skip to main |
skip to sidebar
Berättelse om ett liv handlar om Peter Handkes mor, Maria Handke. Hon är bara 51 år när hon tar sitt liv med hjälp av en massa tabletter. Hon har då skickat ett brev till sonen där hon förklarat att det är omöjligt att leva längre. Som ung hade hon alla förutsättningar att bli något. Hon tog sig hemifrån och skaffade en viss utbildning och lärde sig röra sig ute i världen. Hon var glad och social. Men så blir hon kär i fel man. Han är gift och har barn och i efterhand skrattar Maria åt att hon kunde bli kär i en liten tunnhårig man som var kortare än hon. Han var banktjänsteman i det civila men lite förmer som regementskrigskassör under kriget. En tysk underofficer har emellertid fattat tycke för Maria och hon har inte mycket annat att göra än att tacka ja till hans frieri. Hon avskyr honom och räknar strängt taget med att han ska stupa i kriget. Det gör han inte. Sonen minns gräl och slag. Modern grånar, framkallar en rad aborter, vandrar mellan olika arbeten för att slippa höra att "det är i alla fall jag som drar pengar till huset". Maria blir ingen särskild och livet tycks henne allt meningslösare vilket slutligen leder fram till ett mycket välplanerat självmord 1971. Peter Handke befinner sig då utomlands för studier, men redan efter ett par månader börjar han skriva en bok om sin mor. Den är på en gång märkligt distanserad och ganska närgången. Familjen är fattig och lider av ren känslomässig misär. Mig förefaller det som om Handke respekterar och beundrar sin mor. Och att han vet att om han inte sätter igång att skriva om henne med en gång så blir det aldrig gjort. "Begravningsritualen avindividualiserade henne slutgiltigt och gjorde det lättare för alla," skriver han. Moderns döda kropp har tyckts honom så fruktansvärt övergiven och i behov av kärlek. I Berättelse om ett liv återger Peter Handke sin mor en identitet - svalt men med kärlek. Den här boken är mindre abstrakt än till exempel Långsam hemkomst som jag inte kom någonvart med. I Berättelse om ett liv finns något personligt både i förhållande till modern och till skrivandet. Peter Handke fick Nobelpriset i litteratur 2019.
Älskarinnorna fick mig till en början att fnissa, vilja stryka under och läsa högt. Men allt eftersom läsningen fortskrider blir tonläget mycket annorlunda. Författarinnan Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, är fylld av vitglödgat raseri. Hon är feminist och som sådan tar hon sina kvinnliga huvudpersoner, Paula och Brigitte, på allvar. Båda flickorna går som på räls. Hitta någon att gifta sig med, skaffa barn, hus och hem. Endast så uppnår en status och lycka. Paula är så målmedveten att hon är gravid redan vid femton. Brigitte ligger lite efter. Erich är vacker, korkad och bryr sig bara om motorer och sitt arbete i skogen. Paula är han relativt kallsinnig till. Heinz har ett bättre arbete än Erich och är måttligare med spriten. Båda paren gifter sig samtidigt. Föräldrarna motas ut och tvingas i en lägenhet i stan. Ja, när de nu inte hade förstånd på att krepera direkt för att ge plats åt de unga. Bymentaliteten gisslas. En förväntas göra på ett visst sätt och inte skilja sig ifrån mängden. Männen sliter ut sig i skogen, dricker och slår sina fruar. Och barn. Men - visst, landskapet är vackert. Paulas och Brigittes liv kommer att te sig helt olika. Paula är tanklös och har ingen vidare självbevarelsedrift. Elfriede Jelinek skriver korta meningar utan stora bokstäver efter punkt. Hon är elak, ironisk, bitsk och sardonisk i sin skildring av ett patriarkat där inte heller männen är särskilt lyckliga. I nobel prismotiveringen talas det om "språklig lidelse" och det är mycket väl uttryckt. Älskarinnorna är den sjunde romanen i serien Nobelklassiker. Huvudredaktör för serien är Horace Engdahl. Han har också skrivit förordet. Aimée Delblanc har översatt. Brombergs förlag 2008.
Igår kunde vi läsa om Camilla Davidsson i lucka 16 i Mias bokhörna. Lucka 18 står Klimakteriehäxan för i Sofies Julkalenderbloggstafett. Bland det bästa jag har i min bokhylla är Ett helt liv av den österrikiske författaren Robert Seethaler. Den avskalade enkelhet med vilken författaren
beskriver den sin huvudpersons, den redbare Andreas Eggers liv, gör ett djupt intryck.
