En smakebit på søndag v. 44 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar söndagens bokutmaning En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 

"När raseriet väl vaknar brinner det av som ett pistolskott i hjärnan. En synaps som våldsamt flammar upp och exploderar i en kraftfull detonation, eldkaskader som regnar ner  och tänder på ytterligare synapser, dendriter, axon  tills hela hjärnan är ett brinnande inferno. Det är fullkomligt vitt raseri, blint och förtärande. Tryckvågen utplånar alla andra känslor, reflektioner, förnimmelser. Kvar blir en enda tanke. Tanken på hämnd.  För det finns bara: Äta eller ätas. Slaktare eller lamm. Förövare eller offer. Jag vet vad jag väljer. Hämnden kommer att göra mig fri."

Ur Hämndprojektet av Jenny Jägerfeld.               

Fler smakebitar HÄR

Kulturbarn

Åsa Beckmans bok om fadern Erik Beckman har titeln Kulturbarn. Undertitel: Att växa upp i skuggan av en författare. Fadern var stor, två meter lång, kompetent och mycket ömtålig. Åsa, som är äldsta dottern, lär sig tidigt att läsa av honom.Är han på dåligt humör kan hon tala honom ur nedslagenheten. Erik Beckman är mycket beroende av att någon i hans psykologiska närmiljö frågar hur arbetet gått idag? Eva är oändligt angelägen om att vara honom till lags. Erik Beckman har en grandios självbild. Allt kretsar kring honom. Liksom allt kretsade runt Thomas Mann i den familjen. Katia Mann ägnade sitt liv åt att serva honom. Alla sex barnen tävlade om hans gunst. Slas (Stig Claesson) levde sitt eget behagliga liv vid sidan av familjen. Han var god vän med författaren Pär Rådström och när denne dog blev hans son, Niklas Rådström, i sin tur oerhört fäst vid Slas och skrev en bok om honom. Nils Claesson skriver i sin fadersbok, Blåbärsmaskinen, om en man som i hemmet fungerade på ett helt annat sätt än i offentligheten. Kerstin Thorvalls son, Hans Falk, skrev boken Uppväxt för att ge en annan bild av sig själv än den som modern gett upphov till. Felicia Feldt gör upp med sin mamma, Anna Wahlgren, i boken Felicia försvann. Några exempel på författarbarn som levt "materialliv" åt sin författande föräldrar och som sedan protesterat. Åsa Beckman säger att hennes far inte var en författare för folk i allmänhet. Han var modernist och författarnas författare. Hon intar en mycket beskyddande hållning gentemot sin far. Modern är tandsköterska och den som sköter vardagen. Det är hon som släpar på de tunga kassarna men alla räknade med att hon reder sig. Det var aldrig synd om henne. Äktenskapet kunde varit bättre men båda makarna sig tröstade vid sidan av. Erik Beckman uppvaktades flitigt av Kristina Lugn - helt öppet och var nog en kvinnornas man över huvud taget. Jag har både läst och lyssnat på boken. Åsa Beckman läste själv. Kulturbarn är välformulerad och välskriven. Och det är säkert något speciellt att leva "materialliv" men för övrigt skiljer sig inte författarfamiljerna så mycket från helt vanliga familjer, tänker jag. Pappa är solitären; mamma vardagen. Och barnen ska leva upp till förväntningar, Eva Beckman läste väldigt bra. Erik Beckman prenumererade hela livet på 91:an. Det håller jag honom räkningen för.

