Charlotte McConaghy är en australisk författare vars roman Den sista migrationen skördar lagrar världen över. Den jämförs med Där kräftorna sjunger av Delia Owens och det är inte så fel. Men Den sista migrationen har en speciell stämning som gjorde att jag lyssnade igenom boken två gånger av pur förtjusning. Franny Lynch, född Stone, älskar havet, naturen, djuren och speciellt fåglarna. På grund av klimatförändringarna dör den ena djurarten efter den andra ut. Nu har Franny märkt tre silvertärnor, tilltvingat sig en plats på en fiskebåt för att på en datatskärm följa de tre röda prickar som utmärker de tre tärnorna. Ennis Malone, kapten på båten är på jakt efter den stora fångsten. Båten, Saghani, vilket betyder korp, utgår ifrån Grönland och målet är Antarktis. Franny har ett speciellt förhållande till havet och hon är märkligt okänslig för kyla. Besättningen på Saghani vänjer sig vid henne; Franny ser, hör och lär. Och hon är helt på det klara med vad hon ska göra när de når Antarktis. Den sista migrationen tilldrar sig på två tidsplan. Dels är det nutid på båten; dels dåtid i Galway på Irland. Fängelset i Limerick nämns i förbifarten. En anar att Franny är på flykt ifrån något och att hon gjort något förfärligt. Sakta men säkert rullas hennes förflutna upp i takt med att Saghani närmar sig resmålet. Språket är lika poetiskt som handlingen är dramatisk. Franny är en mycket speciell ung kvinna som förefaller var till en del naturväsen. Kärleken mellan Franny och hennes mycket äldre man, Nial Lynch, är inte enkel. Charlotte McConaghy behandlar den med varsam hand. Romanens fräscha omslag förhöjer upplevelsen ytterligare. Jag blev förtrollad, helt enkelt!
Titel: Den sista migrationen
Författare: Charlotte McCognahy
Översättare: Carina Jansson
Förlag: Lavender Lit
Tryckår 2020
Antal sidor: 346