Allt jag fått lära mig (Educated)

Tara Westover är i dagens läge 32 år. När en läser hennes självbiografi, Allt jag fått lära mig, känns det som att det förflyter väldigt lång tid. Hon växer upp i en mormonsk familj i ensliga trakter i Idaho. Tara är yngst i en syskonskara på sju. Far arbetar på sin skrotfirma och mor tillreder naturmediciner och agerar som barnmorska. Gene Westover är en riktig domedagsprofet och en prepper. Slutet är alltid nära. Han är hård mot sin familj och menar att kvinnans plats är vid spisen födande barn. Tara noterar utbrytningsförsök hos några av sina bröder, men det blir inte mycket mer än försök utom för en. Någon smygstuderar. Som barn till mormoner ska de inte gå i vanlig skola. Läkare och mediciner är också förbjudet. Tara arbetar på sin egen utbildning på sitt eget sätt. Lyckligtvis finns det lärare som inser att hon är en ovanlig begåvning. Inte nog med att hon ska klara sina studier trots att hon saknar grunderna. Hon ska också försöka verka "normal"; försöka smälta in i mängden. Och så måste hon ju också ordna sin egen ekonomi. Hon får ta extra arbeta och plugga om nätterna med magsår, körtelfeber och streptococker. Ibland tvivlar hon på sina egna minnen och är beredd att anpassa sig efter familjens. Men då har hon sina dagböcker. Långsamt lossnar banden till familjen. Modern är solidarisk med fadern liksom några av syskonen. Men Tara ger inte upp den kampen heller. Hon har gjort det hon ville göra och hon trivs med sitt liv. Kanske kan hon också få tillbaka sin familj? Jag hade svårt att släppa den här boken. Taras person och öde gjorde starkt intryck. Och jag tycker att hon lyckades bra med att beskriva sina dubbla känslor för de olika medlemmarna i familjen. Moderns totala lojalitet med fadern är svår att förstå eftersom det drabbade barnen. Någon gång vidgår hon att hon handlat fel och det känner Tara som en upprättelse. Men det innebär inte att Tara är förlåten sitt avhopp.

Analfabeten

"Jag läser. Det är som en sjuka. Jag läser allt jag kommer över, allt jag får syn på: dagstidningar, skolböcker, affischer, papperslappar jag hittar på gatan, matlagningsrecept, barnböcker. All tryckt text. Jag är fyra år. Kriget har just börjat." Så inleder Agota Kristof (1935 - 2011) sin lilla självbiografi på 52 sidor. Den får titeln Analfabeten. Det är så hon känner sig när hon som 21 - åring flyr undan ryssarna tillsammans med man och fyra månader gammal dotter från Ungern till Schweiz. Hon får ett enahanda arbete på en klockfabrik och kan ägna sig åt att fundera på sina dikter. Hon försöker förlika sig med franskan som mer och mer tränger undan ungerskan. Det bidrar till att hon känner ett främlingskap i hela sitt liv. Efter dikterna kommer dramatiken och senare några romaner. Hennes tester handlar om hur krig påverkar människor. Analfabeten är en skickligt utformad skiss. Läsaren får leva upp till sin roll som medskapare. Utmärkande för Agota Kristof är det enkla språket. Analfabeten är en liten sorgsen pärla.

Titel: Analfabeten. Självbiografisk berättelse
Författare: Agota Kristof
Förlag: Wahlström & Widstrand
Tryckår: 2019
Antal sidor: 52 
Översättare: Marianne Tufvesson
Orig:s titel: L´Analphabète

Processen

Åsa Nilsonne är professor i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet och psykoterapeut med kognitiv inriktning. Hon har specialiserat sig på dialektisk beteendeterapi och åberopar ofta Marsha Linehan som sin lärare. Terapin är Linehans egen metod och fungerar speciellt bra på personer med borderline/emotionellt instabil personlighetsstörning med självmordsbenägenhet eller annat destruktivt beteende. Terapin går bland annat ut på att lära patienten en balans mellan det inre och världen utanför, att lära sig stå ut även om det är smärtsamt och innehåller moment ur den zenbuddhistiska filosofin som medveten närvaro och acceptans. Åsa Nilsonnes nya bok har titeln Processen. Möten, mediciner, beslut. En professionell självbiografi. I förordet står det att boken bygger på ett antal fall varav ett var hon själv. Den egna upplevelsen av panikångest lärde henne mycket som hon sedan kunde ha användning för i sitt arbete. Hon väljer fall från olika faser i utbildningen eller professionaliseringsprocessen som hon kallar det. I psykiatrisk behandling måste man pröva sig fram, säger Åsa Nilsonne. Hon vill att vården ska vara individanpassad och ser helst att patienten inte är medicinerad eftersom det kan bereda både terapeut och patient onödiga svårigheter. Åsa Nilsonne är en hängiven psykiater ständigt på jakt efter nya rön på området. Processen är intressant och ganska lättläst. Om en förväntar sig något om författarens liv utöver arbetet så blir ren kanske lite besviken. Åsa Nilsonne berättar om familjens många flyttar när hon var liten, om den språkliga förvirringen och att hon födde tre söner i rask följd på 80 - talet mitt under brinnande utbildning. Och det är ungefär allt. Åsa Nilsonne har också skrivit en del kriminallitteratur och facklitteratur, som till exempel Mindfulness i hjärnan och en bok om några  månader med nakenhunden Zelda. Krukan på omslaget är lagad med en japansk konstform som heter kintsugi. Lagningen är gjord med guld så att den ska synas och hedra krukans historia. Det är så Åsa Nilsonne vill se psykiatrin.