Titel: Kulturbarn. Att växa upp i skuggan av en författare

Författare: Åsa Beckman

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2024

Antal sidor: 254

Jag måste gå rätt in i elden

Kerstin Norborg har skrivit en liten pärla till roman med titeln Jag måste gå rätt in i elden. En roman om Honorine. Den har hon haft liggande i datorn länge eftersom hon tyckte att det inte gick att skriva om en kvinna med så stark integritet som Honorine Hermelin, rektor för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad under trettio år. Hon var en av de ledande gestalterna i Fogelstadsgruppen. Den som kläckte idén och stod för fiolerna var Elisabeth Tamm. Läkaren Ada Nilsson var en annan central figur, en sorts modersgestalt för den tidigt moderlösa Honorine. Nu sitter Honorine Hermelin - Grønbech på Blomsterfondens äldreboende i Älvsjö och tänker tillbaka på sitt liv. Var gjorde hon avtryck? Uppväxten på Ulfåsa vid Bolmen, lärargärningen, översättningarna särskilt de av danske professorn Vilhelm Grønbechs religionshistoriska skrifter. Hon var väl insatt i hans tänkevärld när de så småningom träffades. Tycke uppstod och de gifte sig 1947 när han var 75 och hon i 60- årsåldern.Tio månader senare dör maken och efter en tid flyttar Honorine tillbaka till Fogelstad. Honorine är den tjusigaste av Fogelstaddamerna. Lång, mörk, mager och med stora ögon. Hon är fullt medveten om att hennes liv lider mot sitt slut. Hon märker att hon tappar minnet och blandar ihop personalen. Och hon är yr. Honorine Hermelin har bokat plats åt sin aska i Elisabeth Tamms grav. Jag är väldigt förtjust i den här sortens böcker som skissar konturerna av någon och låter läsaren fylla i efter bästa förmåga och dessutom genererar vidare efterforskning.  Ulrika Knutsons bok Kvinnor på gränsen till genombrott känns som en naturlig fortsättning på Kerstin Norborgs roman.

En smakebit på søndag v. 16 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i söndagsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser utan att för den skull spoila något. Min smakebit kommer ifrån Magikern av Colm Tóibín

"Bara en gång under denna italienska tid hade bröderna Mann ett gräl. Det började när Heinrich uttryckte en åsikt som Thomas aldrig tidigare  hört: han påstod bestämt att Tysklands enande hade varit ett misstag och bara tjänat till att öka den preussiska dominansen. För Thomas var det tyska enandet, som ägde rum samma år som Heinrich föddes och fyra år innan han själv föddes, något avklarat. Ingen kunde ifrågasätta värdet av det. Som projekt hade det utvecklats gradvis och sedan fastslagits när det redan var klart. Tyskland var en nation. Tyskarna talade ett språk. "Anser du att Lübeck och Bayern ingår i samma nation?" frågade Heinrich. "Ja, det gör jag." - "Tyskland, om jag kan använda det ordet, hade två beståndsdelar som var varandras raka motsatser. Den ena var rent känslomässig och handlade om språket, folket, folksagorna, skogen, ursprunget. Idiotiskt alltsammans. Men den andra handlade om pengar och herravälde och makt. Man använde drömmarnas språk för att maskera den rena girigheten och ärelystnaden. Preussisk girighet. Preussisk ärelystnad. Det kommer att sluta illa." 

Fler smakebitar HÄR.

Old babes in the Wood

Alltför sent inser jag att jag skulle ha läst alla novellerna i Margaret Atwoods novellsamling Gammal kärlek. Originalets titel är betydligt mera dramatiskt och passar bokens innehåll betydligt bättre. 2019 dog Margaret Atwoods sambo Graeme Gibson i en svår hjärnblödning. Han hade också mot slutet av sitt liv drabbats av demens. Gammal kärlek tillägnas honom  och får ses som ett sorgearbete även om en kan skratta ibland. I novellen Min onda mor berättar en dotter om sin mycket speciella mor som är fullständigt oberäknelig. När dottern frågar vart hennes pappa tagit vägen svarar hennes mor att hon förvandlat honom till trädgårdstomten som står på trappan och att det passar honom mycket bättre för då slipper han att klippa gräs och fatta beslut. Han ogillar båda delarna. Men han är bra. hHan svarar alltid ja när dottern ber honom om glass. Förhållandet mor/dotter böljar upp och ner. I femtonårsåldern meddelar dottern sin mor att hon är ond. Modern tar det som en komplimang. Hon klär sig som en präktig hemmafru med pärlhalsband men det är rent kamouflage. Hon tillreder mystiska röror och kvinnor konsulterar henne i hemliga möten. Mamma ogillar dotterns pojkvän Brian. Universum gillar honom inte heller och tarotkorten talar sitt tydliga språk. Och mycket riktigt. Det går illa för Brian. Ibland är de sams. Däremellan har de ingen kontakt. Åren går och plötsligt hör fadern av sig och de äter lunch och pratar. Fadern har en ny familj som inte vet något om den gamla. Det visar sig att modern aldrig lämnat fram de presenter fadern skickat till dottern. Med tiden blir modern alltmera absurd. Hon berättar om strider hon utkämpat i rymden under hundratals år. Dottern bävar för att presentera sin blivande man för henne. När hon sedan brottas med sin egen femtonåriga dotter berättar hon att mormor varit en häxa och att hon trodde att kraften förts över till dotterdottern, som då inte får missbruka sin makt. 

