Lucy vid havet

Lucy vid havet är fjärde delen i Elizabeth Strouts serie om Lucy Barton. Året är 2020 och pandemin har brutit ut. Lucy har svårt att ta det på allvar men William förstår vidden av det hela och hyr ett hus i Maine vid kusten i den lilla fiktiva staden Crosby. Williams gode vän Bob Burgess har hjälpt dem. Lucy vill ogärna lämna lägenheten i New York där hon går runt och sörjer sin andre man, cellisten David, som dog för ett år sedan. Men till slut ger hon efter. William och Lucy har tillsammans döttrarna Chrissy och Becka. De är nu vuxna och har sina egna liv, vilket naturligtvis inte hindrar Lucy från att oroa sig för dem. William är en bra och praktisk pappa som ser om sin lilla kärnfamilj efter bästa förmåga. Han har nyligen upptäckt sin egen mammas sanna historia och spåren leder till  - just Maine. Döttrarna muttrar om att deras mamma blir manipulerad. William hävdar att det enda han vill är att rädda Lucys liv. Lucy har svårt att finna sig tillrätta i Crosby. Det är färglöst, vindpinat och kallt. Dagarna blir relativt trista och händelselösa trots promenader, pussel och sällskapsspel. En kan känna igen en del pandemierfarenheter. Men det händer en hel del i Lucys inre. Hon begrundar sitt liv och inser hur märkt hon är av sin barndom och uppväxt. Egentligen lider hon av PTSD. Men hon har uppfunnit en snäll mamma åt sig i stället för den grymma som hellre slog än smekte. Och David var snäll och lyssnande. Lucy funderar också över sitt eget och Williams åldrande. Elizabeth Strout är en skarpsynt iakttagare och kan förmedla sina iakttagelser. Hon beskriver bland mycket annat alla olika sätt att bära munskydd på. USA stänger ner på ett helt annat sätt än vad Sverige gjorde. Hela min barndom var lockdown tänker Lucy. Elizabeth Strout får läsaren att känna sig inkluderad och det är kul att träffa på Olive Kittridges namn igen. Lucy vid havet kom ut 2025 och är kanske sista boken i serien? Författarens nästa bok heter Berätta allt och i den träffar en på kända personer. 2026 har The Things we never tell kommit ut och här möter en helt nya karaktärer. Elizabeth Strout är en sådan författare som en vill läsa allt av och en tröttnar inte.

Titel: Lucy vid havet

Författare: Elizabeth Strout

Översättare: Helena Hansson

Förlag: Brombergs

Tryckår: 2025

Antal sidor: 252

 

Filmtajm

Det blev ännu en filmkväll. Eller snarare filmnatt eftersom jag inte kunde sluta att se miniserien   Olive Kitteridge från HBO i fyra avsnitt ca 233 min. Den bygger på författaren Elizabeth Strouts Pulitzerbelönade berättelser om familjen Kitteridge, Olive Kitteridge, som just kommit ut på svenska. I huvudrollen som Olive (Ollie) Kitteridge ser en Frances McDormand och som hennes make apotekaren Henry Richard (Six feet under) Jenkins. McDormand minns jag väl från bröderna Coens Fargo från 1996 där McDormand spelar en gravid polis som jagar skurkar iförd pälsmössa i något snöigt och kallt landskap. Hon var strålande redan där. Till yttermeravisso är hon gift med Joel Coen.
Familjen Kitteridge, Olive, Henry och sonen Christopher, möter vi när äktenskapet är 25 år gammalt. Platsen är den lilla staden Crosby i Maine. Tonen vid det kitteridgeska middagsbordet är rå, men knappast hjärtlig. Olive, som är en krävande mattelärare, fäller sarkastiska kommentarer om allt och alla. Maken slätar över och sonen himlar med ögonen och suckar. Olive har ett sätt att snörpa på munnen som kan uppfattas som fördömande, men uttrycket i ögonen talar inte riktigt samma språk. Hon säger sig vara konstant deprimerad men nekar medicin. Olive är inte så begåvad vad det gäller social kompetens, men hon har osvikliga känselspröt när det gäller människor på väg mot sammanbrott. Hennes stora svaghet är att hon inte kan säga något annat än sanningen. Hon förstår helt enkelt inte varför hon inte skulle göra det. Henry slätar över, fnissar fånigt och älskar Ollie djupt. Det gör inte sonen. Relationerna är komplicerade och vad det gäller sonen blir de inte bättre med åren även om jag tycker att Olive mjuknar något. Olive har en drastisk humor och kan vid sällsynta tillfällen brista ut i gapskratt - oftast tillsammans med maken. Hennes kärleksfulla omvårdnad om Henry när han ligger sjuk är rörande. Det är en lisa för själen att se en film med en kvinna som åldras naturligt och utan att be om ursäkt för det. Man kan tycka att hon kunde månat om klädseln lite mer (kanske) men då hade hon inte varit Olive, på vars sida man står hela serien igenom. I vått och torrt, så att säga. 
Ett plus i kanten är att Martha Wainwright (syster till Rufus) spelar sångerska i olika sammanhang filmen igenom. Missa inte Olive Kitteridge!