Rent hus

Rent hus av chilenska Alia Trabucco Zerán är en mycket stark roman. Den etsar sig in i en. Hembiträdet Maria Estela Garcia, 40, berättar sin historia inifrån fängelset. Hon tycks vända sig till en osynlig jury. En får omedelbart veta att det rör sig om en sjuårig flickas död. Estela har i sju år varit hembiträde i flickans familj. Egentligen behandlas hon inte illa, men klasskillnaderna och det illa dolda föraktet är tydligt. Estela har flyttat ifrån sin älskade mamma i södern för att tjäna pengar i Santiago. Hon vill få en möjlighet att reparera deras gamla ruckel till hus. Julia, den lilla flickan, uppvisar redan från början ett problematiskt beteende. Föräldrarna befinner sig i karriären och är inte speciellt inkännande; de vill bara ha en perfekt dotter. Julia är blek, mager och håglös, suger på tummen och biter på naglarna. Estela ägnar sig åt små sabotage i vardagen och då och då tar hon i med hårdhandskarna för att få fason på Julia, väl vetande att Julia kan skvallra på henne. Båda ömmar de för en raggig gatuhund som Estela låter vila i tvättrummet och sticker till några matbitar innan herrskapet kommer hem. Det råder oro i landet och våldsamma demonstrationer. Stämningen är på kokpunkten i det lilla livet som i det stora. Rent hus rör sig om herrskap och tjänstefolk och ojämlikhet och klasskillnader. Men jag tycker att offret i romanen är Julia. Och jag tror inte att Estela gjort Julia något ont. Men jag har en teori om varför Julia kom att flyta omkring i poolen.

Titel: Rent hus

Författare: Alia Trebucco Zerán

Översättare: Hanna Nordenhök

Förlag: Wahlström & Widstrand

Tryckår: 2023

Antal sidor: 225 

Asparna

Hannah Nordenhöks nya roman heter Asparna. Den utspelar sig i Lund och Malmö. En kvinna återvänder till sin barndoms Malmö för att träffa Endre, en god vän som kommit på sned i livet. Han lämnar henne en plastkasse med dokument om Råby ungdomsvårdsanstalt för förvildade barn i Lund. Den grundades 1838 av baron Axel Gustaf Gyllenkrok och prästen Achatius Kahl efter tysk förebild. Unga pojkar ur arbetarklassen som kom från fattiga hem och gjort sig skyldiga till småstölder och lösdriveri kommer hit för att fast och bestämt ledas in på rätta vägar. De sätts i arbete men får också undervisning. Lagom mycket undervisning. De skall inte få några idéer. Baron Gyllenkrok har under en jakt tagit hand om en vargunge som han sedan lägger ner mycken tid på att tämja och fostra. Men det är svårt att ta vargen ur djuret. En parallell är berättelsen om den unge pojken Petrus som har nr 12 bland de intagna pojkarna. Petrus har en utvecklingsstörd bror i hemmet. Baron Gyllenkrok känner ett speciellt intresse för den skygge pojken och de utvecklar något som skulle kunna likna vänskap. Petrus lyssnar gärna till baron Gyllenkroks undervisning. Baronen, som är intresserad av naturvetenskap, har en karp med dubbla ansikten i formalin. Karpen har fått även sitt syskons ansikte. Petrus är helt fascinerad.
Ett annat syskonpar fast i nutid är Sussie och hennes bror som i berättelsen kallas B. Hans öde avslöjas av Endre. Sussie känner att hon lämnat sin bror i sticket när hon lämnade hemmet och den sovande tablett - och spritbedövade modern för Stockholm. Är B. förutbestämd att misslyckas i livet? B hamnar också på Råby. Hanna Nordenhök arbetar med par; en sorts speglingar. Hon har ett vackert språk som hon känsligt avpassar efter den tid det rör sig om. Romanen är helt fascinerande. Jag får samma känsla som när jag läste Sara Stridsbergs underbara roman Beckomberga. Jag läser med samma känsla av nästan andakt. Ömsint, sorgset och sparsmakat skrev jag om Beckomberga och det stämmer väl in på Asparna också. En märker att Hanna Nordenhök är poet. Hon tycker att skrivandet koncentrerar blicken och är ett sätt att sortera. I Asparna har hon koncentrerat sig på de utsatta barnens situation - då som nu.
Norstedts förlag.

En smakebit på søndag

Norstedts

"Det var fortfarande vinter när Endre ringde, jag stod vid porten och hade just plockat fram nycklarna till lägenheten. Årstaviken låg under is därute, träden på andra sidan var oformliga och svarta som tjära.  Rösten lät en smula förändrad, men jag hörde att det var han. I bakgrunden trafik. Han sa att han var på permission, att telefonen inte var hans. Han stod sedan i våren och hängde över sin cykel på cykelbanan invid Jesusparken där vi stämt möte några dagar efter min återkomst till Malmö.  Sträckte på mig när han såg mig komma över Nobelvägen. Han var onekligen mager, och äldre. Men fortfarande vacker, fortfarande en sorts pojke, fast nu en halvung man i trettioårsåldern, med lockarna från när han var liten kvar.  Han blottade de två framtandshålen som han fortfarande inte hade gjort något åt i ett snabbt och barnsligt leende medan han hakade av Hemköpskassen han hade haft dinglande över styret, och räckte mig den. " Från sidan 15 i Asparna av Hanna Nordenhök.

Varje söndag uppmanar oss Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten att bjuda varandra på en smakebit av det vi just läser. En enda regel finns: No spoilers!          Fler smakebitar HÄR