Med hjärtat i halsgropen

  

Karolina Ramqvists roman Flickvännen kom ut 2009. I den lär vi känna Karin som är flickvän till den grovt kriminelle John. Hon är egendomligt passiv och fullständigt nöjd - åtminstone till en början - med den lyx hon omger sig med och den vackra yta hon har möjlighet att underhålla. Hon har lämnat sitt medelsvensson-medelklasshem och mer eller mindre brutit med föräldrar och syskon. Därför är det väldigt svårt för henne att ens tänka sig att be dem om hjälp nu när vi möter henne igen i Den vita staden. Karin sitter ensam i ett stort, tomt och kallt hus, utan telefon men med den några månader gamla dottern Dream. Hon ammar fortfarande och hon förstår också att hålla den lilla dottern varm i den kalla, snöiga och isiga vintern. Pengarna är på upphällningen liksom bensinen. På trappan står kronofogden. Denna kärva tillvaro skildrar Karolina Ramqvist med ett sparsamt, renskalat, enkelt språk. Jag läser med hjärtat i halsgropen. Karin vandrar omkring med paraplybarnvagnen på de hala gatorna och söker hjälp hos dem, som varit hennes vänner medan John ännu fanns med i bilden. Med jämna mellanrum tänker jag: Nu somnar hon, eller Nu släpper hon vagnen, eller Nu tar någon babyn, eller Nu fryser Dream ihjäl eller Nu tar blöjorna slut eller Hur blir det med anknytningen mellan mor och barn? Karin anar någonstans att Dream kommer att bli hennes största glädje, men ännu är hon det inte riktigt. Och Karin trotsar mina farhågor. Hon månar om Dream så som hon hade behövt att någon månade om henne själv. Jag uppfattar Karin  som ett barn i stort behov av hjälp. Kanske önskar jag en del tre. Men jag vet inte. Den vita staden är mycket skickligt skriven.