intresserad och förlägger sin semester till sin barndomsstad Blackpool.
De befinner sig nu i ett område som var romarnas yttersta utposter i norra England. Ruth får anledning att besöka Ribchester Roman Museum, en plats som faktiskt finns i sinnevärlden.
Dan tror sig ha funnit skelettet av Korpkungen som fortfarande dyrkas i vissa kretsar i trakten. Otäcka rasistiska krafter brer ut sig vid universitetet; Cathbad och hans druidvänner känner vi igen sedan tidigare. Hela anrättningen av olika livsåskådningar kryddas av inslag av asatro som gör den till en svårtolkad röra. Pendlehäxorna har också sin verkliga motsvarighet och nu vet man inte om de också har något att göra med de otäcka händelserna vid Pendragons ensliga stuga, till exempel.
Ruth är ovanligt harmonisk även om hon är rädd hela tiden i den lilla stuga hon hyr i Lancashire. Viktnojan är något dämpad, men kärleken till Nelson består  även om hon av och till dejtar någon Max - person, som jag inte tycker är något bra sällskap för varken Ruth eller Katie.
Elly Griffiths förefaller vara på ett strålande humör. Allt som oftast fnissar man till och någon lustig bild, "... Pubgästerna består av tre gamla män och en greyhound. Hunden, som viftar på svansen åt Nelson, kan mycket väl vara den enda av dem som är vid liv...."
Harry Nelson och hans gode vän från Blackpooltiden, Sandy MacLeod, utgör ett skickligt team. Sandy är en storvuxen man och  en duglig polis, men det är si och så med den sociala kompetensen. "... han har ett dystert bulldogsansikte, som en gammaldags revykomiker. Nelson minns att det alltid varit svårt att veta om Sandy skämtade eller var allvarlig..."
Jag tycker att Sandy är ganska uppfriskande även om han ibland något påminner om Reginald Hills Yorkshirepolis Andy Dalziel.
En orolig grav är spännande och faktiskt rolig. Det är trevligt att träffa gamla bekanta igen; Ruth, Nelson, Katie, Cathbad, Judy med det trassliga kärlekslivet med flera. Snart måste det bli någon sorts lösning på trion Ruth - Nelson - Michelle. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till, men kanske kunde Michelle hitta någon annan???

I sällskap med Ruth

Känslan av död (A Room Full of Bones), Elly Griffiths fjärde bok om rättsarkeologen Ruth Galloway, är den allra bästa av dem.
Man känner sig som vanligt hemma och välkommen i Ruth G:s lilla hus vid saltängarna i Norfolk; lite ensligt kanske, men man förstår hennes lättnad när hon kommer hem efter en arbetsdag och har hämtat dottern Kate hos dagmamman och möts av katten Flint och havets brus i fjärran. 
Ruth Galloway håller sig med en del mer eller mindre exotiska vänner som till exempel druiden Cathbad. Förhållandet till kommissarie Harry Nelson, Kates far, är problematiskt men under kontroll. 
På historiska museet i  Norfolk ska man i forskningssyfte öppna en kista med kvarlevorna efter en medeltida biskop, Augustine Smith. Ruth Galloway befinner sig bland de inbjudna.
Strax efter inträffar två mycket egendomliga dödsfall. Dessutom insjuknar Harry Nelson i en allvarlig, gåtfull sjukdom. 
Miljön är tilltalande, personskildringen nyanserad, storyn är spännande och känns trots en del häpnadsväckande ingredienser mycket välkomponerad.
Dessutom finns här en tilltalande humor och varm mänsklighet som gör att det är med saknad jag slår igen Känslan av död. (Ingen vidare titel, förresten.)
Men - redan under januari kommer nästa Ruth Gallow Investiagation: 
Dying Fall. Det ser jag verkligen fram emot!