I  grevens tid. En kanadensisk novell till Ugglans & Bokens Novellresa 2024.

En smakebit på søndag v. 6 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i  En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås

"Det var ingen idé att stångas med min mor. Det var heller inte tal om att försöka smyga bakom ryggen på henne: hon hade ögon i nacken och små fåglar viskade i örat på henne. Brian skulle jag bli tvungen att göra slut med. Det grät jag en skvätt över: Old  Spice - rakvatten och cigarrettlukt och nytvättade vita T - tröjor, farväl tunga andetag på bio under dansnummer i musikaler, farväl mata Brian med de extra pomfritten från min hamburgare och sedan få flottiga, potatissmakande kyssar... Han kysstes så bra, han var så stadig att krama och han älskade. mig - fast han aldrig sa så, vilket var beundransvärt. Att säga det hade varit mjäkigt."         Fler smakebitar HÄR

Min smakebit kommer ur Gammal kärlek av Margaret Atwood. Novellen Min onda mor. I översättning av Inger JohanssonNorstedts förlag. 

Veckans mening v. 6 2024

MIN

Robert på bokbloggen har en lördagsutmaning på sin bokblogg Mina skrivna ord som han kallar Veckans mening. Vi bjuder varandra på en mening ur det vi just läser; en mening som av någon anledning fått oss att stanna till lite. Min Veckans mening v. 6 kommer ifrån Min onda mor en novell i Margarets novellsamling Gammal kärlek
"Jag älskade inte gymnastikläraren, en tanig kvinna med tranhals som gärna hunsade oss, men jag kunde inte föreställa mig henne plockande giftiga svampar i fullmånens sken, såsom jag visste att de borde plockas."

En smakebit på søndag v. 5 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i söndagarnas smakebitar. En väljer ett stycke ur den bok en just läser och erbjuder andra bokbloggare. Utan spoilers, förstås. Sedan kommenterar en på astridtereses blogg så att andra bokbloggare hittar.

"Enare Feb. 1944. Den finske fången var intetsägande, en smal och skäggig man i fyrtio - femtioårsåldern som stod en aning hopsjunken. Han pratade inte med mig, och jag riktade mig inte till honom. Heiskanen berättade att fången här i lägret kallas för Kalle. Varför han är här fick jag däremot inte veta. Kanske är han en av inbördeskrigets kommunister som flytt till Sovjet - Ryssland och utger sig för att vara finsk. Vem vet när det gäller sådana där. Däremot fick jag veta att han bor i ett av tälten avsedda för förtroendefångar. Det är något underligt med den här fången. Kalle får röra sig relativt fritt, nyss gnolade han med i en krigsschlager på Lappland- sender- kanalen och gick in i ladugården för att sköta om djuren utan att be om lov. Ingen reagerade. Dessutom såg jag på kvällen hur han fick en extra potatis på tallriken."

