Broarna

Kulturskribenten och konstkritikern Sebastian Johans debutroman har titeln Broarna. Den är nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris 2021 som Ålands bidrag. 2 november tillkännages vinnaren. Broarna handlar om emigrationen från Åland till Amerika i början av 1900 - talet. En följer syskonen Carl, Harry och Aina på deras resa. Carl är äldst och känner ansvar för sina yngre syskon. Han får snart arbete vid brobyggen och trivs utmärkt både med arbetet och New York. Han utmärker sig i arbetet och stiger i graderna. En och annan avundsjuk kamrat provocerar Carl som förstår att sätta sig i respekt genom att ta till sina kroppskrafter. Ida - Levina kommer från samma socken som Carl men de träffas som först i NY. De gifter sig och får barn; de får möjlighet att byta upp sig bostadsmässigt och de kommer mer och mer in i det amerikanska sättet att leva. Men Ida - Levina längtar hem. Carl kan längta hem som hastigast under slåttern. Genom Carl och hans familj får läsaren också följa världshändelserna; första världskriget, inbördeskriget i Finland och polioepidemien. En av deras döttrar drabbas av barnförlamning. Sebastian Johans har hittat stoff i sin egen släkts historia. Romanen tilldrar sig mellan 1904 och 1932. Carl är navet i berättelsen, men det är Ida - Levina jag fastnar för. Miljöskildringen överträffar karaktärsteckningen. Författaren skriver med små bokstäver och låter läsaren klara sig på egen hand. Inget fel i det. Broarna syftar naturligtvis på alla stora broar Carl är med om att bygga men också om brobygget mellan Åland och USA och kanske också om brobyggandet mellan olika nationaliteter som möts i drömmarnas Amerika. Slutet blir lite summariskt; berättelsen hade gärna fått flyta ut lite mera. Men på det hela taget är det en intressant roman som jag varmt rekommenderar.

Titel: Broarna

Författare: Sebastian Johans

Förlag: Nirstedt/Litteratur

Tryckår: 2020

Antal sidor: 365

Kvinnan i den vita kimonon

När Toris far ligger på dödsbädden berättar han för henne att han levt ett tidigare liv. Tori får också läsa ett brev som avslöjar  att hon troligen har en halvsyster i Japan.  Och det kan hon behöva för hon är alldeles ensam i världen. Kvinnan i den vita kimonon av Ana Johns vilar till vissa delar på verklig grund. I kapitlet Författarens anteckningar på slutet redogör Ana Johns för verkliga platser och personer. Romanen utspelas i två tidsplan och två miljöer; i Japan under andra hälften av femtiotalet och i USA i nutid. Sjuttonåriga Naoko Nakamura har förälskat sig i den amerikanske soldaten Hajime och de planerar en framtid tillsammans. Hajime är villig att lämna sitt land för att bo i Japan med Naoko. Han är helt aningslös, men det är inte Naoko. Hon är väl medveten om att hennes far förväntar sig att hon gifter sig med sonen till en av hans inflytelserika affärsbekanta. Det kommer att gynna familjen Nakamuras affärer. Naoko är mycket påverkad av amerikansk kultur och tycker att hon ska få gifta sig av kärlek. När det blir bestämt att Naoko och familjen ska träffa Satoshi, mannen de förväntar sig att Naoko ska gifta sig med, genomdriver Naoko  att de ska träffa Hajime också. Det blir den verkliga kulturkrocken. En lider med Naoko och Hajime. Men - som förälder lider en med Naokos föräldrar också. Det är inte svårt att förstå alla svårigheter som kommer att torna upp sig för det unga paret och deras barn. De kommer inte att var välsedda varken i Japan eller USA. Det blir många turer fram och tillbaka innan allt har fallit på plats. Och det blir inte som någon tror. Naoko berättar framåt i tiden; Tori nystar sig bakåt. Tori säljer sin fars ögonsten Cadillacen för att få ihop pengar till en resa till Japan. Hon måste få veta. Och hon måste försöka lokalisera sin halvsyster. Kvinnan i den vita kimonon är en vacker och vemodig kärlekshistoria som hade förtjänat en finare omslagsbild. Romanen tar upp japansk samhällssyn, generationsmotsättningar, kvinnors ställning och mycket annat. En verklig glädjekälla för läsaren är gamla farmor som dyker upp överallt och strör visdomsord värda att brodera på bonader omkring sig. "Oro ger små saker långa skuggor" är ett av de visare.  

