Dödsbädden

Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt väckte stor uppmärksamhet för boken Felicia försvann (2011) där hon skildrade sin uppväxt. 2018 kom romanen Dödsbädden. Det är en minst sagt originell berättelse där jagberättaren är själva dödsbädden; det vill säga en säng på Lugnets Hospice där en rad svårt sjuka människor drar sitt sista andetag. En träffar de sjuka, deras anhöriga och sjukhuspersonal och får ta del av deras mer eller mindre goda relationer. Dödsbädden hör, ser och reflekterar. Somliga scener hade varit komiska om de inte på samma gång varit så otroligt tragiska. Den som är känslig för kroppsliga utsöndringar, ventrikelsonder, inkontinensskydd och liknande varnas. Författaren som är sjuksköterska, psykoterapeut och har arbetat på hospice vet vad hon talar om. Här ställs viktiga frågor på sin spets. Hur länge ska livet uppehållas? Hur mycket morfin ska delas ut? Hur handskas med anhöriga som inte vill acceptera, som ställer omöjliga krav och som inte låter den döende släppa taget. Inte visste jag vad en larmmatta är? Och ett brytpunktssamtal? När Ahmed från Irak kommer till Lugnets Hospice och kräks svart flyttar sönerna med samt alla trosfränderna i den lilla församlingen mandeister eller johanneskristna. Här delar sig personalen i två läger. Ska deras speciella önskemål tillgodoses? Ja, kanske det. Dödsbädden avskyr att undersköterskan Klas slarvar med rengöringen av undersidan av sängen. Jag tycker att perspektivet är sublimt. Dödsbädden är både oroande och roande; tänkvärd och faktisk lärorik. Kanske tyckte jag ibland att de inblandade var lite väl stoiska och rent av orädda. Någon hade inte fattat vad det rörde sig om. Någon annan var alltför djupt drogad av morfin. Men på det hela taget tyckte jag att Dödsbädden är mycket läsvärd.

Titel: Dödsbädden

Författare: Felicia Feldt

Förlag: Bokförlaget Mormor

Tryckår: 2018

Antal sidor: 245

 

Det kostar att vara rebell

Felicia Feldt, tredje dotter till barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren, har dokumenterat sitt modersuppror i den omdiskuterade romanen Felicia försvann.
Hur man än väljer att läsa den boken är det skakande läsning.
Det ärt naturligtvis en partsinlaga och man vet att minnen inte alltid är att lita på. Men här finns så många ovedersägliga fakta att det räcker för att man ska bli djupt berörd. Och Felicia Feldt kan skriva.
Kronologin är uppbruten. Men det gör ingenting. Det illustrerar röran i familjens liv. Under Felicias första femton år bor familjen på 19 olika adresser.
Och styvpapporna avlöser varandra och spriten flödar.
Anna Wahlgrens mest kännbara bestraffning är uteslutning ur flocken. Rädsla och osäkerhet är Felicias eviga följeslagare. Mamma är expert på vassa, kalla blickar och hon är inte främmande för kroppsaga.
Felicia Feldt gör försök att protestera men får inget av syskonen att backa upp.
Så är det tydligen nu också. Som vuxen har Felicia Feldt dragits med depressioner, gått i terapi, medicinerat och haft svårigheter i sina egna relationer med män.
Hennes egen son tar avstånd från henne och väljer aktivt att bo med sin pappa.
Felicia Feldt blir naturligtvis sårad. Men hon förstår. Och gläds åt att sonen är stark nog att skydda sig själv.
Felicia Feldt är ärlig och skoningslös även mot sig själv. Det rör sig om sorg. Inte hämnd. Och hon har bestämt sig. Det blir ingen försoning.

Några klipp (ej recensioner) om Felicia Feldt och Felicia försvann:

Fiktionen har råd med frågetecken tycker Elise Karlsson

Intervju med Felicia Feldt

Karin Thunberg: Om Felicia Feldt hade varit man

Yngre systrar försvarar sin mor