Morgonstjärnan

Tio år efter den autofiktiva serien Min kamp 1 - 6 kommer Karl Ove Knausgård med en fet fiktiv roman med titeln Morgonstjärnan. Morgonstjärnan som kan symbolisera både Djävulen och Kristus och finns omnämnd i Jesajas bok och Uppenbarelseboken. När Morgonstjärnan var utskriven omfattade  den 666 sidor. Alldeles som av en händelse. Upprinnelsen till Morgonstjärnan var att KOK skulle skriva en kriminalroman. Och så skulle han skriva libretto till Peer Gynt och där träffade han på den goda Solveig som blev sjuksköterskan Solveig i Morgonstjärnan; en i kören av röster i kollektivromanen. De viktigaste personerna som får ett eller två kapitel var är nio stycken. Ibland har de beröringspunkter med varandra; ibland inte. Allt tilldrar sig under ett par ovanligt heta augustidagar omkring Bergen i Norge. Litteraturprofessorn Arnes hustru Tove hamnar på psyket inför ögonen på parets skrämda barn. Gode vännen Egil, som filosoferar om döden och de döda, hjälper Arne i krisläget. Unge Emil arbetar på en förskola, någon är undersköterska, en annan läkare, Katherine är präst och umgås med tankar på skilsmässa, men det är inget hon berättat för maken. Över allt och alla lyser så den ominösa Morgonstjärnan som det finns många teorier om. Djuren beter sig underligt; rävar och grävlingar frångår sina vanor. I Morgonstjärnan förekommer många barn. Och föräldrar av mycket skilda slag. Författaren har definitivt sina sympatier hos barnen. Jag var väldigt förtjust i Om våren som KOK skrev till sin dotter med början redan när hon låg i sin mammas mage. Hans känsla för naturen hör också till det jag gillar med KOK. Och hans känsla för det vardagliga, det lilla. Han får med sig sin läsare på en gång. Utan att en direkt märker det är en indragen i den värld han skildrar. Och jag kan tycka efter avslutad läsning av Morgonstjärnan att det verkligen behövs en fortsättning; ett liv efter detta för de nio huvudpersonerna.

En smakebt på søndag v. 39 2022

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR.

"Daniel Malvik drev lite fiske söder om Barrøy när vädret var vackert, och kom i slutet på januari förbi med ett paket, inslaget i gråpapper och surrat med hyssing, från Svetlana på postkontoret. Det innehöll först och främst några väl lästa tidningar, därnäst ett brev och en gammal rysk barnbok. Svetlana var född i Archangelsk, men kom under revolutionen med familjen till Vardø, som trettonåring, hon hade gått i norsk skola och gift sig norskt, hade blivit änka på norska och ansåg sig lika norsk som alla andra i ishavsstaden. Så blev hon under sista kriget flykting igen, och det fick räcka, därför reste hon inte tillbaka, hade hon frågat om hon inte kunde lära henne språket, utan stannade här där ödet hade satt iland henne, för gott, menade hon. När Ingrid fortfarande svärmade för Alexander och allt ryskt, hade hon frågat om hon inte kunde lära henne språket, och Svetlana hade inte bara himlat med ögonen, utan svarat rätt och slätt nej, ryska var Stalins språk, den största brottslingen i mänsklighetens historia, hon talade inte ryska med sina egna söner en gång, och var stolt över det."

Från sidorna 82 och 83 i Bara en mor av Roy Jacobsen

Veckans mening v. 39 2022

MIN 

Robert på bokbloggen Mina skrina ord driver en lördagsutmaning han kallar Veckans mening. Vi väljer ut en mening ur det vi läser som fått oss att stanna till, av den ena eller andra anledningen. Den kan vara dum, sorglig, rolig hemsk eller vad som helst. Det viktiga är att den fått oss att stanna upp. Min Veckans mening v. 39 kommer ur Bara en mor av Roy Jacobsen. På sidan 35 kan en läsa: "Ingrid var dessutom stärkt av minnet av tomheten som rådde när det inte fanns några barn på ön, en barnlös ö är ingen ö."