Titel: Kvinnan i den vita kimonon

Författare: Ana Johns

Översättare: Torun Lidfelt Bager

Förlag: Jentas

Tryckår: 2020

Antal sidor: 336

Lurad på konfekten

Jag förknippar ovillkorligen Sara Blædel med deckare och hade lånat Min fars hemlighet i tanke att den kunde bli påskekrim. Men Min fars hemlighet är snarast spänningslitteratur. Ett mord med ödesdigra konsekvenser finns visserligen med som sidohandling, men någon deckare är romanen inte. I centrum står danska Ilka Jensen. Hon har inte sett sin far på över trettio år. Han lämnade henne och hennes mor när Ilka var sju år och har sedan dess inte hörts av. Nu får Ilka veta att han är död och att hon finns med i hans testamente. Hon bestämmer sig för att fara till danskstaden Racine i Wisconsin där hennes far har levt och verkat. Hon vill framför allt veta något om faderns liv. Hon slår sig ner i sin fars lilla rum där hon tycker sig känna igen hans speciella doft. Arvet visar sig vara av det bekymmersamma slaget; en begravningsbyrå på ruinens brant, Jensens Funeral Home.  Och den kan inte läggas ner hur som helst. Ilka måste motvilligt ta itu med det praktiska arbetet. Artie, som är en av två anställda på byrån, kan det mesta på området. Det han inte kan känner syster Eileen, en nunna, till. Sara Blædel måste ha ansenliga kunskaper om hur det går till i begravningsbranchen för liksom Ilka får läsaren uppleva allt som kan tänkas tilldra sig på en begravningsbyrå. (somligt hoppade jag över.) Det visar sig att hon i likhet med sin far, är duktig på att tala med de sörjande. De talar ; hon lyssnar.  Sälja eller inte sälja, det är en av de frågor Ilka har att brottas med. Min fars hemlighet är flyhänt skriven och läsningen flyter lätt. Sidbredden är väldigt behaglig. En tar in hela stycken utan att flytta blicken. Miljön är onekligen både annorlunda och spännande, men framåt slutet blir jag orolig. Ska en någonsin få veta något om faderns historia? Det visar sig att Min fars hemlighet är första delen i en trilogi om Ilka Jensen, som är en ny huvudperson för Sara Blædel. Nästa del, Ilkas arv, kommer ut på svenska i juni. Idén till den här trilogin fick Sara Blædel när hennes föräldrar dog med tre dagars mellanrum och den älskade fastern efter sex veckor. Den unga, kvinnliga, kompetenta begravningsentreprenören Sara Blædel träffade på då gav henne uppslaget till en romanserie med en begravningsentreprenör som huvudperson. Ett tack går också till Karin Slaughter, som är en personlig vän. Jag kommer nog att läsa fortsättningen också.

Titel: Min fars hemlighet
Författare: Sara Blædel
Översättare: Jessica Hallén
Förlag: Polaris
Tryckår: 2020
Antal sidor: 411 sidor

Mary Oliver, våtmarkspatrullerare

The Summer Day

Who made the world?
Who made the swan, and the black bear?
Who made the grasshopper?
This grasshopper, I mean-
the one who has flung herself out of the grass,
the one who is eating sugar out of my hand,
who is moving her jaws back and forth instead of up and down-
who is gazing around with her enormous and complicated eyes.
Now she lifts her pale forearms and thoroughly washes her face.
Now she snaps her wings open, and floats away.
I don’t know exactly what a prayer is.
I do know how to pay attention, how to fall down
into the grass, how to kneel down in the grass,
how to be idle and blessed, how to stroll through the fields,
which is what I have been doing all day.
Tell me, what else should I have done?
Doesn’t everything die at last, and too soon?
Tell me, what is it you plan to do
with your one wild and precious life?