Ur Ett land av snö och aska av Petra Rautiainen. Fler smakebitar HÄR

Blomsterdalen

                                                                                   Nordiska Rådets litteraturpris 2021 tilldelades grönländska Niviaq Korneliussen för romanen Blomsterdalen,

som trots den poetiska titeln är en mörk och förtvivlad roman som berör djupt. Den namnlösa protagonisten kommer från södra Grönland och har en älskad flickvän som heter Maliina och som även hennes föräldrar tycker mycket om. Den namnlösa beslutar trots det att åka till Århus i Danmark och studera antropologi. Det blir en kulturkrock och hon har svårt att finna sig tillrätta. Det grönländska raka och opolerade språket stöter danskarna. "Nu låter du som en dansk", är ett uttryck som används i Grönland när någon sagt något dumt. Studierna blir det inte mycket med. När Maliinas kusin begår självmord åker den namnlösa hem för att stötta. Kusinens föräldrar har flyttat in hos den namnlösas mor och far. Värmen i familjen är påtaglig och toleransen mot hbtqi - personer är överraskande. Självmord är ett stort problem på Grönland. Huvudpersonen funderar mycket över detta. Så många av hennes vänner har valt den utvägen. De som gjort självmordsförsök får vänta i månader på att få hjälp. När midnattssolen börjar lysa i juni ökar antalet självmord. Det är lättare att leva i mörkret. Utanförskap och längtan bort gör att vissa människor drar sig undan samhället och blir fjällgångare. De bosätter sig i någon grotta i fjällen och lever sina liv i ensamhet. Blomsterdalen är en begravningsplats vaktad av korpar och vilda hundar. Det finns inga namn på gravarna; endast nummer. All utsmyckning på gravarna är plastblommor som lyser grällt i snön. En får veta en del om livsstilen på Grönland; om den trögflytande sälsoppan med ris och lök och som efterrätt kråkbärspaj. Bananerna som flygs in från Island kostar 16 kr styck. Slamsugaren tömmer latrinen direkt ut i havet. Romanens protagonist mår inte särskilt bra och hennes kontakt med verkligheten släpper alltmer. Jag blev väldigt oroad och berörd av den här berättelsen. Stämningen är väldigt speciell och påminner om den i Kim Leines romaner. Det finns ett driv och en energi i Blomsterdalen som river en med sig även i de mörkaste avsnitten. 

Titel: Blomsterdalen

Författare: Niviaq Korneliussen

Översättare: Johanne Lykke Naderehvandi

Förlag: Norsteds

Tryckår: 2023

Antal sidor: 285

Hemfärd till glömskan

Att lära sig leva i ögonblicket

när man strax ska ta avsked från det -

 

I skuggan under ett valnötsträd

vilar ett halvfullt lerkrus.

Över vattnets mörker simmar

en skalbagge från strand till strand -

liv och död, extas och förtvivlan

allt får rum i betraktarens rysning.

 

Som inom Alba Longas murar

timmen före stormningen

som inte ska lämna sten på sten,

inte liv intill liv.

Skaror strövar utan mål,

gripna av skimret i stenläggningen,

längs gator de ser för första gången.

 

 

 

Dags för uppbrott.

Jag stänger och låser lagårdsdörrn -

det blev aldrig av att laga den.

Och rosorna får vintern ta hand om. 

Jag kastar en samlande blick genom rummen,

detta djup av vitt med blågrå nischer

och en mörknande spegel i fonden -

en insikt målad av Hammershøi.

När jag står på lillgården,

knäpper upp gylfen

och under förrättningen glor upp i skyn

drar flyttfågelsträcken förbi,

plog efter plog av gäss

som lämnar sig efter sig efter sig.

En smakebit på söndag v. 52 2022/2023

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

"Det osannolika men egentligen fullt möjliga ska hända. Kvinnan som min man haft ett förhållande med går in i en bokhandel. Hon går runt och tittar på böckerna som ligger framme i ordnade högar. Känner försiktigt på omslagen. Hon får syn på en bok som tilltalar henne, som hon tycker är vacker. Hon tar upp den och börjar läsa. Hon rycker till när hon ser att det är jag som skrivit den, läser på baksidan och förstår ungefär vad den kommer att handla om. Hon går direkt till kassan för att betala den. Bokhandelsbiträdet berättar att författaren (jag) lite senare i veckan kommer att ha sin release för boken just här och kanske vill hon komma? Hon är så välkommen!" 