Trots hälta och ordkarghet har Andreas
aldrig några problem med försörjningen. Han är stark som en oxe och inte rädd
för att arbeta. Hans kunskaper om bergen skaffar honom också arbetstillfällen. Andreas Egger deltar i krigets slutskede och efter år i ryskt fångläger kommer han hem och får
pension som krigsveteran. Sina sista år tillbringar han i ett övergivet stall. Han är oberoende och känner sig
fullständigt lycklig. Alplandskapets alla skiftningar och dagrar
beskrivs måleriskt. Robert Seethaler lyfter fram storheten i det lilla
livet som levs ärligt och redbart. Andreas Egger gör sin plikt, är noggrann
och ansvarsfull och skor sig aldrig på andra. Han var en stor liten människa om än något förvirrad i en tid som sprungit förbi honom. Det ligger något tidlöst över den här romanen; något storslaget och enkelt.
Den 20 - årige Hiro Taguchi bor i Tokyo med sina föräldrar. Han har gått igenom skolan utan större besvär, men sedan orkar han inte längre. Han vill inte följa den utstakade vägen. Han vill vara ifred. Han stänger in sig på sitt rum. Han blir en s. k. hikikomori. En kylig februarimorgon efter två år i isolering ger han sig iväg till en park och sätter sig på en bänk och sedan sitter han där varje dag och undviker all kontakt med andra. Hans föräldrar skäms över honom och förklarar hans frånvaro med studier i USA. En dag sätter sig en kontorist på en bänk mitt emot honom. Han har läderportfölj och en röd - och grå - randig slips. Han röker, läser tidningen, äter sin goda bento - lunch och dricker sitt iste, röker och somnar. Vi sextiden reser han sig och ger sig iväg. Detta händer varje veckodag. Hiro börjar känna en viss medkänsla med honom. Han känner sig lätt beskyddande när den andre sover. En vacker dag tar mannen ett par kliv över gången och presenterar sig som Tetsu Ohara och bjuder på en cigarett. Därefter sitter de på samma bänk. Ohara pratar och efter ett par dagar är Hiro beredd att presentera sig och börja tala. Ganska snart talar de om det som är svårt i deras liv. Hiro berättar om en kamrat som inte passade in i samhället. Han skrev dikter och ville inte bli jurist som far, farfar och farfars far. Samhället har ingen plats för särlingar, sa hans far. En flicka i klassen var kraftigt mobbad och Hiro ställde inte upp för henne. Han känner skam för sina svek. Hiro har varit betraktaren, det stumma vittnet. En vacker dag berätta Ohara att han fått sparken men agerar som om han fortfarande arbetar för sin frus skull. Det är en skam att vara arbetslös. Det är också en skam att få ett funktionsstört barn. Bekantskapen övergår i vänskap. Hiro råder Ohara att tala om sanningen för sin fru. Lögnen bildar en klyfta omöjlig att överbrygga. Kanske gäller det också sanningen. Hiro upplever familjen som maskbärare som inte vill veta något om varandra. Vi är ofria , men det fritar oss inte från ansvar. Trots vår ofrihet kan vi alltid välja och stå för följderna. Och för varje val blir vi allt ofriare. Jag upplever ofta att förhållandet föräldrar/barn inte är så bra i Japan. Så också i Jag kallade honom Slipsen av Milena Michiko Flašar. Författaren har en japansk mor och en österrikisk far. MMF bor i Wien och boken är skriven på tyska. Anna Hörmander Piewka har översatt. Jag tycker att boken är japansk till sitt kynne; lugnet, stillheten; många vackert formulerade meningar. Hjärtsutran som ekar från templen Form är tomhet, tomhet är form får mig att reflektera. Jag läser långsamt och njuter av det rena språket och stryker under den ena meningen efter den andra. Jag kallade honom Slipsen är pärla som är svår att göra rättvisa åt. Läs den!