Ur New and selected Poems av Mary Oliver 1992

Ibland kan det vara lönt att vakna tidigt. Idag fick jag med en god stund Naturmorgon i P1 innan det var dags för Lundströms bokradio.  Döm om min förvåning när Mats Ottosson, programledare för Naturmorgon, brister uti en entusiastisk hyllning av en mycket känd amerikansk poet,  som inte finns översatt till svenska. Mary Oliver hette hon. Hon talar om vår plats "i alltings stora familj". Mary Oliver talar om vikten av uppmärksamhet i naturen. Hon promenerade sakta utan bestämt mål och hon hade alltid en anteckningsbok med sig. En gång fann hon sig utan penna i skogen vilket gjorde att hon gömde blyertspennor runt om i träden för att aldrig hamna i den situationen igen. Maxine Kumin kallade henne en våtmarkspatrullerare. Thoreau, som var en av Olivers förebilder, kallades en snöstormsinspektör.
Alex Luppens - Dale på Book Riot skriver så här:  "Much of Mary Oliver’s poetry has to do with walks she has taken in the woods, but there is always something else underneath—the idea that it is important to look at the world we live in to get an idea of who we are as humans within an ecosystem. Nature is central to Oliver’s idea of God."  Mary Oliver dog i januari 2019, 83 år gammal.

The Friend

The Friend av den amerikanska författaren Sigrid Nunez hade jag aldrig hört talas om förrän jag fick den på födelsedagen. Jättekul med en alldeles okänd roman. Berättarjaget är en kvinna förstår en ganska snabbt. Och att "du" är en man upptäcker en strax därpå. Kvinnan sörjer sin mentor och gode vän sedan många år. Han har tagit sitt liv utan närmare förklaring. Kvinnan bestämmer sig för att låta honom ha sin hemlighet och inte forska närmare i saken. Det sista hon hörde ifrån honom var ett mejl med en lista böcker som hon kunde använda i sin undervisning i litteratur. The Friend handlar mycket om skrivande och skrivandets villkor. Romanen är rikt tryfferad med litterära citat av kända författare  och det är alltid intressant. Simone Weil och J M Coetzee är två av dem. Här diskuteras också skillnaderna mellan att undervisa i litteratur förr och nu.  Kvinnan saknar sin vän oerhört mycket. Hon har hela tiden följt hans liv på håll och känner bland allt annat till allt om hans tre fruar och andra kvinnohistorier. Kanske gör saknaden att hon inte protesterar tillräckligt kraftfullt när hon blir påtvingad vännens jättelika, vackra grand danois vid namn Apollo. Han är den enda varelsen i boken som är begåvad med ett namn. Till saken hör att kvinnan enligt hyreskontraktet inte får ha hund i sin lägenhet. Den vänskap som sedan växer fram mellan kvinnan och Apollo är oerhört känsligt och fint skildrat; med psykologisk insikt och värme. Kvinnan är beredd till långtgående uppoffringar för Apollo och hon blir rikligt belönad. När en väl börjat läsa den här boken finns det ingen återvändo. En läser oavbrutet till slutet. The Friend är välformulerad och skriven på lättläst amerikansk engelska; inte utan en viss dyster humor. Här diskuteras vänskap mellan människor och mellan människor och djur, självmord, döden och kanske lite kärlek. Jag tyckte mycket om The Friend och önskar många andra samma läsupplevelse. 

Titel: The Friend
Författare: Sigrid Nunez
Förlag: Riverhead Books
Tryckår: 2018
Antal sidor: 212

