Emma

”Jag ska ha en hjältinna som ingen utom jag kommer att tycka särskilt mycket om”, skrev Jane Austen om sin roman Emma, som av många anses vara hennes främsta roman. Emma kom ut 1816 och 1857 på svenska. Bokens första kapitel börjar så här:"Emma Woodhouse kunde nog anses höra till de lyckligt lottade i livet. Hon av vacker, klok och gladlynt, kom från ett rikt och gott hem och hade trots att hon snart skulle fylla tjugoett inte drabbats av särskilt många sorger och bekymmer." Emmas mor är död. Fadern, Mr Woodhouse, är en spröd och lite krasslig man Emmas syster Isabella är gift och bor i London med man och barn. Emma räknar inte med att gifta sig. Hon ska sköta fadern så länge han finns. Emma är av börd och har pengar. Så är det inte med den föräldralösa Harriet,om bor hos en släkting i byn. Emma beslutar sig för att ta sig an henne; lära  henne fint sätt och förbereda henne för ett förmånligt gifte. Harriet har ordnat ett helt på egen hand med mr Robert Martin, en bonde i byn. Emma gör tummen ner. Hon får Harriet att vända sin håg till mr Elton, prästen i byn. Harriet byter raskt föremål för sin beundran och hon finner att mr Elton är en så fin och lärd man. Men mr Elton har sitt huvud för sig och överraskar både Harriet och Emma. Emma är en produkt av det klassamhälle hon lever i. Börd eller pengar; helst båda delarna var det som var viktigt. Jane Austen beskriver väl hur samhället är skiktat och det finns ett par familjer i byn som Emma inte kan umgås med. Emma och hennes far har en trogen besökare i George Knightley, bror till syster Isabellas man, John Knightley. George Knightley är sexton år äldre än Emma och är den ende som säger emot henne och förebrår henne när hon varit tanklös och sårande. Det finns en tredje moderlös ung kvinna i romanen förutom Emma och Harriet och det är Jane Fairfax. Hon är vacker och spelar piano bättre än Emma. Emma inser att hon är avundsjuk på Jane. Så småningom blir en bekant med hela byn, dess familjer, umgänge och egenheter. Alla artighetsvisiter kan förefalla tröttsamma men har definitivt sitt värde även när de görs mera av plikt än lust. När jag nu läst om Emma har jag också kommit att uppskatta romanen mera. Jag har upptäckt JA:s stillsamma humor och insett att en viss liten utveckling genomgår Emma ändå. Men att kalla Emma en utvecklingsroman är att gå väl långt, tycker jag. Emmas absolut vackraste drag är den oförtröttliga omsorgen om fadern. En mycket bra roman att ha i en läsecirkel. 

Ttel: Emma
Författare: Jane Austen
Översättare: Rose - Marie Nielsen
Förlag: Albert Bonniers förlag
Tryckår: 583 sidor

Emma passar in på nr 34 Läs en bok som filmats i Mias Kaosutmaning 2020

Dolly

Forever always by Octavio Ocampo

Alices Munro´s lilla korta Novellix - novell, Dolly, innehåller mycket fastän sidantalet är ringa - endast 29 sidor. Den publicerades först på svenska i novellsamlingen Brinnande livet 2013 i översättning av Rose -Marie Nielsen. Franklin är 83 och hans hustru är 71. De håller på att städa och gör sig beredda för den dag  de måste lämna huset. Franklin börja känna att han är gammal. De planerar sin död men beslutar att skjuta upp det hela tills hustruns ålder blivit 75. De är i stort sett överens. Men - då uppenbarar sig en udda kvinna som säljer krämer. Hon röker och dricker kaffe och pratar. Hennes gamla bil visar sig inte starta. Det betyder att Franklin måste köra till verkstaden. Hustrun börjar fantisera om kvinnan som visar sig vara en gammal skolkamrat till maken. Frank och Dolly faller i varandras armar. Hustrun packar väskan och drar. Kastar in nycklarna genom brevlådan. Sedan hamnar hon på ett trist hotellrum, äter en trist ensam middag och är förfärligt ensam. Nej, så kan hon inte ha det. Resten kan en läsa sig till i det lilla Novellix - häftet och komma och diskutera Dolly vid nobelfrukosten lördagen den 20 oktober kl 10. Biljetten à 50 kr kan köpas på Stadsbiblioteket och då ingår både frukost häfte. 

                     

Ny radioföljetong idag

W&W

Den israeliske författaren Amos Oz bok Vänner emellan, handlar om livet och människorna på en kibbutz, i ett ungt Israel på 1950- eller 60-talet. 
Översättning: Rose- Marie Nielsen. Uppläsning: Staffan Göthe. 