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten är tillbaka med läsutmaningen 
En smakebit på søndag Hurra!
Mari uppmanar oss att dela med oss av det vi just läser. Enda regeln: No spoilers!

"The wind in Orkney is almost constant. At the farm, the westerly gales are the worst, bringing the sea with them and tonnes of rock can be moved overnight, the map altered in the morning. Easterlies can be the most beautiful - when the wind blows towards the tides and skims a glittering canopy of spray from the top of the waves, catching the sun. The old croft houses are squat and firm, lika many Orcadian people, built to survive the strongest gales. That sturdy balance has not bred into me: I am tall and gangly. Following the familiar coast, I´m trying not to feel unstable. It´s been more than a decade since I lived here and memories from my childhood are merging with more recent events: the things that brought me back to Orkney. As I struggle to open a wire gate, I remember what I repeated to my attacker: "I am stronger then you."
Från sidan 5 i The outrun av Amy Liptrot. Det här är en en självbiografi. Amy återvänder till barndomshemmet, en fårfarm på Orkney, efter att ha levt ett destruktivt liv i London i ca tio år. På svenska heter boken Utvägen: dagarna på Orkney.

Att återvända

Hisham Matar var nio år när hans familj tvingades i landsflykt från Tripoli i Libyen till Kairo i Egypten. Fadern var motståndare till Muammar al - Gaddafi som tagit makten i Libyen 1969 och styrde med järnhand under fyrtiotvå år. "Det finns inga alternativ", sa han, och gick skoningslöst fram emot sina meningsmotståndare. 1990 kidnappas Jaballa Matar och återfinns senare i det fruktade helvetesgapet,  Abu Salim - fängelset där dissidenter torterades, frös, svalt och ofta försvann för gott.  Därefter hördes han endast av vid ett par tillfällen innan det blev alldeles tyst. Medfångar sade sig ha sett honom så sent som 2002. Hisham Matar, som befann sig i London för studier när fadern fördes bort,  har i alla år och på alla upptänkliga sätt försökt få veta sanningen om faderns öde. Han har vänt sig till styrande i Libyen, Egypten och Storbritannien och bett om hjälp. Han har skrivit trehundra brev till makthavare i Libyen och Egypten utan att få så mycket som ett enda svar. Samtal med Muammar Gaddaffis son, Saif al - Islam, ledde inte heller så långt. Men han lyckades få ut en del farbröder och kusiner som suttit fängslade i tjugo år. Visserligen efter det att de skrivit under en offentlig ursäkt. Hisham Matars självbiografi, Att återvända,  inleds med att han, hans mor och fotograferande hustru Diana är på väg till Tripoli år 2012. Efter mycken tvekan har han bestämt sig för att återvända. Det Libyen han möter är naturligtvis mycket förändrat, men språket och sedvänjorna är han väl förtrogen med. Han går runt och hälsar på släkten. Att återvända är en mycket maskulin bok. Det är herrarna som träffas och samtalar. Allt sker på männens villkor. Skildringen av jakten på och längtan efter en fader är som en besatthet för Hisham Matar, vilket han också är medveten om själv. Boken är mycket gripande; skriven på ett poetisk språk  med många kloka tankar. Hisham Matar jämför sig med Odysseus´son Thelemachos som ständigt längtar efter sin far. Det finns över huvud taget många litterära allusioner i Att återvända. Samtidigt som familjen Matars historia berättas får en god inblick i Libyens nutidshistoria. 2017 fick Hisham Matar det 101:a Pulitzerpriset för The Return i kategorin biografi/autobiografi.