Från sidan 9 i Paradis av Sara Villius

En smakebit på søndag v. 41 2022

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar  HÄR

"Georg harklar sig och rätar på nacken. "Så trevligt att Ingrid och jag får komma på middag", säger han och lägger sin hand på Ingrids. Hennes leende är minst sagt nervöst när hon pendlar med blicken runt bordet. Hon pillar p sitt halsband, en smal guldkedja med ett hjärta. Georg har alltid tänkt att det är något hon haft sedan hon var barn, men plötsligt slår  att det kan komma från Istvan. På vilket sätt har Georg gjort avtryck egentligen? Mer än det foster som växer i Ingrids mage, och som nu förenar dem som familj. Han längtar ut, bort från den stilsäkra våningen, han sjunker här, betraktad av människor med ironiskt höjda ögonbryn. "Så klart! Vi har varit nyfikna på dig ett bra tag nu," säger Britt. Har Ingrid haft fler kavaljerer so m introducerats i det smakfulla hemmet? Han stirrar in i Britts pillemariska blick och vill vända henne upp och ner och skaka så att alla hemligheterna från Ingrids tidigare liv ska trilla ur  henne."

Från sidan 90 i 1959 av Helena von Zweigbergk

Hett i hyllan

Manolitas tre bröllop av den spanska författaren Almundena Grandes köpte jag för flera år sedan på något antikvariat för 40 kr. Jag var nyfiken på författaren och den tid som boken utspelas i. Den 14 april 1931 utropades den andra spanska republiken. De progressiva krafternas seger i kommunvalen hade drivit kung Alfonso III i exil och landet hade fått en ny regering.  Denna regering var mycket efterlängtad av de mest missgynnade samhällsklasserna, det vill säga större delen av det spanska folket, säger författaren i sitt förord. Ganska snart blir det oro i leden och det utbryter inbördeskrig. Makten blir Francos, under flera årtionden. Under den här militärdiktaturen eliminerades mängder av människor som försvann i massgravar som till stor del fortfarande är okända. Mot denna historiska bakgrund utspelar sig handlingen i Manolitas tre bröllop. Verkliga och fiktiva personer blandas i romanen. Manolitas föräldrar tillfångatas och hennes storebror, Antonio, leder en underjordisk motståndscell från ett gömställe. När han ber henne att uppsöka en viss fånge i det fruktade Porlierfängelset för att överlämna viss information är hon inte särskilt glad över uppgiften. Men snart upptäcker hon att hon hyser varma känslor för fången.Det är Monika på bokbloggen Bokföring enligt Monika som håller i den här läsutmaningen som handlar om böcker i våra hyllor som blivit stående olästa fast vi egentligen inte förstår varför.

Ingenstans mitt segel

När allt fortfarande var rent

När ingenting bekom mig

När allt jag mindes

var lingonlegan skotaren och mannen

Rytmen i hans kropp och den vilda glädjen

När mitt segel var kaos

och mitt enda hem ingenstans

Snart är kaos mitt enda hem

och ingenstans mitt segel 

 

ur Ingenstans mitt segel (2022) av Ingela Strandberg

En smakebit på søndag v. 44 2021

Läsutmaningen  En smakebit på søndag går ut på att en delar med sig av det en just läser. Utan spolers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna.

"Polismästaren var en idiot. Det var ett totalt meningslöst skit alltihop. Kommissarie Fransson höll en lång, vresig utläggning, och Micaela Vargas orkade inte lyssna längre. Dessutom var det alldeles för hett i bilen, och utanför låg paradvillorna i Djursholm. "Har vi inte kört för långt?" sa hon. "Lugn, lugn, flicka lilla, det är inte precis mina hemtrakter", svarade Fransson och fläktade med handen. Inte långt senare gled de in i en vidsträckt trädgård, fram till ett stort stenhus med ljusa pelare längs långsidan, och hon blev alltmer nervös. Hon arbetade egentligen som närpolis. Men den här sommaren hade hon blivit del av en mordutredning eftersom hon satt på vissa kunskaper om den mordmisstänkte gärningsmannen Giuseppe Costa."

