Agneta Horn, en kvinna med ben i näsan

Porträtt: David Klöcker Ehrenstrahl

Agneta Horn. Ett liv i trettioåriga krigets skugga  av Karin Milles kom ut i februari på Norstedts förlag.  Häromdagen skrev hon en understreckare om den elaka och obildade (Sven Stolpes uppfattning) dagboksskriverskan som levde mellan 1629 och 1672. Andra som skrivit om Agneta Horn (1629 - 1672) är Eva Hættner Aurelius i boken Inför lagen. Kvinnliga svenska självbiografier från Agneta Horn till Fredrika Bremer. Samma författare har skrivit kapitlet om Agneta Horn i 1. NORDISK KVINNOLITTERATURHISTORIA band 1. I Kvinnornas litteraturhistoria  har Kerstin Strandberg skrivit ett kapitel om Agneta Horn och Drottning Kristina. I en artikel i POPULÄR HISTORIA 2008 nr 9 skriver frilansjournalisten Anna Larsdotter en artikel om Agneta Horns dagbok. Dess titel lyder i sin helhet: ”Beskrivning över min elända och mycket vedervärtiga vandringes tid samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans stora sorger som mig därunder hopetals har mött alltifrån min första barndom, och huru Gud alltid har hulpit mig med ett gott tålamod igenomgå alla mina vedervärtigheter.” 2012 kom Hjärtesorger och vedervärdigheter. Hur Gud alltid har hjälpt mig av Agneta Horn på förlaget Doxa utg. av och med ett rejält förord av Anne Brügge; med illustrationer och register. Redan 1961 kom Leverne av Agneta Horn i Bonnierbiblioteket. 1885 hittades det gulnade och trasiga häftet i en vrå av Uppsala universitetsbibliotek av historikern Ellen Fries, Sveriges första kvinnliga filosofie doktor. Hon publicerade redan på slutet av 1800-talet delar av självbiografin som följetong i tidskriften Dagny. Hon plockade ut de mest spännande och dramatiska delarna men strök tyvärr en del av del av kraftuttrycken. Agneta Horn gifte sig som 18 - åring med sitt hjärtas val, officeren och friherren Lars Jespersson Cruus, i stället för med ädlingen Erik Sparre som familjen sett ut åt henne. Hon vann också arvstvisten med sin styvmor efter faderns död. Man blir väldigt nyfiken på denna kvinna som beskrivs som något av ett hår av hin. Jag väntar tålmodigt i bibliotekskön...

 

Sallys saga

Sally Salminen (1906 - 1976) förrdes i Vargata på Vårdö i åländska skärgården.
Hon var nummer sju i en syskonskara på elva. Fadern dog när Sally var sju år och familjen fick det svårt ekonomiskt.
Sally Salminen kom att resa mycket under sitt liv. Hon och hennes man, den danske konstnären Johannes Dührkop, tyckte mycket om att resa. Men för Sally själv utgjorde nog resandet ett svar på en inre oro och rotlöshet. 
De kom också att bo i flera olika länder. Sally var också den som ofta bytte arbetsplats i yngre år
Det var under några hembiträdesår i USA som Sally skrev romanen Katrina (1936; jag återkommer senare till den) som skulle göra henne världsberömd och på samma gång blev ett gissel för henne. 
Den plötsliga berömmelsen blev stor och påfrestande och Katrina kom också att skymma allt annat hon skrev och skrivit.
Sallys saga. En minnesbok om Sally Salminen till 50-årsminnet av Katrina.
Anna Bondestam står som redaktör. Medverkar gör olika finlandssvenska författare (såsom Anni Blomqvist, Gunvor Javén, Valdemar Nyman och Marianne Backlén)  samt syster Aili. De belyser Sally Salminen som människa och författare från olika håll.Hon engagerade sig i samhällsfrågor; hon intresserade sig för kvinnofrågor och hon tog ställning i ålandsfrågan. Hon hade den bestämda uppfattningen att att Ålan borde tillhöra Sverige.
Sally Salminens liv var ingen dans på rosor. Hon hade ett bildningskomplex som gjorde att hon i hela sitt liv energiskt försökte förkovra sig. Hon drevs mot vänster av sitt klassmedvetande; hon lutade sig en tid religiöst åt oxfordrörelsen och russellianarna (som sedermera blev Jehovas vittnen). Katrina mottogs med misstro och ogillande i hennes hemtrakter och hon såg sig förbigången när det gällde stipendier och andra erkännanden.
Sallys saga ger en bild av en komplex kvinna som är oförtjänt bortglömd.
Artikeln i Nordisk kvinnolitteraturhistoria
är i käckaste laget enligt min mening och alltför summarisk: En tjänstepigas succéroman skriven av Tuva Korsström.
Biblioteket i Mariehamn erbjuder en mera seriös artikel .

Ibsens jämlike

I väntan på Sanningens vägar. Anne Charlottes Lefflers liv och dikt av  

Monica Lauritzen

har jag förberett mig lite genom att läsa några artiklar och noveller.

Nordisk kvinnolitteraturhistoria del II. I fadershuset

Anne Charlotte Leffler nämns ofta i par med Alfhild Agrell och så också i 

denna artikel.

ACL var den mera kända av de två.  Victoria Benedictsson, Mathilda Malling, ACL och Alfhild Agrell är de som möjligen omnämns i litteraturhandböcker trots att det på 1880 - talet fanns ganska många skrivande kvinnor. 

De skrev naturligtvis under pseudonym för att inte chikanera man och/eller familj och många av dem hade Henrik Ibsen som en naturlig förebild.

I Författarnas litteraturhistoria finns en artikel om ALC skriven av Barbro Backberger, feminist och en av grundarna till Grupp 8

Samlingen Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott

I urval och med förord av Birgitta Ney

(som för övrigt också har skrivit en doktorsavhandling om Mathilda Malling, Bortom berättelserna)

Lena Kåreland skriver en uppskattande anmälan i en understreckare:

Lefflers liv en skrivkamp för kvinnors rätt

Tilläggas kan att Anne Charlotte Lefflers korta liv  har  lämnat stoff till en roman, Den kärleken,

av en sentida släkting, Tove Leffler.

Samma sentida släkting som sagt att om ACL levt idag så hade hon förmodligen skrivit chic - lit!

Varför det, undrar jag? Hon kunde väl ha fortsatt att skriva feministiskt om klass, genus och kvinnors rättigheter?