Ny radioföljetong: Det sista fotografiet

Jag har aldrig läst något något av den norske författaren Thorvald Steen. Nu går hans roman Det sista fotografiet (2019)som radioföljetong i P1 i uppläsning av Staffan Göthe, dramatiker, regissör och skådespelare. Boken är översatt av Staffan Söderblom. De har även redigerat den svensk-norska antologin "Olympiad" (1993) tillsammans. Det sista fotografiet är en självbiografisk roman om skuld, sorg och skam och att försöka förstå sin familjs historia. Berättarjaget möter sin mamma i samtal, letar i minnen och gräver i fysiska arkiv. Thorvald Steen skriver också poesi, dramatik och barnböcker.  Från början var han inte alls litterärt intresserad utan var mera lagd åt det sportsliga hållet. Han siktade på en karriär inom backhoppning, vilket en ärftlig muskelsjukdom satte P för. Romanen Snökristallers tyngd, 2006, är första delen i en självbiografisk serie som bl. a.  berättar om hans mors vistelse på mentalsjukhus efter en psykos. Uppföljaren Det längsta hoppet, 2008, är den fristående fortsättningen tjugo år framåt i tiden. Här kretsar handlingen kring en forskningsresa till Konstantinopel, initierad av berättarjagets första kärlek från skoltiden, Nina, som vill ha med honom som medeltidsexpert. De inleder ett förhållande som blir alltmer komplicerat, då båda två har svårt med närhet. Också Balans, 2012, Det vita kallbadhuset, 2017, och Det siste fotografiet, 2019,  ingår i Steens självbiografiska romanserie. Radioföljetongens procucent, Joseph Knevel, åkte till Oslo för ett samtal med Thorvald Steen om skrivandet, muskelsjukdomen och viktiga möten. Lyssna!

Huset med den blinda glasverandan

 

Tora bor med sin mor Ingrid och styvfar Henrik i Tusenhemmet, ett sekelskifteshus som sett bättre dagar.  Tora väntar hela tiden på att hennes riktiga far ska komma och ordna upp allt. Henrik är ofta berusad och slår både Ingrid och Tora. Dessutom betyder han Farligheten för Tora, det vill säga att han förgriper sig på henne. Tora vill till varje pris skydda Ingrid. En vacker dag avslöjar moster Rakel att Toras far är en tysk som Ingrid träffade under kriget. Hon vet också att han är död. Tora är en s. k. tyskunge och det vet hela byn. Utom Tora. Tora utvecklar egna överlevnadsstrategier. Och hon har Sol, en jämnårig flicka som också bor i Tusenhemmet. Men bäst, näst efter mor, är ändå den stumme Franz. Mellan dem växer en djup vänskap fram. För Tora kanske lite mer ändå. Herbjørg Wassmos genombrottsroman, Huset med den blinda glasverandan, är en både poetisk och realistisk roman om en by i efterkrigstidens fattiga och arbetslösa nordnorge. Kriget har satt sina spår såväl i miljön som i Toras och Henriks sinnen. Henrik har dessutom en stympad arm. Tora känner ett märkligt släktskap med gammeljuden som går omkring i gårdarna som gårdfarihandlare och den herrelösa katten som plågades ihjäl, kördes över och kastades i diket. Tora känner inte att hon är värd något. Hon står för alltid utanför. Om en vill fortsätta att följa Ingrids vidare öden och äventyr kan en läsa Det stumma rummet och Hudlös himmel. 

Titel: Huset med den blinda glasverandan

Författare: Herbjørg Wassmo

Översättare: Staffan Söderblom

Förlag: Historiska Media

Tryckår: 1981

Antal sidor: 296 sidor

Är det vägen som är mödan värd?