Från sidan 5 i Obscuritas av David Lagercrantz. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"När jag steg i kammaren för första gången sedan ungdomen, ryckte jag till inför åsynen. Inramade bilder av mig fanns  såväl på bordet som på byrån och väggarna. Till största delen var det gulnade, urklippta tidningsannonser för allt som kunder erbjudas med hjälp av kvinnliga kurvor, från fläckmottagningsmedel till reservdelarbilar för. Jag hade själv sänt bilderna till mamma som bevis på att jag jobbade som modell, och inbillat mig mig att de hamnat i hennes klippbok, men hon hade byggt upp ett altare av dem som ett som sträckte sig genom hela rummet, ett altare där signalfärger och nedsatta priser konkurrerade sins -  emellan. Bilsrna innehöll varken något att fira eller minnas med stolthet. De fick mig att må illa."

Från sidan 8 i Hundparken av Sofi Oksanen

Idag är det astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger som håller i trådanrna. Fler smakebitar HÄR

Brev från min barndom

Radioföljetongen Brev från min barndom av Emma Reyes har gått som radioföljetong till och med idag 28/1. Emma Reyes föddes Bogotá i Colombia 1919 och dog i Bordeaux 2003. Mellan åren och 1969 och 1997 skriver hon tjugotre brev till vännen Germán Arciniega, historiker och kritiker, och berättar om sin barndom. Denne visar breven för Garcia Marquez som ringer upp henne och berättar att han haft stor nöje av läsningen. Emma Reyes blir rasande över att Germán Arciniega svikit hennes förtroende. Det tog tjugo år innan hon skrev brev till honom igen. Emma R lärde sig inte att läsa och skriva förrän långt upp i tonåren vilket naturligtvis präglar hennes språk. Boken skulle ges ut med alla felaktigheter kvar, tyckte hon. När vi först träffar Emma är hon fyra år och bor tillsammans med sin syster Helena och en liten pojke som kallades Lusen i ett enda fönsterlöst rum där en ung kvinna vid namn Maria ger dem mat och låser in dem om dagarna. En grannkvinna hjälper till med att ge barnen mat när Maria behöver åka bort. Emma är minst av barnen. och hennes uppgift är att gå och tömma pottan på sophögen varje dag. Det var ett  förfärligt uppdrag för henne. Men när hon tömt pottan gömde hon undan den och lekte på sophögen med de andra barnen. Efter en tid flyttas flickorna iväg till ett kloster på landsbygden. Religionen var sträng och gav upphov till underliga regler och sådant de inte förstod. Nunnorna var hårda och flickorna arbetade 10 timmar om dagen. De skrämdes med döden, helvetet och djävulen. En vacker dag bryter Emma upp och liftar och arbetar sig mot Frankrike där hon blir konstnär och umgås med Frida Kahlo, Diego Rivera, Alberto Moravia och Elsa Morante. Men det faller utanför den här boken. Vilken otrolig styrka hos de här barnen som inte visste vad föräldrar var än mindre hade en aning om sina egna. Köld, hunger och död var de väl förtrogna med. Och vad hände Emma under de fyra första åren. Vilka var hennes föräldrar? Varför blev hon bortlämnad? Vem var Maria? Det får man aldrig veta. Men jag har svårt att tro att hon var flickornas mor. Den raka och osentimentala berättelsen gör ett starkt intryck.

Brev från min barndom

Författare: Emma Reyes

Översättare: Manni Kössler

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2012, 2019

Antal sidor: 221

Veckans mening v. 37

"I barndomen susade somliga träd även vindstilla dagar."

