Syskonen

Protagonisterna i Syskonen, Margareta Lindholms senaste roman, Maria och Bror, har en träffat på tidigare. Nu bor Maria ensam medan Bror sedan flera år befinner sig på mentalsjukhus. Vi har backat bakåt i tiden. Maria bor fortfarande kvar på gården i närheten av och i samklang med djuren och naturen. Utedass och vedspis. Hon odlar flera sorters potatis, morötter och lök till husbehov. Bertil från affären kör ut varor till henne. Ända fram till trappan får hon dem. Hon besöker tvillingbrodern och även den gamle demente fadern, som i alla fall känner igen henne och minns Bror. Modern är död. Maria sköter ensam kyrkans skog som länge varit familjens angelägenhet. Ibland har hon till och med möjlighet att hjälpa andra, som till exempel när Fredriksson får ryggskott och behöver hjälp med ladugården. Maria njuter av djuren, ljuden och dofterna. Men apparaterna får Fredrikssons hustru Ines ta hand om. "Förr hade vi mjölkpengar och längre tillbaka äggpengar. Nu behövs varje extrainkomst." Hon umgås med grannen Görel, men denna är ofta upptagen med sin dotter. Plötsligt skall mentalsjukhuset där Bror vistas stänga ner. Vart ska Bror ta vägen? Jo, han ska komma hem. I annat fall får han flyttas till ett boende där Maria har flera timmars resväg för att hälsa på honom. Med Brors hemflytt kommer också bitar av samhället, som till exempel socialtjänsten. Långt ifrån alltid fungerar kommunikationen friktionsfritt. Ungefär när de första tranorna kommer och det börjar bli ljummet i luften och solen tittar fram tar sig syskonen an linnetvätten. De tvättar hemma och sköljer i älven. Det tar tid, men tid har de. Bror och Maria kommer att tala om modern. De vet inte vad hon blev sjuk av och kanske kände inte henne så väl. "Vi vet inte allt om varandra, ens när vi finns i samma flock medan åren går." Syskonen handlar om de små människorna i en tid av förändring och oro som de har svårt att hantera.  De värderar helt andra saker i livet; de är nöjda med det lilla. Margareta Lindholm tar sig an de udda och sköra. Ömsint och sparsmakat skriver hon fram deras landsbygdsliv långt ifrån stadsbuller och jäkt. Vemodigt och lite sorgset blir det.

Titel: Syskonen

Författare: Margareta Lindholm

Förlag: Ordfront

Tryckår: 2023

Antal sidor: 154

Ny radioföljetong

I Margareta Lindholms roman, Skogen, möter oss syskonen Maria och Bror. De är i pensionsåldern (fast de förefaller äldre) och har i likhet med föräldrarna ägnat sina liv åt att sköta gammelskogen åt Ägaren eller Kyrkan. Nu har skogen sålts och den nye ägaren vill ha stugan också. Maria och Bror måste flytta. De har blivit ett fall på den unga guldlockiga socialsekreteraren Fridas bord. Hon är bekymrad.
Maria har svårt att tänka sig att leva utan den älskade skogen som är både levebröd och rekreation.
Maria Lindholms romaner tilldrar sig ofta på landsbygden och handlar om människor som inte riktigt platsar i samhället. Människor som lever annorlunda och har små men avvikande krav på livet. Maria och Bror lever nära och helt i samklang med naturen. De vet exakt när de ska gå till mossen för att få höra spelande orrar.
De vet exakt när det är dag st så och sätta. Innanfönstrena plockas ut och sätts in. De saknar bil och körkort och förflyttar sig med buss, cykel eller moped (fast den är trasig.)
De har tillgång till skog, älv och sjö. Och Bror, som är ganska skör, behöver något att göra. Maria vakar över sin tvillingbror.
Jag läser Marias dagboksanteckningar under ett halvt år sakta och i små stycken. Som man läser lyrik. Margareta Lindholms språk är enkelt och vackert. Dramatiken ligger helt på det inre planet. Man blir inte glad åt utvecklingen. Skogen ska huggas ner och huset blir fritidsboende.
Skövling i yttre och inre bemärkelse, alltså

