Den felande länken

Äntligen har den kommit! Och jag har börjat läsa
tredje och sista delen i Stefan Tegenfalks spännande romanserie med Walter Gröhn och Jonna de Brugge som omaka men mycket välfungerande samarbetspartners.
I slutet av del två, Nirvanaprojektet, hade båda lyckats strula till det ordentligt för sig och nu finns det mycket att reda ut i
Den felande länken.
Romanen inleds med en fruktansvärd människojakt som får blodet att isas i ådrorna. Stefan Tegenfalk är vänlig nog att då och då friska upp läsarens minne om vad som tilldragit sig i de båda tidigare romandelarna Vredens tid och Nirvanaprojektet.
Man kan bara hoppas att Stefan Tegenfalk inte snavar på mållinjen. Det vore synd. Man har högt ställda förväntningar efter de två första mycket spännande delarna.

Det finns också en inläsning som är gjord av Reine Brynolfsson.
Och förlaget är Massolit

Nirvanaprojektet

Nirvanaprojektet av Stefan Tegenfalk är en direkt fortsättning på Vredens tid.
Den är också del två i en trilogi. Tredje delen, Den felande länken, kommer 2011 på Massolit förlag.
I Nirvanaprojektet problematiseras den berättelse som byggt upp i Vredens tid.
Det är fortfarande ett väldigt spännande, välkonstruerat och svindlande tankebygge.
Jämfört med Vredens tid blir det kanske lite forcerat här och där och en eller annan piruett hade kanske kunnat strykas. Stefan Tegenfalk säger i en intervju att han inte är så intresserad av kärleksromaner och poesi. Och det märks. Jonna de Brugges kärlekshistoria känns konstruerad och känns som härtill är jag nödd och tvungen.
Samarbetet mellan den rutinerade Walter Gröhn och Jonna de Brugge utvecklas däremot ytterligare. De är - för att tala med Anne på Grönkulla - besläktade själar.
De tekniska beskrivningarna är fascinerande. Mördarmaskinen Mjasník har en inbyggd spioncentral i sin MacBook. Kartläggningen av mobiltelefontrafik får en att rysa och tänka på kartläggning av människor i allmänhet. Finns det något som är privat längre?
Man ser fram emot del tre. Hur ska det gå för utredarna, den botfärdige rövaren, den iskalla hjärnan bakom kapningen av värdefull forskning och poliserna som halkar på gränsen till kriminalitet. Kraven är höga på del tre, Den felande länken.
Men man kan har anledning att hoppas att upplösningen blir lika spännande som de första två delarna i trilogin

Intressant debutant

En riktigt spännande, välgjord bladvändare av debutanten
STEFAN TEGENFALK på nystartade
MASSOLIT FÖRLAG - Vredens tid - del 1 av tre.
Det 2, Nirvanaprojektet, har redan kommit ut.
Del 3, Den felande länken, kommer under 2011.
Huvudpersonen i Vredens tid, Walter Gröhn, är en garvad polis strax under sextio. Han har diverse egenskaper gemensamt med Gunvald Larsson, Frost, Morse, Wallander och Leif GW Perssons Lars Martin Johansson. De tvekar inte att ta till okonventionella metoder när så erfordras, är intelligenta utredare och en pest för sina överordnade.
Jonna de Brugge, rejäl överklassflicka i Porsche, är Gröhns unga, smarta, snygga medarbetare; intelligent, framåt, orädd och
hängiven sitt arbete.
Den rafflande storyn är komplicerad och välkomponerad, och Stefan Tegenfalk tappar varken fokus eller trådar.
Tempot är välgörande långsamt; utredningarna går framåt, står stilla eller ser ut att vara på fel spår. Man får en känsla av det är så här det går till.
Tidsmarkörerna är många och handlingen är väl placerad i tid och rum, nutidens Stockholm. Synen på polisen är nyanserad. Det finns bra, dåliga och riktigt dåliga poliser.
Rättssystemet som sådant lämnar en del i övrigt att önska. Alla bovar får inte sitt straff, trots att skulden är solklar. Men det är ju ingen nyhet.
Jag tycker att Vredens tid har en hel del gemensamt med Den döende detektiven av Leif GW Persson - långsamheten, trovärdigheten, noggrannheten och det lediga språket
Leif GW:s humor är mera drastisk medan Tegenfalk använder finare medel.

Synd att Vredens tid inte fått ett snyggare omslag.