Ingrid på Barröy har en dotter, Kaja, som är tio månader i Roy Jacobsens nya roman Fartygets ögon, om folket på Barröy. Kajas far, Alexander, är en rysk krigsfånge  som överlevde britternas bombning av fartyget Riegel. Ingrid och han fann varandra under en kort tid innan han måste fly. Året är 1946 och den 22 - åriga Ingrid har satt sig i sinnet att nu ska hon söka upp Alexander. Alla avråder naturligtvis, men Ingrid tar sin dotter i en sjal på magen och ger sig iväg. Hon vandrar i alla väder och alla slags terränger. Ofta övernattar de under granar som erbjuder skydd under sina nedersta täta grenar. Livet är nerkokt till det allra mest basala. Äta, byta blöjor, sova. Ingrid berättar sin historia för alla hon möter och frågar om de sett Alexander. Hon visar dem barnets ögon som är mycket speciella och liknar faderns. Osäkerheten är stor på båda sidor. Vem kan man lita på? Kriget är inte långt borta. Ingrids vandring blir lång och något händer med henne själv under vandringen. Kanske blir hon mera vuxen, mognare? Roy Jacobsen är som vanligt fantastisk att läsa. Allra bäst är han i beskrivningar av landskapet och dess skiftningar. Hans sätt att plocka fram själva märgen hos de ofta tvära och karga människor Ingrid möter är psykologiskt trovärdigt. Fartygets ögon - obegriplig titel - är del tre i Jacobsens serie om folket på Barröy. Den första delen, De osynliga, är helt mästerlig. Den andra delen, Vitt hav, är enligt min mening den "svagare" i trilogin. Fartygets ögon påminner mera om De osynliga, men kommer inte riktigt upp på samma nivå. Om jag nu ska jämföra den norske mästarberättaren Roy Jacobsen med sig själv.  

Titel: Fartygets ögon
Författare: Roy Jacobsen
Översättare: Staffan Söderblom
Utgivningsår: 2018
Förlag: Norstedts
Antal sidor:  212

Åter till Barrøy

Nu är den norske författaren Roy Jacobsen tillbaka med en uppföljare till De osynliga. Vitt hav heter den. Vi följer Ingrid Barrøy, samma huvudperson som i De osynliga. Nu är hon i 35 - årsåldern och i romanens inledning arbetar hon på en fiskfabrik men beslutar sig för att återvända till sin barndoms Barrøy, en liten ö utanför den nordnorska kusten. Det blir en arbetsam och ensam tillvaro på den avfolkade ön. Ingrid är medveten om vad ensamhet kan göra med en människa. Men - är hon då alldeles ensam? Hon förnimmer en närvaro som så småningom får sin förklaring.  Året är 1944. Tyskarna finns överallt; de norska medlöparna också; människor befinner sig i fångenskap och på flykt. Ingrid tar sig an problemen eftersom de dyker upp och hon får händerna fulla med att hjälpa dem som kommer i hennes väg; främst kvinnor och barn. Ingrid är stark, orädd och finner alltid på råd.  En lika dramatisk som otäck händelse gör att Ingrid hamnar på sjukhus. Hon tappar minnet och den obehagliga händelsen är nära att knäcka henne. Men så småningom kommer hon tillbaka till livet. Hon är inte ensam längre och hon behövs som aldrig förr. Tempot i Vitt hav är helt annorlunda än i De osynliga. Men de fantastiska miljöskildringarna är desamma liksom skildringen av fiskarböndernas dagliga sysslor. Författaren - född och även nu bosatt i Oslo - förefaller vara väl förtrogen både med miljö, arbetssätt och levnadsvanor. Romanen är full av vackra formuleringar och underbara metaforer. En får en känsla av att vara nära livet på Barrøy och och nära livet självt. Jag skulle inte säga nej tack till en fortsättning.Översättare: Staffan Söderblom; Norstedts förlag
 