Två av Margareta Lindholms tidigare romaner

Olikhetsutmaningen: tro och vetande

enligt O: Olikhetsutmaningen: tro och vetande

Shusaku Endo, Tystnaden, skildrar kristna på 1600 - talet i Japan under samurajklanen Tokugawa. Fantastisk bok och fantastisk film.
I Tystnaden (1966) av Shusaku Endo (1923 - 1966) skildras hur några unga portugisiska jesuitpräster åkte till Japan för att bistå de kristna bröderna efter det att en legendarisk missionär förefaller ha försvunnit. De unga prästerna är förtröstansfulla och vid gott mod. De är beredda att lida för sin tro. Men de är inte beredda på den realitet som möter dem.

Margareta Lindholm har skrivit en fin roman, Tan,  om mannen som blev föremål för Paul Brocas hjärnforskning. Trettio år gammal kommer monsieur Leborgne (1810 - 1861) till Hospice de Bicêtre. Han får egendomliga anfall och har förlorat talförmågan och har blivit alltför svårskött i hemmet.
Det enda han kan säga är "Tan" och det blir det han kommer att kallas i dagligt tal.

Sparsmakat författarskap

Bild från Kabusa böcker

Författaren Margareta Lindholms roman, Vi är bara besökare här, kom ut 2006. Den handlar om Julia som varit hemlig agent. Hon har fortfarande tystnadsplikt. Och det är inte mycket man får veta heller om hennes förflutna. Men man kan ana. Julia är dödssjuk och vet att hon upplever sin sista sommar i en liten stuga vid foten av ett berg i kanten av ett hav. Hon är en mycket ensam människa – fortfarande något av en hemlig agent. Hon står utanför och tittar in. Det är nu hon möter flickan Miranda 11 år. Man blir så glad; inte bara för Julias skull. Miranda behöver någon som har tid med henne. Margareta Lindholms språk är redan här stramt, rent och vackert. Julia är en människa med stoisk livshållning och hon gör ett starkt intryck. Margareta Lindholm är född 1960 och forskar i genusvetenskap i Göteborg. Aldrig tidigare har jag mig veterligen läst något skrivet av någon som bor i Bullaren vid foten av Kynnefjället i Bohuslän.  
Jag går över det frusna gräset är titeln på en roman av Margareta Lindholm som kom ut 2009 och som var det första jag läste av Margareta Lindholm. En tunn liten bok med ett klart, avskalat språk i skarp kontrast mot det dramatiska innehållet som jäser under ytan. Saga är försöksutskriven från det mentalsjukhus där hon vistats i femton år. Hon hamnar hos en prästfamilj där hon blir prästfruns förtrogna. Saga är underligt enstavig. Så småningom förstår man  varför. Margareta Lindholm har lidit av afasi och vet hur det är att sakna ord. I Skogen, 2010, skildrar Margareta Lindholm varsamt ett äldre syskonpar, Bror och Maria, som av omständigheterna och utveckligen  tvingas överge sin stuga i skogen för att flytta till ett äldreboende i samhället. De har ingen naturlig plats i tillvaron längre. En ung, oerfaren socialsekreterare försöker ordna för dem.
Monsieur Leborgne är en man i trettioårsåldern som lider av oförklarliga anfall och mister talförmågan. Så småningom blir han alltför svårskött i hemmet och hamnar på Hospice de Bicêtre. Dit kommer neurologen Paul Broca som kommer att ägna sin forskning åt det här fallet, vilket gav upphov till fenomenet "Brocas  område", hjärnans motoriska talcentrum. Denna verkliga historia handlar Margareta Lindholms inkännande roman Tan om.
I Emilys porträtt berättar Margareta Lindholm om den irländska flickan Erin som hamnar hos systrarna Brontë i Haworth. Hon fäster sig allra mest vid Emily, som spelar piano och skriver om nätterna. Erin tecknar och hon beskriver även Emily med ord. Hon observerar systrarnas skrivande, broderns dryckenskap och faderns sorg över sonens öde. Intressant, men inte den bästa av Lindholms böcker. Margareta Lindholm har även skrivit facktexter och fler romaner.