Kort och kul

I en mig närstående bokhylla hittade jag denna jätteroliga bok av Mark Crick (text och ill.) på under 100 sidor, 92 närmare bestämt.
Kafkas soppa. Den samlade världslitteraturen i 14 recept. I översättning av Rose - Marie Nielsen; W& W 2005. 
Där hittar man till exempel Snabb misosoppa à la Franz Kafka, Löktårta à la Geoffrey Chauser, Fylld urbenad kyckling  à la Marquis de Sade och Clafoutis  à la Grandmère av Virginia Woolf.
Raymond Chandler tillreder Lamm med dillsås så här: "Jag smuttade på min whisky sour, fimpade cigaretten på skärbrädan och studerade en skalbagge som försökte krypa upp ur diskhon. Ett bord på Maxim´s, hundra dollar och en snygg blondin skulle sitta bra. Det jag hade var en fårstek och inte en susning. Jag lyfte upp steken. Den kändes kall och fuktig som en coroners handslag. Jag drog fram en kniv och styckade lammet. När jag kände bladet i handen skar jag upp en lök, och innan jag visste vad jag gjorde låg en morot i skivor på bänken. Ingen av dem rörde sig. Alltsammans åkte ner i en gryta med en bunt dill, ett lagerblad, en näve pepparkorn och en gnutta salt. Det var ändå kört, så jag dränkte alla ingredienser i kycklingfond och vred upp plattan..."
Irvine Welsh bjuder på Mäktig chokladkaka med ingredienser som bl. a. 250 g smör, 500 g socker, 150 g mjölkchoklad, portvin och kahlua. Så här går det till när han släpar hem ingredienserna och börjar tillreda: "Ja letar mig fram till det där satans stället ja kallar hem me rubbet ja behöver, men ja orkar knappt gå. Huvet dunkar som om de ska sprängas å spruta ut hjärna å benbitar över alla som går förbi å ja e så djäkla svag att benen känns som om dom ska gå av när jag e på väg uppför trapporna. Hoppas bara att ingen ser mig komma tillbaka, särskilt inte mina så kallade polare. Ja släpper ner ett paket smör i grytan å tänder spisen. Mens smöret smälter häller ja i sockret å ser hur de vita kornen försvinner ner i de guldbruna smöret å blandas ut, de blir skitbra. Händerns skakar när ja siktar ner de bruna kakaopulvret i grytan, å ja blir jättenöjd när ja slänger i chokladbitarna och ser att dom genast smälter ner. De här e fanimej kvalité..."
Varje beskrivning är en pastisch på respektive författares stil.
När jag komplimenterade bokhyllans innehavare för den fina boken fick jag svaret: Men den har jag ju fått av dig!

Theo och tavlan

Äntligen är Steglitsan läst! Det har tagit tid och någon gång var jag beredd att ge upp. Precis som när jag (inte) läste Den hemliga historien. Men den lilla fina tavlan, Steglitsan,  av Carel Fabritius från 1600-talet gjorde att jag ville läsa vidare. Theo Deckers föräldralösa liv i olika miljöer och samhällsskikt i New York och Las Vegas intresserade mig också. Theo Decker upplever att hans liv med Steglitsan har fått ett högre värde trots att tavlan egentligen inte ens är hans. Det är kanske ett viktigt budskap i boken. Skönheten, konsten som omätligt värde i våra liv - ägd eller inte. På samma gång som det på ett annat plan pågår en hänsynslös jakt på pengar och mera pengar bland annat med hjälp av skumraskaffärer med konst.
Theo upplever båda världarna. 
Donna Tartt inleder sin tredje roman med en explosion på ett konstmuseum i NY. Theo är där med sin älskade mamma. Theo överlever, men inte mamma. 
Theo träffar vid samma tillfälle flickan Pippa och den gamle Welty som båda kommer att ha betydelse för Theos fortsatta liv. 
Theo hamnar som "extrabarn" i en skolkamrats familj i de förmögnare delarna av NY. Pappa har dragit och farfar och hans nya fru erbjuder sig att hyra rum på ett motell åt Theo. Inte så att sonsonen skulle vara välkommen i deras hem.
Plötsligt uppenbarar sig den försvunne fadern. Här finns kanske pengar att hämta i arvet efter hustrun? Han tar Theo med sig till ett otroligt liv i Las Vegas. Theo hittar nya vänner och välgörare. Det gör han hela tiden.
Donna Tartts story är väldigt bra; Theo är det synd om men det finns hela tiden hopp. Och människorna är både onda och goda.
Överraskningar väntar hela tiden runt hörnet. Människorna myllrar omkring och beskrivs på ett sätt som för tankarna till Charles Dickens. Theos pappa och vännen Boris - två charmerande skojare av samma skrot och korn - är typiska dickensfigurer. Pippa också tror jag. Romanens upplösning uppskattar jag mycket! Steglistan är verkligen inget hastverk. Donna Tartt har arbetat med den i 11 år och det är värt respekt.
Det finns alltså mycket som är bra i Steglitsan. Men både jag och storyn höll hela tiden på att drunkna i ordmassorna.
Albert Bonniers förlag.
Översättare: Rose - Marie Nielsen 

Kaosutmaning 2.0