Teheran har ordet

2008 kom Nam Les fantastiska novellsamling Båten, på svenska 2010. Det var en suverän debut som tar sin läsare på en resa till många länder och miljöer. Författaren föddes i Vietnam 1978, men växte upp i Australien  där han också utbildade sig till affärsjurist. Teheran har ordet är titeln på den novell som blir mitt sista bidrag till Ugglan&Bokens utmaning Läs en novell.
Amerikanska Sarah och Parvin från Iran är goda vänner. De har träffats i USA men nu har Sarah åkt till Teheran för att möta väninnan i hennes hemmiljö. När planet går in för landning vaknar Sarah och ser alla kvinnorna som torkar bort smink och byter om till sjalar och rockar. Parvin möter inte utan har skickat en vän, en man, vid namn Mahmoud. Om ett par dagar ska det hållas ett stort möte och Parvin har många åtaganden, förklarar vännen. Nästa besvikelse är att  Sarah ska bo på ett hotell och inte hemma hos Parvin. Grå skägg och svarta turbaner stirrar på henne från fotografier på väggarna. Sarah känner sig mycket främmande och mycket övergiven. Du kommer mitt i Ashura, vår heligaste vecka, förklarar Mahmoud. (Ashura är en stor religiös högtid för shiitiska muslimer.) När Parvin och Sarah äntligen träffas är de ganska främmande för varandra. Sarah lider fortfarande av en olycklig kärlek medan Parvin kämpar för högre mål. Man väntar oroligheter under det stora mötet. Bland annat för att en pjäs med kontroversiellt innehåll ska spelas. Sarah får uppleva oro, rädsla och religiös dubbelmoral under sin vistelse i Teheran.  Sarahs upplevelse av det hotfulla i miljön förmedlas skickligt av författaren. Teheran har ordet lever kvar efter avslutad läsning. Det får bli sista inlägget i Ugglan & Bokens supertrevliga utmaning: Läs en novell. Mera sådant!

Villkorslös kapitulation

Jag hade egentligen inte tänkt läsa den här boken. Åtminstone inte just nu. Maja Lundgren och Sara Stridsberg pockar på. Men så slog jag upp första sidan i Nam Les Båten och läste första meningen och sedan var det klippt. Det gick inte att sluta.
Nam Le var 29 år när boken kom ut 2008 (sv. 2010) och sedan har den gjort sitt segertåg över världen. Sexton länder har köpt rättigheterna vilket är mycket ovanligt när det gäller en novellsamling.
Båten innehåller sju sinsemellan mycket olika noveller från skilda delar av världen. Nam Le kom till Australien som flykting från Vietnam när han var liten. Titelnovellen handlar just om båtflyktingar.
Alla novellerna skildrar kämpande människor. De kämpar för sina liv och rättigheter. Mot feghet och förtryck. Miljöerna är väl skildrade och det förefaller som om författaren är bekant med dem alla. Den lilla kuststaden där de främsta intressena är fiske och fotboll är mycket levande liksom hösten i Central Park. Och för den delen skolan i de japanska bergen under andra världskriget när alla - inklusive barnen - förväntas tjäna kejsaren med villkorslös lojalitet. Försaka allt tills vi har segrat! För en samuraj är det en skam att känna hunger när magen är tom. Mayako, lilla majrovan, och tillika mammas hjärta berättar i novellen Hiroshima.
Den sista novellen, Båten, skildrar tretton dagar i några båtflyktingars liv. Det är en gripande näst intill hjärtslitande skildring av umbäranden, törst, sjukdom, ensamhet och död.
Det är nästan som om författaren drar åt skruven lite från den första novellen till den sista.
Nam Le agnar sina noveller med korta snärtiga förstameningar som man sväljer med hull och hår. ""Hon kommer idag". Vem då? "Håll ryggen rak!" säger fru Sasaki. Till vem? Och varför? "Stormen kom över dem snabbt." Var? Vilka? När då?
Varje berättelse är ett mänskligt ödesdrama. Nam Les språk är njutbart och empatin med karaktärerna är inte att ta fel på.
Nu arbetar Nam Le med en roman som vållar honom mycket huvudbry. Precis som novellerna gjorde innan. Ska han lyckas lika bra med alster nummer två?