Nilssons förlag 2017
Äntligen! har jag läst Väggen av österrikiska Marlen Haushofer (1920 - 1970). Jag har försökt många gånger tidigare, men det har alltid varit fel tillfälle. Nu ska vi diskutera den i läsecirkeln och då var det bara att göra det. Och vilken märklig bok! En klassiker och ett mästarprov. Så många tankar den lämnar en med. 1963 kom Väggen ut i Österrike. 1988 kom den på svenska och nu 2014 har den kommit ut i nyöversättning av Rebecca Lindskog på bokförlaget Thorén & Lindskog. 2012 blev Väggen film. En kvinna, vars namn aldrig avslöjas, åker på besök till sin kusin Luisas och dennas mans, Hugo Rüttlingers, jaktstuga i bergen i en kitteldal vid slutet av en ravin nedanför branta berg . Luisa och Hugo försvinner efter ett kvällsbesök i byn. Kvinnan, som är änka och har två flickor, finner sig vara alldeles ensam och avstängd mot yttervärlden av en genomskinlig vägg. Hugos hund Lo,
en bayersk viltspårhund, blir hennes enda sällskap; en alldeles underbar och förstående vän. Naturligtvis undrar hon vad som hänt - om det hänt något? Det stora diskussionsämnet i kvinnans kretsar hade varit kärnvapenkrig och dess följder. Hon ser döda människor som stelnat i sina rörelser på andra sidan väggen och undrar om hon verkligen kan vara den enda levande på sin sida väggen. Så småningom får hon sällskap av en ko och en katt. Hon tar itu med att kartlägga förråd; hon planerar odling; hon månar om sina djur och hon upptäcker vad hennes händer kan uträtta. Som läsare börjar man undra. Finns väggen? Skildrar Väggen ett utsnitt av ett mentalt tillstånd? Civilisationskritiken är tydlig i vilket fall som helst. Kvinnan förefaller mig inte särskilt sympatisk och själv föredrar hon definitivt djur framför människor även om hon saknar skrattet. Hur gammal kan hon vara? Mellan 40 och 45, skulle jag tro. Påfallande är hur lite hon tänker på sina barn. Hon säger sig ha varit en bra småbarnsmamma, men sedan blev hon främmande för dem. Fäboden som kvinnan finner under sina promenader i trakten blir ett bra sommarviste för djur och människa och är någon sorts paradis på jorden där även de jordiska bekymren släpper. Kvinnan känner att hon förvandlas. Hon lämnar sitt separata jag och uppgår i det stora varat. Hon funderar över om inte fantasin enbart är till men för människan. Själv läser hon bondepraktikan och rättar sig efter den. Kvinnan lär sig döda för sitt uppehälle. Hon saknar frukt, socker, bröd och grönsaker men inte den artificiella människotiden. Kråkorna blir hennes klocka. Hon tänker på det ansvar hon aningslöst tagit på sig när hon gifte sig och blev bunden av "kvävande plikter och bekymmer". Finns det någon mening med det hela? Kvinnan funderar över huvud taget mycket över allmänmänskliga existentiella frågor. Väggen sysselsätter en långt efter avslutad läsning.
"Oroa dig inte - allt är förgäves, som för alla människor före dig." skriver Marlen Haushofer i sitt litterära testamente några dagar före sin död.
1937 kommer den 17- årige Franz Huchel till Wien för att börja arbeta i en tobaksaffär hos Otto Trsnjek. Hans ensamstående mor är kvar i Salzkammergut vid den vackra sjön Attersee. Det blir en ordentlig omställning för Franz på alla sätt. (Kanske lite av den separationsångest som Österrike upplevde vid skilsmässan ifrån Ungern 1918?) Mor och son utbyter kortfattade ömsinta vykort som andas kärlek och längtan. Franz kommer väl överens med sin arbetsgivare och han har heller inga höga krav på livet. Så småningom får han en god vän och samtalspartner i den 81 - årige Siegmund Freud som är kund i affären. Freud råder Franz att skaffa sig en flickvän. Franz ger sig iväg till Pratern och träffar ganska omgående Anezka från Böhmen som har den vackraste lucka mellan tänderna Franz någonsin sett. Men där går han på en mina visar det sig. Samtalen med Freud och äventyret med Anezka blir till milstolpar i Franz utveckling i den österrikiske författaren Robert Seethalers roman, Tobakshandlaren, hans första på svenska. Det politiska klimatet i Österrike hårdnar. Franz läser tidningarna och upplever förföljelserna av kommunister och judar på nära håll. Otto Trsnjek råkar illa ut eftersom han expedierar judar i sin butik. Franz står ensam i kylan efter det att Freud har måst lämna landet. I mars 1938 annekterar Hitler Österrike, välkomnad av många. De historiska händelserna upplevs från Franz´gräsrotsnivå samtidigt som han själv genomgår en utvecklings- och mognadsprocess. Robert Seethaler använder sig av ett avskalat språk för att berätta Franz´ och och en del av Österrikes historia. Det jäser under den svala behärskade ytan och för läsaren fungerar Tobakshandlaren som en splitterbomb. Man läser boken som sedan får liv, växer och sprider sig. Tobakshandlaren lever länge kvar i tankarna.
Thorén & Lindskog
Översättning: Jörn Lindskog
Orig:s titel: Der Trafikant
Inlägg