Tjänarinnans berättelse

Erin är en ung irländsk flicka som kommit till England med sin mor och en liten svag broder, Jamie. Hon har råkat hamna hos familjen Brontë i Haworth. Hon trivs bra bland de tre systrarna, Anne, Emily och Charlotte. Hon förstår visserligen inte riktigt vad det är de gör men observerar att de skriver och går till posten med tjocka kuvert. Den gamle fadern är ständigt djupt bedrövad och bekymrad över sonen Branwells vidlyftiga leverne. När Branwell blir olyckligt kär i en gift kvinna tar spriten överhanden och han dör endast 31 år gammal. Erin känner sig alldeles särskilt dragen till Emily som alltid finns lite vid sidan om de andra, som också är lite rädda för henne. Hon åker ogärna ifrån prästgården och alldeles särskilt då inte till staden. Erin är ganska frimodig och rakt på sak. Emily kallar hon du, trots att hon är väl medveten om sin ställning. Emily spelar piano och hon skriver ofta om nätterna när det är lugn och ro i huset. Hon lyssnar på den äldre tjänstekvinnans berättelser från förr i tiden och till Erins berättelser ifrån Irland. Erin tecknar. Hon arbetar på ett porträtt av Emily. Hela boken blir ett porträtt av Emily. Tillsammans drömmer Erin och Emily om attt besöka Lanark där det pågår ett socialistiskt projekt som innebär att alla äger allt, sjukvården är fri och det finns tillgång till skolor och bibliotek. Ett sådant samhälle tycks Erin mera utopiskt än Emilys fantasivärld Gondal.Jag brukar gilla Margareta Lindholm, men jag blev lite betänksam när jag insåg bokens ämne. Nu är ju Margareta Lindholm den hon är så hon klarade det. Emilys porträtt, Kabusa böcker 2014, är en finstämd berättelse om två unga kvinnors vänskap. Tillståndet i samhället skymtar, båtflyktingar från Irland flyr från hungersnöd och kolera och anländer i överlastade båtar. Småbarn sätts att arbeta i gruvorna och arbetarna gör uppror. Jag läste gärna Emilys porträtt, men jag tror att jag tyckte ännu bättre om de romaner av Margareta Lindholm som jag läst tidigare, nämligen TAN,  JAG GÅR ÖVER DET FRUSNA GRÄSET och
SKOGEN

Utanförskap inifrån

Brocas hjärna hade jag hört talas om. Men aldrig monsieur Leborgne, mannen bakom neurologen Paul Brocas forskning. Trettio år gammal kommer monsieur Leborgne (1810 - 1861) till Hospice de Bicêtre. Han får egendomliga anfall och har förlorat talförmågan och har blivit alltför svårskött i hemmet.
Det enda han kan säga är "Tan" och det blir det han kommer att kallas i dagligt tal. Hans äldre syster Beatrice besöker honom ofta och ger aldrig upp hoppet om ett tillfrisknande.
Margareta Lindholm har skrivit en finstämd, sparsmakade roman på ett enkelt avskalat och rent språk som är en njutning att läsa.
Tan -som också är romanens titel - handlar om en långmodig och mild man och ett sjukhem som ändå har sina ljusa sidor trots allt det mörka i källarkorridorerna.
Paul Broca (1824 - 1880) blev berömd för sin forskning som senare blev betydelsefull för neurovetenskapen.
Margareta Lindholm f. 1960 bor i Bohuslän och har tidigare publicerat sju romaner och facklitteratur. Hon har egna erfarenheter av vad det vill säga att inte ha ett språk.
Jag har tidigare skrivit om Jag går över det frusna gräset och Skogen

Radioföljetongen

Idag började Sara Arnia läsa SKOGEN av Margareta Lindholm som radioföljetong. P1 kl 11.35 med repris 19.35.