The House at Sea´s End

Tredje delen i serien om den sympatiska
Ruth Galloway, forensisk arkeolog,
Huset vid havets slut av Elly Griffiths.
RG har fått ett mera komplicerat privatliv och vardagen är inte alltid så enkel.
Kriminalkommissarie Harry Nelson har det inte heller så lätt med vackra fru hårfrisörskan Michelle och de två tonårsdöttrarna i vilkas händer han blir som vax.
Det gäller däremot inte Nelsons personal.
Det känner honom mera som en tvär chef.
Havet, ebb och flod är mäktiga komponenter i denna spännande berättelse om det förflutna som inte blivit avslutat och där det fortfarande finns människor som önskar att sanningen inte ska komma fram.
Till slut lämnar Elly Griffiths (elakt) sina läsare i sticket.
NÄR kommer nästa del?
Hur ska det gå för vännen Ruth Galloway?

Omnia mutantur, nihil interit

Allt förändras, intet förgås. Ett av många latinska citat i Janusstenen, andra delen i serien om arkeologen Ruth Galloway, av Elly Griffiths. De romerska gudarna Janus - in- och utgångens gud; gränsernas gud, Terminus och Hekate, som ofta avbildas med tre ansikten, korsvägarnas och häxkonsternas gudinna, spelar stor roll i Griffiths berättelse. Någon försöker på olika sätt skrämma livet av Ruth Galloway eller åtminstone hindra henne att fortsätta sina efterforskningar. Kriminalkommissarien Harry Nelson, hårdför spaningsledare i yrkeslivet är som vax i hustruns och döttrarnas händer på hemmaplan. Han och Ruth Galloway arbetar efter en del initiala svårigheter (i Flickan under jorden) fint tillsammans.
Ruth Galloways personliga förhållanden tilldrar sig läsarens extra intresse. Man vill gärna följa upp hennes livsprojekt vilket närmas blir möjligt i Huset vid havets slut. Ruth Galloway känns som en ny, mycket trevlig bekantskap.
Översättare: Carla Wiberg Minotaur förlag.

Fortsättning på påskekrimmet

Jag visste att inte Flickan under jorden skulle vara till påsk!








Det var helt nödvändigt att se hur det gick för den supersympatiska arkeologen Ruth Galloway i den ensligt belägna stugan i Norfolk. Och kriminalkommissarie Harry Nelson visade sig vara riktigt hygglig under den skrovliga ytan. En annan sympatisk sak med den här boken var att jag på ett tidigt stadium faktiskt misstänkte rätt person... Och det händer inte så ofta. Den kusliga stämningen i mörkret och dimman på stranden när floden rusar in och Ruth Galloway förlorat orienteringen påminner om
The Woman in black av Susan Hill Fortsättning på påskekrimmet blir Janusstenen - ett nytt fall för Ruth Galloway och Harry Nelson.

Tjyvstart på påskekrimmet

Tack kära Inky Fingers och Dark Places för tipset om Elly Griffiths. Jag har just börjat på Flickan under jorden (2009) och föll handlöst för Ruth Galloway, lagom fet och i sina bästa (nåja!) år i sin lilla stuga utanför King´s Lynn i kanten av det förrädiska marsklandet någonstans i Norfolk.
Ruth Galloway är arkeolog och benexpert med specialisering på forensisk arkeologi. Här finns mycket att lära.
De obligatoriska katterna heter Sparky och Flint.
Orig:s titel: The Crossing Places (mycket bättre än den svenska titeln)
Översättare är Carla Wiberg. Bokförlaget Minotaur är som alltid kvalitetsmässigt pålitligt. Flickan under jorden kommer inte att vara till påsk. Men with a little help from det lokala biblioteket borde jag kunna få bok nummer två med Ruth Galloway, Janusstenen (2010), till påsk. Huset vid havets slut (2011), bok nr tre, lär jag få vänta på till midsommar eftersom alla människor tycker sig vara tvungna att läsa just den just nu...