Ur I andras skönhet av Adam Zagajewskij, Norstedts 2015

I översättning av Anders Bodegård 

Det här är Roberts idé och jag har länge tänkt hänga på

Middlesex

 

Äntligen har jag läst Middlesex av författaren Jeffrey Eugenides, tidigare känd för sin roman Virgin Suicides som också blev film. Middlesex är en grekisk/amerikansk släkthistoria med inslag av såväl incest som muterade gener liggande i århundranden i det fördolda för att plötsligt manifestera sig i ett barn som föds som flicka och som i tonåren visar sig vara av manligt kön. Det är detta barn vid namn Calliope/Cal som är berättare. Hen börjar väldigt tidigt, närmare bestämt i sin mammas livmoder. Själva berättelsen tar sin början 1922 i Smyrna. Syskonen Desdemona och Eleutherios, Lefty; Stephanides lyckas genom Leftys snabba fattningsförmåga och rådighet rädda sig med ett fartyg från det brinnande Smyrna. De hamnar i Detroit. Den staden är en framträdande karaktär i romanen. Samhällets olika skiktningar presenteras allt eftersom familjen Eugenides klättrar på samhällsstegen. Middlesex berättar också nutidshistoria och tidstypisk musik och litteratur kommer in i bilden på ett naturligt sätt. Även de hemskaste saker berättas med spefull humor som inte utesluter medkänsla. . Middles slutar 1975 när Calliopes liv som Cal tar sin början. Middlesex berättas med livfull berättarglädje. Mina understrykningar blir många. Jag gillar flera av huvudkaraktärerna, men favoriten är nog farmor Desdemona. Hon är en dramatisk person med en hel del skinn på näsan. Hon lär sig dock aldrig tala engelska utan håller sig mestadels till grekiskan. Middlesex är finurligt konstruerad och ibland får en backa och rekapitulera. Hur var det nu? Men jag är mycket nöjd med mina understrykningar. De fungerar. Projekt Middlesex är slutfört. Det tog tid innan jag kom till skott. Middlesex har figurerat i Hett i hyllan så nu har jag minimerat antalet hyllvärmare också.

Titel: Middlesex
Författare: Jeffrey Eugenides
Översättare: Hans - Jacob Nilsson
Förlag: Norstedts
Tryckår: 2004
Antal sidor: 635

Den 3:e lögnen

I Den 3:e lögnen ställer Agota Kristof till det ordentligt för sin läsare. Här berättas historierna från Den stora skrivboken och Beviset på ett nytt och annorlunda sätt. Vissa saker känner en igen. Det rör sig fortfarande om ett par enäggstvillingar. Den ene heter Claus och den andre Lucas. Den ene flyr landet. Den andre stannar kvar. Båda skriver. Den ene poesi; den andre fiction. Han som lämnade landet har nu kommit tillbaka till sin barndoms stad för att se de gamla husen, gatorna, gravplatserna och kanske en eller annan bekant. Och kanske rent av den efterlängtade brodern. Han är svårt sjuk och vill dö i hemstaden. En annorlunda familjehistoria vecklar ut sig. Fadern var på väg att lämna sin familj för en annan kvinna med vilken han väntade barn. Det blir en våldsam uppgörelse som splittrar familjen för alltid. Men Claus är den som stannar kvar i huset med de gröna fönsterluckorna och tar hand om modern, som inte gör annat än väntar på Lucas. I vissa lägen undrar en om det verkligen finns två tvillingar. Är en av dem påhittad. Agota Kristof leker men det är en dyster lek. Lucas vill lära sig språket och översätta sina skriverier till rätt språk. Hans pengar tar slut; han hamnar i finkan men kommer väl överens med fångvaktaren och spelar schack med fängelsedirektören. Den 3:e lögnen är en mycket sorgsen bok. Men jag gillar språket och sättet att berätta. Läsaren måste vara på tå.

Titel: Den 3:e lögnen
Författare: Agota Kristof
Översättare: Anne Lux
Förlag: Norstedts
Tryckår: 1993
Antal sidor: 160
.