Dame Hilarys memoar

Hilary Mantel vill gärna ha ensamrätten till berättelsen om sig själv.  Därför har hon skrivit en memoar, Skuggan av av ett liv (W&W; i översättning av Marianne Mattsson.) Hilary Mantel berättar om sin upproriska barndom när hon aldrig riktigt infogade sig i småflicksrollen. Hon var mer krigisk i sin framtoning och smockan hängde löst. Man gillar henne men det är lätt att förstå varför hon stöter på svårigheter i kamratkretsen och krockar med vuxenvärlden. Hilary Mantel beskriver hur den egna familjebilden tilldrar sig omgivningens intresse när mammas pojkvän Jack flyttar in utan att för den skull mammas lagvigde Henry (Hilarys far) flyttar ut. "Hur sover ni?" undrar de intresserade klasskamraterna. "Det är privat", svarar Hilary. "Ja, visst, men vi vill veta", svarar de okänsligt. Ganska tidigt känner HM av sina krämpor och kallas snart HilaryAldrigkry, men hon möter inte så mycken medkänsla varken som liten eller senare. Vad värre är förstår sig inte sjukvården heller på henne utan medicinerar henne tungt för psykiska problem. Och sedan blev det steroider som gjorde att hon gick upp otroligt mycket i vikt. HM berättar med självironi, humor och distans. I mera vuxen ålder kan hon sörja över den flicka, Catriona, hon aldrig fick. Och hon reflekterar över att hon och maken alltid köpte stora hus och fyllde dem med mat och stora mängder porslin och sänglinne som om de väntade på någon/några. Jag beundrar Hilary Mantels livshållning. Hon kunde haft anledning att vara bitter, men hon väljer att se det som att hennes sjukdom gjorde henne till författare. Nu väntar vi på tredje delen av hennes historiska romanserie. Därefter vore det lämpligt med en fortsättning på memoarerna, för Skuggan av ett liv är inte heltäckande.