En läsupplevelse

Marilynne Robinson föddes 1943 i Idaho i en presbyteriansk familj. Numera bor hon i Iowa City och tillhör en kongregationalistisk församling där hon ibland predikar. Hon är mycket influerad av Jean Calvin som verkade som reformator på 1500 - talet vid sidan av Luther. 2016 blev MR teologie hedersdoktor i Lund. Gilead är Marilynne Robinsons andra roman. Den kom ut 2004, tjugofyra år efter hennes första, Systrar. Gilead är en fiktiv småstadshåla i Iowa. Det bibliska Gilead ligger öster om floden Jordan. I Gilead möter vi 1956 den 76 - årige prästen John Ames. Hans hjärta är svagt och han inser att den sjuårige sonen kanske inte har sin far så länge till. John Ames älskar världen och livet. Han vill inte bli gammal och inte vara död. Själva existensen är ett mirakel för honom. Nu bestämmer han sig för att skriva ett brev till sonen där han berättar om sitt liv. Det blir en blandning av dagbok, minnen, släkthistoria och religionsfilosofiska reflektioner. John Ames har en mycket yngre hustru. Hon kom till kyrkan en regnig, välsignad pingst och efter en tids bekantskap säger hon: Du borde gifta dig med mig. Och så gör hon det. John Ames älskar ensamheten och tystnaden i kyrkan i gryningen. Hans bäste vän (men inte meningsfrände) pastor Boughton har en rad barn. Ett av dem, Jack, är en riktig olycksfågel. Den gode och vänlige John Ames har svårt att tycka om honom. Han anser att Jack är ohederlig och rent av elak. Jack förorsakar mycken sorg för sin familj. Jack är det svarta fåret och den förlorade sonen. Men Jack är den som älskas mest av fadern. Kärleken är helig. Hur värdigt dess föremål är har egentligen ingen betydelse, skriver John Ames. I Ames egen familj finns den skötsamme tio år äldre brodern Edward, familjens stolthet. Han reser iväg för att studera i Tyskland och kommer hem som ateist - till stor sorg för föräldrarna. Gilead inleds med att John Ames och hans far söker upp farfars grav i Kansas. Farfar var en stridbar, enögd abolitionist (motståndare till slaveriet) som manade sina församlingsbor ut i strid från predikstolen iförd blodig skjorta och pistol. John Ames far blev pacifist. Här är många far/son - relationer. I Gilead möter en många religiösa rörelser, många litterära och bibliska referenser och amerikansk historia. John Ames är en älskvärd och mångfacetterad man och en mycket mänsklig präst vars största synd är avund. Han är ödmjuk och humoristisk och han gläds över de små tingen i tillvaron.
Gilead är en fantastisk roman som en måste ge sig tid med. Texten är inte indelad i kapitel och det gör kanske att den upplevs som tyngre än den egentligen är. Språket är utmärkt och översättaren Niclas Nilsson förefaller ha gjort ett bra arbete. Jag har tagit mig mycket god tid med Gilead och jag har blivit väldigt förtjust i brevskrivaren. Jag har slagit upp mycket och lärt mig massor om degansikten, religiösa rörelser, poeter, jayhawkers, osv. Jag gillar den sortens läsning som en får stångas med. De två övriga delarna i denna triptyk heter Hemma och Lila.  Marilynne Robinson är inte bara romanförfattare. Hon är essäist också. Ett nobelpris i litteratur vore på sin plats. Pulitzerpriset har hon redan fått. Och en en hel massa andra priser.

Elva sorters ensamhet

Jag var väldigt förtjust i  Easter Parade av Richard Yates (1926 - 1992) när jag läste den. Nu har jag läst hans novellsamling Elva sorters ensamhet. Man känner igen Yates. Han använder delar av sitt eget liv när han skriver. Så är det till exempel förmodligen en del egna erfarenheter han delger läsaren i novellen Byggare om den blivande författaren som vill vara som Hemingway och Scott Fitzgerald.
I ett par berättelser möter vi kvinnor vars kärlek till sina män väger lätt i konkurrensen med "grabbarna", gänget på puben. I Skoj med en främlingen möter vi den rigida, stränga fröken Snell som inte vet hur hon ska visa eleverna sin välvilja, medan vackra, glada Mrs Clary i klassrummet intill vet precis. En empatisk lärarinna och en mobbad pojke har huvudrollerna i Doktor Äckel. Den novellen är hjärtskärande, men här ges ingen pardon. Yates berättar lågmält och enkelt och han går nära inpå sina karaktärer och är alldeles skoningslös. Inte så att han prisger sina personer. Han berättar bara precis hur det är och förskönar inget eller ingen. Det är amerikanskt 50 -tal. Känns lite som Mad Man - tiden, faktiskt.

