Klassikersommar. 2

I det grå och vita huset på 124  Bluestone Road Cincinnati rasar en liten osalig barnasjäl.

Sethe och hennes dotter Denver är vana. De bor i utkanten av samhället och är inte särskilt välsedda. Sethe har dödat. Och hon har suttit i fängelse.

I arton år har Sethe och Denver levt i ogillande och ensamhet. De har bara varandra att ty sig till vilket inte är så bra för någon utav dem. 

Förhållandet mor/dotter är inte oproblematiskt. 
Men så kommer hon som kallar sig Älskade...

Sethe är ingen vanlig kvinna. Hon är svart och hon är slav. Men inte vilken slav som helst. Hennes personlighet är stark; så stark att det är svårt för omgivningen. Till och med hennes kärlek skrämmer. Männen tenderar att försvinna ut i kulissen. 

Sethes svärmor, den heliga Baby Suggs, var också en kraftkvinna, "klippan som reste sig mot skyn" för att citera Toni Morrison i Älskade från 1987.

Att vara kvinna och slav var att bära ett dubbelt ok. Att freda sig mot männen, att skydda de egna barnen, att arbeta åt det vita herrskapet och dessutom på hemmaplan krävde sin tribut.
Älskade är i hög grad en kvinnoroman som tar avstamp 1873 strax efter inbördeskrigets slut när slaveriet i praktiken var förbjudet.

Romanen är fylld av en vitglödgad vrede. Den är fullständigt skoningslös och man dras in i en tid av mörker i skuggan av Klanen.

Berättelsen består av minnesfragment; berättarperspektivet växlar. 

Och för läsaren återstår det att pussla ihop berättelsen. 

Det går för det mesta bra.

Toni Morrison fick Pulitzerpriset för Älskade 1987.

1993 fick hon Nobelpriset.

Jag unnar henne alla priser hon får, men kanske är jag inte helt begeistrad ändå. Någonstans ungefär tre fjärdedelar in i Älskade blir det för mycket av allt på något sätt. Berättelsen blir övermäktig.
Och jag hade inte tagit med Älskade på min klassikerlista.