Livets gång på Barrøy

Från den isländska övärlden till den nordnorska. Sol, vind och vatten, förstås, men också många stormar, snö, kyla, slit och släp. I vissa lägen påminner Jón Kalman Stefànsson och Roy Jacobsen om varandra. Jag tänker på deras fantastiska, lyriska språk och känslan för naturen och miljön. Romanerna om Pojken börjar några årtionden tidigare än De osynliga som tilldrar sig 1913 - 1928.  Hans, 35, är gift med Maria, som kommer ifrån en annan ö. Tillsammans har de dottern Ingrid, som är den person man följer genom romanen. Till familjen hör också gamle farfar, faster Barbro, som är en mycket kompetent arbetare både vad det gäller mans- och kvinnosysslor. Men hon är lite eljest. Och plötsligt är hon gravid och nedkommer med sonen Lars. Familjen är ordkarg i största allmänhet och ingen frågar mycket vad det gäller den nya familjemedlemmen heller. Ingrid försöker ibland fråga sin mor om saker och ting som hon undrar över, men de flesta svaren blir väl så kryptiska som någonsin problemen i sig. De osynliga skildrar människor som varken tar stor plats i livet eller lämnar spår i historien. De arbetar för sin överlevnad; fiskar, samlar ejderdun och fågelägg, torkar fisk, kokar rabarbersylt, bakar bröd, odlar potatis, bygger båthus, som blåser bort gång på gång och blir uppbyggt igen. Kvinnorna har hand om inomhussysslorna, trädgården och ladugården. Det är lite skämmigt för en man att ligga på knä i potatislandet eller gå i fähuset. Kvinnorna har av hävd inga stolar vid bordet. Men det blir det ändring på i den här romanen. Hans Barrøy har ständigt nya projekt på gång för att förbättra livet på ön. Att flytta därifrån är inget alternativ. 
Om man söker action och biljakter gillar man inte De osynliga. Men den som tycker om lite långsamhet, vardagsdramatik i en annorlunda miljö och njuter av ett lyriskt språk  kommer att - i likhet med mig själv - älska den här boken.
Översättningen är gjord av Staffan Söderblom. Förlaget är Norstedts.

Han rösar ingen led. Olav H. Hauge. Del 5

Staffan Söderblom är poet, essäist och sedan 1996 adjungerad professor vid författarutbildningen
Litterär gestaltning, Göteborgs universitet.
Hans Och jag var länge död. Läsningar av det ambivalenta: Olav H. Hauge
kan man läsa som ett - eller en rad - litterära samtal i dialog och/eller polemik med andra uttolkare, sig själv och läsaren. Staffan Söderblom analyserar dikter av Hauge, visar på återkommande teman, ironin, den falska troskyldigheten och först och sist det "förrädiska" språket.
Titeln Och jag var länge död (Inledningen på dikten Gullhanen) är lånad från Eddan. Hauge skriver i sin dagbok att han uppskattar Eddan mer och mer. Den borde finnas i varje norskt hem. Han påpekar också att det är en
"Vestlending" som är upphovsman.
Och jag var länge död är en bok att läsa sakta och om igen; stillsamt begrunda och låta sjunka in. Man behöver hjälp när man läser Hauges fascinerande dikter.

Gullhanen

Og eg var longo død . Død i mitt skal,
og gol som gullhane i Miklagard.
Eg levde under - høyrde skurr og svar
og streid imod; og holt læt seld sjels gal.

Til draumen skok meg vak ei festgul nott,
so hamen fall og glansen vart til støv:
Eg er i døri heime. Huset søv.
Og barnehjarta slær att sælt og brått

Eg stand med hand på klinka inn til mor
og far, - ser månen skin på slite golv.
Du vart så lange? kjem det, utan ord.

Bak rømdi rørdi sorgi tungt sin kolv.
So slepte draumen med. I gullsmidd gjord
for keisaren eg atter gol og svor.

Om denna sonett skriver Tomas Tranströmer till Robert Bly: "Har du översatt en dikt som heter "Gullhanen av Olav H. Hauge? Den gav mig den bästa poetiska chock jag har fått på många månader."

Många forskare har ägnat sig åt intertextualiteten i Gullhanen. Men Jan Erik Vold läser den som en bild; en situation. Och vem kan säga vilken läsning som ä rätt?
Hauge rösade ingen led.