Skogen och Jag går över det frusna gräset finns i en pocketbok på AdLibris för futtiga 44 kr.

HELT UTAN SKYDDSNÄT

I Margareta Lindholms nya roman, Skogen, möter oss syskonen Maria och Bror. De är i pensionsåldern (fast de förefaller äldre) och har i likhet med föräldrarna ägnat sina liv åt att sköta gammelskogen åt Ägaren eller Kyrkan. Nu har skogen sålts och den nye ägaren vill ha stugan också. Maria och Bror måste flytta. De har blivit ett fall på den unga guldlockiga socialsekreteraren Fridas bord. Hon är bekymrad.
Maria har svårt att tänka sig att leva utan den älskade skogen som är både levebröd och rekreation.
Maria Lindholms romaner tilldrar sig ofta på landsbygden och handlar om människor som inte riktigt platsar i samhället. Människor som lever annorlunda och har små men avvikande krav på livet. Maria och Bror lever nära och helt i samklang med naturen. De vet exakt när de ska gå till mossen för att få höra spelande orrar.
De vet exakt när det är dag st så och sätta. Innanfönstrena plockas ut och sätts in. De saknar bil och körkort och förflyttar sig med buss, cykel eller moped (fast den är trasig.)
De har tillgång till skog, älv och sjö. Och Bror, som är ganska skör, behöver något att göra. Maria vakar över sin tvillingbror.
Jag läser Marias dagboksanteckningar under ett halvt år sakta och i små stycken. Som man läser lyrik. Margareta Lindholms språk är enkelt och vackert. Dramatiken ligger helt på det inre planet.
Man blir inte glad åt utvecklingen. Skogen ska huggas ner och huset blir fritidsboende.
Skövling i yttre och inre bemärkelse, alltså

Två av Margareta Lindholms tidigare romaner

Margareta Lindholm från Bullaren

Margareta Lindholm - en ny läsbekantskap.
Aldrig tidigare har jag mig veterligen läst något skrivet av någon som bor i Bullaren vid foten av Kynnefjället i Bohuslän.
(Kanske hade jag inte heller reflekterat över att det finns fjäll så nära.)
Jag går över det frusna gräset är titeln på den bok som kommit ut för några veckor sedan och som var det första jag läste av Margareta Lindholm. En tunn liten bok med ett klart, avskalat språk i skarp kontrast mot det dramatiska innehållet som jäser under ytan.
Saga är försöksutskriven från det mentalsjukhus där hon vistats i femton år. Hon hamnar i källaren hos en prästfamilj där hon ganska snart blir prästfruns förtrogna. Saga är underligt enstavig. Så småningom förstår man också varför. Och man förstår också att prästfrun är i behov av någon att tala med. Saga är en ensam och utsatt kvinna som hör och förstår och tar saken i egna händer.
Margareta Lindholm har lidit av afasi och vet hur det är att sakna ord.Vi är bara besökare här heter förra boken. Den kom ut 2006.
Julia har varit hemlig agent under sitt yrkesverksamma liv och har fort-farande tystnadsplikt. Och det är inte mycket man får veta heller om hennes förflutna. Men man kan ana. Julia är dödssjuk och vet att hon upplever sin sista sommar i en liten stuga vid foten av ett berg i kanten av ett hav. Hon är en mycket ensam människa – fortfarande något av en hemlig agent. Hon står utanför och tittar in. Det är nu hon möter flickan Miranda 11 år. Och tala om ”wonderful frienship!” Men blir så glad. Och inte bara för Julias skull. Miranda behöver också någon som har tid med henne
Margareta Lindholms språk är redan här stramt, rent och vackert. Julia är en människa med stoisk livshållning och hon gör ett starkt intryck. Liksom författarinnan själv som för övrigt är född 1961 och forskar i genusvetenskap i Göteborg.