Picture brides

Julie Otsukas bok Vi kom över havet handlar om en ganska okänd del av amerikansk historia.
Den bygger på levnadshistorier och historiska källor.  Författarinnans egna morföräldrar upplevde förflyttningen av invandrade japaner i USA efter Pearl Harbour.
Kom, japanska! är rubriken på första kapitlet i Vi kom över havet. Japanska kvinnor lockades på 1920 - talet till USA med fotografier och smickrande uppgifter om japanska män som redan utvandrat och som önskade japanska fruar. De reser iväg fyllda av förhoppningar om att slippa det slitsamma arbetet på risfälten. Men de möts på den amerikanska västkusten av män som inte motsvarar varken bilder eller beskrivningar och som behandlar dem brutalt och låter dem arbeta hårt på frukt- och grönsaksodlingar under långa arbetsdagar för att seda ta itu med sysslorna i hemmet under kvällar och nätter. De barn som föds möter samma hårda villkor. Kvinnor som anställts av amerikanska familjer blir mycket populära för sitt hårda arbete och för sitt diskreta sätt. Barnen går i skolan och tvingar sina mammor att lära sig språket. 
Vi kom över havet är en kollektiv roman. Den berättas i vi - form och på ett rytmiskt språk som det tar en stund att komma in i.

1941 när Japan bombar Pearl Harbour gror  osäkerhet och misstänksamhet i samhället. Japanerna ses som presumptiva förrädare och eventuella spioner med vapengömmor. Ryktet går; medierna hänger på. Det är mycket skickligt skildrat. Obehaget växer även hos läsaren. Slutligen meddelar presidenten att japanerna ska flyttas längre inåt landet. Det är inte hälsosamt för USA att ha dem nära kusten.
De förses med identifieringslappar och flyttas iväg. Här associerar man till andra förflyttningar av folkgrupper. Riktigt otäckt. Japanerna säljer och ger bort och ger sig tyst iväg. En buddhist förväntas inte fästa sig alltför mycket vid jordiska ting. Några räknar med att komma tillbaka - andra inte. 
Sedan kommer plundrarna.
Så småningom börjar de amerikanska barnen sakna sina skolkamrater. Allmänheten har nyktrat till och börjar fråga sig vad som hände. De kräver svar av myndigheterna. Tvingades japanerna iväg ut i öknen?
Men tiden går och glömskan brer ut sig. 
Julie Otsuka skildrar rent sociologiskt ett allmängiltigt händelseförlopp; en generell gruppmekanism samtidigt som hon riktar ljuset mot en specifik tid.
I historieböckerna tar däremot inte denna tid och dessa händelser någon plats. 
Julie Otsuka har med rätta blivit mycket uppmärksammad och prisbelönt för 
Vi kom över havet. Det är en riktigt bra bok som borde läsas i skolorna.

Översättar: Ulla Roseen
Albert Bonniers Förlag

Julie Otsukas första bok , When the Emperor was devine behandlar japanernas tid i interneringslägren.
Den kommer på svenska i april 2014

Julie Otsukas HEMSIDA

6 augusti 1945 kl 08.15

Den 31 augusti 1946 stod det så här i The New Yorker:

" The New Yorker this week devotes  its entire editorial space to an article on the almost complete obliteratrion of a city by one atomic bomb, and what happened to the people of that city. It does so in the conviction that few of us have yet comprehended the all-but-incredible destructive power of this weapon, and that everyone might well take time to consider the terrible implications of its use."

Sedan följde den amerikanske jorurnalisten John Herseys (1914 - 1933) intervju med sex människor som överlevt atombomben i Hiroshima 6 augusti 1945 kl 08.15. 31 000 ord. Upplagan sålde snabbt slut. Senare kom boken Hiroshima som blev en bestseller.
Hersey hade redan fått Pulitzerpriset för romanen Klockan i Adano 1944
Han företrädde den s. k. nya journalistiken, vilket innebar att journalisterna använde sig av skönlitterär berättarteknik för sina fackliga artiklar.